Med blom ur hjärtats mull på diktens länder 
var versrad lyser som en färgrik bård, 
vart ädelt ord sin skära krona tänder, 
och fylligt smälter rimmens slutackord. 

— Så står jag åter vid min gråa jord, 
där en och annan ört står klar och varm 
bland allsköns letat gräs från fält och ängar. 

Med vemod ser jag mina trädgårdssängar. 
Hur konstlöst är mitt verk, hur tom och arm 
min örtagård, hur bleka mina ord! 

II
Ett surr av bin, ett ljust och lyckligt sus
i parkens trän, som svagt beskugga gången, 
och som en underton i fågelsången 
av bortskymd springbrunn ett beslöjat brus. 

I örtagårdens mitt i solens ljus 
ett stilla hus med murgrön längs balkongen 
och fågelnästen under takutsprången, 
ett diktens hem, ett drömmens tysta hus. 

Hur skönt att gå på dessa tysta gångar, 
där blomrabatten varm i solen ångar 
och parkens gröna trän så svala stå. 

I diktens örtagård är ingen trängsel. 
Den ligger ostörd, fastän utan stängsel. 
De omotståndligt fångna äro få.


Joel Rundt (1920) Den stilla ån.