Somna, du min våg, i västanfjärdar,
somna sakta mot holmens strand!
Slockna, du min sol, i molnets världar,
slockna stilla vid himlens rand!
Bryt, du starka storm, din vilda vinge af!
Flyg i dufvohamn allt kring det vida haf!
Gunga roligt i vågens famn;
långt, långt i fjärran är mitt hjärtas hamn.

Kom, du tysta, kom, du underbara,
höga natt öfver spegelfjärd!
Hafvet somnar. Tusen, tusen klara
stjärnor blinka ur djupets värld.
Hvar är hon, som brinner, hög, ovanskelig,
ensam bland de tusen, ensam där för mig?
Hvar är du, o min stjärna, nu?
Långt, långt i fjärran ensam brinner du.

Ja, jag ser dig, klara stjärnestrimma;
det var dig som jag sökte gladt.
Det var du som i lifvets storm och dimma
saligt log i mitt hjärtas natt.
Göm ditt hulda öga ej i molnet mer
o jag ser på dig som man på våren ser,
när en vinter i hjärtat rår;
långt, långt i fjärran är mitt hjärtas vår.

Hafvet sofver. Evigheten strålar
stum, högtidlig på jordens sorg,
och det tysta mörka djupet målar
nya riken i nattens borg.
Gunga mellan tvenne världar, du min båt!
O hvar skall du hamna på din långa stråt?
Hvar, o hvar är ditt lugna bo?
Långt, långt i fjärran är mitt hjärtas ro.

Alön, 17 Augusti.

Zacharias Topelius (1853) Sånger II.
Lars Pensar tillhandahöll bild av originaldikten tillhandahållen av SLS.
(Rev. 2009-09-27.)