[Vårdikt]
De höga träden sträcka sig mot ljuset
I
vårens svala vind och gunga sakta,
Och allvarsmörka granar stå och vakta
Den ro, som råder i det gamla huset.
De vänta vårens ljus och vårens under,
De evigt nya och beständigt unga.
Snart skola deras fågelkörer sjunga
Sin sommarsång i livets morgonstunder.
Du färdman, stads beredd att framåt ila,
Vik av en stund från stora allfartsvägen;
Du ser en gård bland höga träd belägen,
Där du kan finna stilla ro och vila. |