Sommarvindarna
sjunga för
blommorna på forna slagfält
Sjung,
du min susande vind, öfver ängen,
sjung du de blödande minnen
till ro;
samla din doft från blommornas hängen,
vuxna på
grafvarnas ensliga bo.
Multnade hjärtan dem gett sin saft,
tappraste
armar dem gett sin kraft;
gråtande saknads kärliga tårar
vattnat de späda små blomsterskaft. Lyssna — det dånar
där borta vid fjärden;
är det de döendes jämmerskrin?
Är det en klang af de korsade svärden?
Stridernas brak och kulornas
hvin?
Är det den jublande segerns larm?
Är det den blödande
flyktens harm?
Nej, det är hafvet, som suckar i stormen,
hafvet,
som häfver sin blånande barm. Hvälf då din våg
öfver grafvar och minnen
skölj då från nejden dess fläckar
af blod;
plåna då hatet ur mänskornas sinnen;
slöa
för evigt krigets lod!
Ack, men det brusande haf i sitt lopp
hör
ej den kvittrande fågel i topp;
stormen, besegrad af strändernas
furor,
smyger i smekande fläktar hit opp. Sjung då, min brusande
vind, öfver nejden,
samla de tårfulla blommornas doft;
sjung
om de tappre, som föllo i fejden;
strö dina dofter på deras
stoft.
Knyt deras eviga lagrars krans;
sjung om den eviga ärans glans!
Multnade
hjärtan i tufvorna klappa,
hjältarnes armar skaka sin lans. Oravais
slagfält, 30 Juli. |