Här gjorde fordom rika skutor an, 
och kajen dånade av tunga spann, 
och luften kändes frisk av beck och sälta. 
Men havet drog sig ut ur dina sund. 
Den rika hamnen blev för trång och grund 
och fjärdarna ett grönt och sumpigt delta. 

Av havets friska vind ej mer du nås. 
Blott stundom flyger här en vilsen mås 
med rymdens skimmer under sina vingar. 
I kajens fogar frodas gräset fritt 
bland vittrat ballastgrus, som ligger spritt 
kring rostigt skrot och kajens tunga ringar.
 
Här rusar ej en visselpipas ton 
mot morgonskyn och stör den klara ron 
kring trädens kronor och de låga taken. 
Här ljuder icke hjuls och remmars gny, 
och utan vimmel ligger gatans vy, 
i tidig kvällsro sövd och tidigt vaken. 

I planken öppnar sig ibland en port 
och yppar innanför en ljuvlig ort 
med svala trän och välskött, brokig flora. 
Du gamla stad, en jäktad tidens son 
han längtar stundom bort från dagens dån 
att i din stilla drömvärld sig förlora.


Joel Rundt (1920) Den stilla ån.