Esplanaden och Grundfeldtska huset, detalj ur ett vykort från omkring 1905.

Du drömmande ort, jag vill dröja
vid älven, som höjer sitt brus,
när björkarna väva sin slöja
kring kyrkan i aftonljus.
På gator, där gräset spirar
och grönskar bland grus och sten,
vill jag vandra, när sommaren virar
dig kransar av rönn och syren.

Här ser jag trädkronor luta
sig ut över gårdarnas plank
vid hus, där var fönsterruta
står blomsterfylld, pyntad och blank.
Så ser jag dig grönska och blomma
med hus i förtrolig rad
längs gator, tysta och tomma,
idyllens drömmande stad.

Och kanske mig unnas beträda
en vårgrön, igenvuxen stig,
där häggar och rönnar sig kläda
i blom för att möta mig.
Där sover i försommarljuset
med luckor och tillbommad dörr
det sommarbebodda huset
och hälsar mig glatt som förr.

Här slingra sig stigar och gångar,
här väntar en lövkransad sal,
och gårdstunet solskenet fångar,
och dungen är doftfylld och sval.
I fjärran vågorna brusa
och mäktig är rymdens musik,
men fredliga fläktar blott krusa
sin sävstrands leende vik.

Där älven allt bredare glider
mot havsviddens öppnade famn,
här svävar från flydda tider
en doft kring en tystnad hamn.
Här stävade in från fjärden
så mången ståtlig fregatt
med bud från den brusande världen
och skimmer kring rigg och ratt.

— Du stad med lummiga gårdar,
du stilla, förgätna ort,
jag vet, att du troget vårdar
ett minne, älskat och stort.
Här spirade sång och saga
i barndomens soliga värld.
Här stärktes det veka och svaga
och växte för vingstark färd.


Joel Rundt, Österbottniska Posten nr 12/1934.
Lars Pensar tillhandahöll,