O STILLA BYGD
Med ljusfylld rymd den underbara natten
stod drömmande kring nejdens tysta hus.
En florlik dimma steg från älvens vatten
och över ängarna ljöd forsens brus.
Var fågel tystnat. Fält och skogar sovo.
I dunkla grupper stodo slättens träd.
Men deras kronor inga skuggor govo
och ljust var skimret över fältens säd.
Jag stod på spången, lutad mot dess räcken,
och såg i skymningsdunkla djupet ned,
där under alarna den mörka bäcken
med stilla sorl i blanka virvlar gled.
I vaga drömmar länge här jag dröjde
tills dagen tågade i österns sky
och över svala skogar vårens sol sig höjde
och livet vaknade i enslig by.
O stilla bygd, likt blommorna och gräsen,
som leva tyst sitt liv vid vandrarns fot,
så binds för alltid något av mitt väsen
vi dig och sänker i din mull sin rot. |