|
Andesyn
En ande gick i min tysta sal,
där nyss var dunkelt och öde
en stråle sken i min mörka dal,
där lågo fjärlarne döde;
en stjärna rann i mitt hjärtas natt,
ett himmelskt löje det log så gladt
i världens sorger de snöde.
Det var en vän från de forna dar,
som länge legat begrafven,
en fordom strålande våg det var,
som länge somnat i hafven;
det var en länge förbleknad glans,
ett brutet blad af en vissnad krans,
en ros upprunnen på grafven.
Hvem är du, sköna och bleka hamn,
som ser med ögon så klara
och breder älskande ut din famn
i hjärtats synder och fara?
0, jag bar sett dina hulda drag
I forna timmar af lifvets dag:
hvem kan du, ljufvaste, vara?
Jag är den första syrenens fläkt
i vårens grönskande lunder,
den första stråle, som dagen väckt
i morgongryningens stunder;
din första kärlek — o det är jag;
det första lyckliga hoppets dag,
hvars sol för evigt gått under.
Ack ja, jag ser dig, mitt hjärtas vår,
du längst försvunna, dig närma;
jag ser ett minne från forna år
de forna fröjderna härma.
Du milda sol i mitt hjärtas natt,
du gick i molnet, men blott för att
i hela lifvet mig värma.
Där lyste stjärnor med högre sken,
och flammor hetare brände;
på himlen, mulen af åska ren,
väl många blixtar sig tände;
men ingen ljungeld från skyars rund
såg ned lycksaligt i själens grund,
som du, den förste och ende.
Stå opp ur tidernas natt igen,
du fjärran slocknande strimma,
och kalla vårarnas dofter än
i lifvets höstliga dimma!
Stå opp förklarad ur grafvens famn,
du sköna, älskade, bleka hamn
i längtans ensliga timma!
|