En fiskarkoja sover tyst på stranden, 
så grå och glömd, att ingen vet dess namn. 
Här drager ingen köl sitt spår i sanden, 
och tången vajar orörd i dess hamn. 

Den glömda stigen för bland nötta stenar 
till stugans öppna, gråa förstukvist, 
och låga alar stå med kala grenar 
och hägna strandens övergivna gist. 

Vi träda genom dörr, som sakta knarrar, 
och stå med vördnad i dess låga rum, 
där över tomma hyllor, skåp och sparrar 
en stämning vilar, oberörd och stum. 

Igenom fönstrets gulnade gardiner 
den gyllne aftonsolen lyser in. 
Och där på stugans låga bord den skiner, 
vi se en gammal bok i mörknat skinn. 

Det är den bok, som under tysta kvällar 
gav ro åt själen, skänkte hopp och tröst, 
när havet sjöng mot skärens blanka hällar 
i sommarblåst och sjöd i stormgrå höst. 

Här satt en gammal fiskare vid bordet 
i söndagssol och stilla aftonljus 
och stavade det gamla, kära ordet 
och lyssnade till fjärdens dova brus. 

Det steg och sjönk och lade sig kanhända 
vid stilla stränderna till aftonro. 
Så var en gång vid livets kväll till ända 
en dag, av möda fylld men ock av tro. 

Här råder ej blott övergiven tomhet 
likt falnad aska från den dag som var. 
En ton av gammal enkelhet och fromhet 
kring tysta bohagstingen dröjer kvar.


Joel Rundt (1934) Den gröna muren.