”Är det, o Gud! din verld alltså?
Jag aldrig såg den än;
Men annorlunda jag ändå
Har föreställt mig den.

Jag drömt så gladt om den engång,
Hur den var skön, och ljus,
Med vestanvind och fågelsång
Och klara källors sus.

Hur ängen stod i glans och gull,
Hur mild dess doft sig spred;
Hur solen såg så kärleksfull;
På tusen blommor ned.

I frusna tufvan jag det drömt;
Der sof jag än i går;
Då sken, o Gud! din sol så ömt;
Jag trodde det var vår.

Jag slog så glad mitt öga opp,
Jag var så barnsligt säll;
Men grymt bedrogs mitt hjertas hopp
I hård Decemberqväll.

Ty lund och våg bar dödens drägt
Och solen sjönk med hast,
Och för en kyss af nordens fläkt
Mitt späda hjerta brast.

Du glada sol, du drömda vår,
Du vackra verld, farväl!
När utan kärlek glömd hon står,
Förtvinar blommans själ.”

En yngling kom och blomman bröt,
Sin flicka gaf han den:
”Mins, när du bär den vid ditt sköt,
I lif och död din vän!”

Men flickan sade: ”gosse blif
Ej falsk, lik solens sken,
Och väck ej hjertats ros till lif,
Att dö förgäten sen!”

Zacharias Topelius (1842), Ljungblommor 1845.
Lars Pensar tillhandahöll.

Läs mer:
Fler juldikter och -visor.
Upptäckter på kyrkvinden. Konstminnen från stadens första kyrka av Zachris Schalin.
(Inf. 2008-11-30, publ. 2008-12-02, rev. 2014-12-12 .)