1
Januari 1850
Tornklockan ljuder i natten. Hör!
Så
sällsam är nu dess klang.
Till nya siffror sig visarn rör,
när dånet ur malmen sprang. Nu
ringes det gamla till ro, till ro,
nu
ringes det nya till strid;
ett släkte bäddas i grafvens bo,
ett annat står upp bredvid. Det
nittonde seklets dag har nått
sin
strålande middagsstund;
nu klyfves i morgon- och aftonlott
århundradets
långa rund. O dag af sorger, o dag af ljus,
af
strid och af segerpalm!
Din sol har gått opp i blod och grus;
skall
kvällen gå ned i kvalm? Din sol har gått opp i glans och
storm,
och mörkret har flytt
för den;
ha skyarna ren bytt färg och form,
och
stundar en natt igen? O dag af sorger och längtan, om
vår
väntan du så bedrog,
då låt oss dö, förrän
kvällen kom,
och innan vår
fröjd du tog! Men om du en framtid skänka vill,
som
löftena skön och ny,
o slut ännu ej vårt öga till,
förrän
vi ha sett den gry. |