I.
De karga skogarna, susa
vid bruna, brusande floder.
Här glimma ej borgar och tempel,
kolonner och marmorstoder
Här ruva ej fjärran sekel
kring gråa, förvittrade städer.
Ur havet i sena, tider
steg landet för våra fäder.
Här tänder ej söderns solsken
sin sommars glimmande glöd.
Vi fostrats i vintrarnas mörker
och härdats i fara och nöd.
Hur bär ej vår bleka blomstervärld
ett skimmer av arktisk vår!
Och höstarnas mörker oss skänker
en skugga, som aldrig förgår.
Vår själ är bräddad av vemod
från skog och drömmande myr,
av ljuset över den sommar,
som kommer ock hastigt flyr.
Den bär en grund i sitt väsen
av själva gråa graniten,
en seghet som tallen på berget,
av hårda vindar sliten.
Den bärs av en håg, en längtan
mot fjärran, blommande länder.
Den ser mot det ljus, som sin strålglans
i renare världar tänder.
*
Se landet av mörker och vårljus,
vårt hårda, nordiska land,
se landet av karghet och skönhet,
det kräver vår håg, vår hand.
II.
Vi minnas er, skimrande vårar,
då grönskan stod ung och späd
med unglövens ljusa slöja
över åbrantens lutande träd.
— I dagar av dröm och aning
och flammande ungdomsglöd,
du tid, som din väv av längtan
och rosiga löften bjöd.
Vi minnas din frid, din stillhet,
du drömmande, tysta stad,
dina gårdar i trädens grönska,
din lummiga esplanad.
— Här lyddes en gång en gosse
vid älven till asparnas sus
och såg huru kyrkans spira
stod hög emot morgonens ljus.
Vi minnas den grönskande bygden
vid älven, som brusade bred,
vi minnas dess röda gårdar
och slätten, där Döbeln stred.
— Er ungdomens höga salar,
dig stad i din nordiska vår
en minnenas hälsning vi bringa
från mandomens värvfyllda år.
III.
Du dunkla flod, som djup och mäktig rinner
emellan tvenne fjärran evigheter,
du glittrar ljus i livets första gryning
som runnen upp ur klara rymders eter,
men mörknar, mulnar, där din aftondyning
med tungsint svall i nattligt hav försvinner.
Du dunkla flod, din djupa, bölja glider
i väldigt flöde genom livets länder
med ömsom väna, ömsom vilda stränder
och bär oss bud från fjärran år och tider.
Där genom dunkla seklerna du strömmar,
på dina böljor flyta mänskors drömmar.
Du glider tyst, och tyst i dina flöden
försvinna mänskoverk och mänskoöden.
Allt sjunker hän, allt flyktar och försvinner,
allt är, när tusen år förgått, förgätet,
allt flyktar hän, med tidens måttstock mätet.
Nej, icke allt. Det gives ting, som vara
likt stjärnorna, som brinna evigt klara.
Som rymdens vida strålvärld evigt brinner,
som natten gnistrar av miljoner lågor,
så lyftas värden över tidens vågor
och sjunka ej och släckas ej av natten,
men lysa klara över mörka, vatten
och leda släktets färd i tiders tider,
tills målet, ljuset, en gång nås omsider.
Nu brusa hårda vindar genom världen.
Vad fastast tycktes, störtas kull och brister.
Det pyr av rök, nu vässas åter svärden,
och tiden syns alltmera mörk och bister.
När många fästen kring oss synas ramla,
kring ljusets fanor må vi oss församla.
Och hur än mörkret sig till anfall stegrar,
vi måste tro, att ljuset slutligt segrar.
Vi måste tro, vi få oss ej förlora.
Kanhända är det lilla, just det stora,
kanhända är det ringa verk vi bygga
en del av grunden, som skall verket trygga.
Och ännu mer: var ädel gärning bliver
ett frö, som lever ännu, när det domnat,
och när det dör, sin egen växtkraft giver
åt något, som är högre, mer fullkomnat.
Det blommar redan här i timligheten
och bär sin ljusa frukt i evigheten.
IV.
Bröder, för en ädel gärning
livets tunga dag vi vigt,
odlarns värv på bygdens tegar,
aktat ringa och dock rikt.
Såsom plöjarn nära jorden
må i trägen id vi gå.
Regn och solsken skola falla
över fälten, där vi så.
Må vi gå i redbar trohet,
såsom våra bröder gått
före oss på tusen tegar
och sitt korn i jorden sått!
Om vi äga trägna händer,
ljus förhoppning, bergfast tro,
sinnets lyftning, hjärtats värme,
skall vårt ljusa säde gro.
Bröder, odlarns värv oss väntar,
ringa aktat och dock rikt.
Till ett verk i andens rike
ha vi livets gärning vigt
Nu är såningstiden nära,
nu är eld i våra bröst.
Sådda, fälten skola bära
gyllne skörd i fruktrik höst. |