Du mor, jag är så fjärran ifrån dig;
jag ligger här långt ned i ödsligt land
och får ej trycka ömt i dag din hand
den hand som fordom smekt mig.

Jag hälsar dig, mor, hälsar hemmets stig
och barndomstidens vackra sagostrand.
— Hur blev det mor: rann allting ut i sand;
blev jag till lycka eller sorg för dig — ?

Jag tackar dig för din gärning en gång
när du oss ville det goda lära,
jag tackar för allt, för din kärlek stor.

O, kunde jag räcka dig nu ett fång
vårens rosor de vackra, skära
och säga det ljuva: älskade mor!