Vi se den syn vi sågo såsom barn:
en stad, en älv, en bro, en gammal kvarn.
Det var idyllens ort och sångens stad
med sina låga hus, sin esplanad.
Vi minns den i soligt sommarljus
och höra ännu tvenne forsars brus
och se bland höga träd på älvens strand
det hem som skänkte sången åt vårt land,
där diktarn sina första drömmar närt
och där han sång av sina aspar lärt.

Och här sjöng en om hemmet, detta allt
som gav åt livets morgon dess gestalt,
den barndomsbygd som gjorde hjärtat tryggt
och där han tidigt sina luftslott byggt.
— Han mindes vägens krökning ner mot sjön
och staden dold bland hägg, syrén och rönn.

Och barden sjöng hur land vi ha ändå
från Tornes älvar ned till Lappfjärds å,
hur fädren kommo hit från västerled
och bragte kristendom och ljus och sed.
Det forntidsstora för hans öga stod,
han manade till fasthet, trohet, mod.

Här diktades om slättens, havets män,
som längta bort och längta hem igen,
om sol som lyste över bygd och vret,
om stigen bort mot höst och ensamhet,
hur dansen gick på bron när ljus var natten
och forsens skum flöt bort på älvens vatten.

Nu sjunger älven, träden susa milt
för ortens son, en liten drömmarpilt.
Det landskap som hans barnaöga såg
i minnets skimmer städs för honom låg.
Han funnit frid, han vilar i den jord
han diktat om med ömma rena ord.

— En stad, en älven bro, en gammal kvarn,
det var den syn vi sågo såsom barn
Om träden som i nordiskt vårnattsljus
i undran lyssnade till forsens brus,
och till dess sorl i älvens gröna bädd,
när nejden stod i sommarfägring klädd.


Joel Rundt, (ur SFV:s kalender 1958).

Lars Pensar tillhandahöll dikten,
som även hade publicerats i Ö P.