Den unga pilen stod vid ån
och såg i vattnet ned
i stilla undran, vaifrån
det kom och vart det gled.

Var sommar flöt dess bruna flod
förbi i sakta ström,
och böjd vid stranden pilen stod
i spegling, sus och dröm.

Och det blev höst, och pilens blad
i vattnet ströddes ut
och drevo irrande åstad
och skymdes bort till slut.

Och pilen stod där år från år,
till dess den gammal blev.
Den skrud, som prydde den var vår,
med höstens vatten drev.

Men vart den djupa strömmen gick
och var dess källa var,
på livslång stilla undran fick
den aldrig något svar.

Joel Rundt (1920) Den stilla ån.