Impromtu vid älvstranden

En näckros flyter lätt på
smutsbrun vattenspegel.
Strömmen sliter i dess
veka stängel.
Dock står hon kvar
och breder frågfyllt sina gröna
blad lik vingar
över bottendyn och smutsen,
Dess vita ros
lik himmelsstjärnan flammar.

-----------

På stranden står en annan blomma:
en flicka knappt fyllda
sjutton somrar.
Jag ser att hon lik näckrosen
därnere lyser vit
och skuldsfylld.
O, späda väsen: Din oskuld
flyter över världens smuts
fast ondskans strömmar
slita själens stängsel.

------------

Jag tror att Skaparen har danat
allt vekt i världen vitt:
Din själ är vit och flammar
oviss över nattligt dunkel
Men många händer äro
hårigt giriga och trevande,
de bryta näckrosor
och bryta flickblomst.
Sen lyser bottendyn med ävja,
Man kallar sådant mognad.

--------------

Allt moget det skall brytas.
Det får ej sjunka ned i dyn
och murkna så förgäves
En mening har det brutna:
Det skall få lysa länge
i vaserna på borden.
Det skall få dofta till de sista
dropparna av liv och must
ha brunnit i eterisk eld
Man kallar sådant LIV.