| |
Fly
aldrig bort ifrån din barndomsminnen!
Det
bästa här i lifvet, det är dock minnets skatt
Den högsta
tjusning för ett ädelt sinne.
Då i sin barndoms eden oskyldig
än man satt
Och lekte med ljusalferne där inne.
Ännu när
lifvet pröfvar oss med sin hårda lek,
För hvarje fröjd
vi mistat, för hvarje hopp som svek,
Oss tröstar samma rena ljufva
minne.
Säg, mins du än din moder och hännes ljufva
sång
Om näcken, som guldharpa slår i kvällen,
Då
väna älfvor tråda sin dans vid stjärnors gång
Och
dvärgar hamra guld och sölf i fjällen.
Den diktens ljusa
drömvärld, där blott ljusalfer bo.
Det var din barndoms himmel
och hänne svor du tro.
Hvi längtar du dit bort till främlings
tjällen?
Säg minns du än din fader, han täljt
dig stolt ihåg
Om hjälteskuggor, som gå kring i kvällen?
Hur' gyll'ne drakskepp buro dem bort på blodig våg
Till söderns
rika land och underställen.
Den sagans rika fornvärld dig
lärde kraft och tro,
Hvi vill du då ej mera bland hjälteminnen
bo,
Hvi trår du bort till trollens lif i fjällen?
Föraktligt
bort du kastar hvad fordom gjort din fröjd,
Din faders sägn, din
moders sång du glömmer,
Men i en annans drömvärld, där
finner du dig nöjd,
Din egen som en främmande fördömer.
Ett annat språk du lär dig, en annans sinne tar,
Men vet, förmätne,
minnet från din barndoms dar,
Det lefver, fast en stund det skygt
sig gömmer.
Engång det ännu vaknar, då lär
du ångerns tal:
Hvi flydde du ifrån din barndomsminnen?
Det
bästa, som du ägde, din känsla höll du fal,
Lät
främmande förblända dina sinnen,
Vänd om du vilsne pilgrim
till eget språk och sång,
Och strid för dem, dem älska
din hela lefnad lång!
Fly aldrig mer bort från din barndoms minnen!
|