|
Min vinterväg
Min vinterväg gick genom vida
skogar och över myrar, mellan låga snår.
Den plöjdes icke upp av breda plogar,
den följde låga stockvedsslädars spår.
I vita kåpor stodo träden klädda.
Som bågar unga björkar böjde sig
och stängde stundom vägen, städs beredda
att stänka vita snömoln över mig.
I vintrig tystnad lågo frusna hedar
i vitt av snö och grönt av gröna barr.
Här ljöd en ensam klocka och av medar
i tystnaden ett köldhårt, bistert knarr.
Men dagens rymd sig klar och frosthård välvde,
en värld av is och snö och kyligt blått,
en värld av köld, i vilken träden skälvde
och skogen var ett isigt sagoslott.
Här klang min yxa, sågen hördes sjunga,
och tuvan färgades av gula spån.
Snart sågs mot skyn en mäktig trädtopp gunga,
en fura föll med tungt och ovigt dån.
Min vinterväg, jag tackar dig för ljuset,
för vinterns köld och skogens vita ro.
Jag tackar dig, mitt land, som stod så fruset
kring vita kärr och milsvid öde mo.
|
