Nu är det tyst i den darrande dungen. 
Sommarens visa är tystnad, förklungen. 
Stilla går vattnet och suckar i säven, 
gråter vid bryggan och kluckar vid stäven, 
gråter kring snipan, som kvarglömts vid stranden, 
sorlar och sjunker till vila i sanden. 

Gula stå stränder och speglade uddar. 
Höstmolnen vila likt fjärrblåa kuddar. 
Skogen står tystnad, den tröttnat att susa. 
Havet är stillnat, det tröttnat att brusa. 
Allting är bleknat och fjärmat, förklarat, 
sommarens frågor har hösten besvarat. 

Sommarens brusande färgspel fått vika. 
Allting är klarnat och slocknat tillika. 
Skog, som står kalnad i lövfallets flöde, 
möter med tystnad sitt blekgråa öde. 
Viken har somnat och gråter ej mera. 
Stjärnorna tändas allt flera och flera.


Joel Rundt (1934) Den gröna muren.