Asparnas kärlek

Nej, det var ej blott en villa:
Hvar gång lilla Emmas fot
Som en fläkt så lätt och stilla
Närmade sig trädens rot,
Gick en susning genom bladen,
Och den långa, täta raden
Höga aspar i allén
Bugade hvarenda en.

Mången gång vid skördens fester
Emma gick på ängens stig
Såg ej molnet då i vester,
Borta hon fördröjde sig,
Tills där kom ett regn och Emma,
Ledsen att ej vara hemma,
Sprang till höga aspens stam,
Som stod där så allvarsam.

Då så klappade hon tacksam
Stammen, som hon kände ren,
Och då föll en tår af kärlek
Från den gamla aspens gren.
Bästa paraply han redde
Och med fadershuldhet bredde
Darrande sin gröna prakt
Öfver Emma ut på vakt.

Men en dag jag aldrig glömde;
I den heta sommarns brand
Solen sig i molnet gömde,
Åskan hördes efterhand.
Emma flydde skrämd från fältet
Till det välbekanta tältet
Under aspens täta hvalf —
Och den gamla aspen skalf.

Hård och skroflig nu han kändes,
Sällsamt han likt suckar drog,
Och en gren, som nedåt vändes,
Emma hårdt i pannan slog.
Bannande det falska hägnet,
Sprang hon hem igenom regnet,
Uti sinnet vredgad än
På sin trolös blifne vän.

Dock när Emma återvände
Vid en klarnad himmel dit,
Se, då låg den gamle vännen,
Aspen, splittrad bit för bit.
Blixten, åt den unga ämnad,
Träffat trädets stam, och remnad
Låg beskyddarn sträckt i mull,
Fallen för sin kärleks skull.

Emma, englar visst dig vårda:
Redan på din barndoms stig
Själfva lundens träd, de hårda,
Älskat dig och dött för dig.
O hur måste då, du rena,
Menskors kärlek du förtjena,
Och hur lycklig blir ej den,
Som ditt hjerta valt till vän!

Zacharias Topelius (1846) Ljungblomor.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Mina aspar av Zacharias Topelius.
(Inf. 2006-12-02.)