|
I
Esplanaderna
Kamrater, sen I flickan där; hon var min forna
brud.
Hur skön! Hur stolt! Som en sylfid hon sväfvar utan ljud.
Hvar sågs ett öga mera blått, och hvar en kind mer röd!
Vi älskade hvarann så högt, allt uti lif och död.
En dag så möttes vi just här — det var för flera
år —
och solen sken så klar och varm, och rundt kring oss
var vår.
Med hvarje grässtrå, som sköt opp ur jordens
mörka famn,
rann i vår barm en känsla ny, en känsla utan
namn.
En liten ljusröd hatt af flor sig slöt kring hennes
kind;
en svart mantilj af sidensarge flög lätt för himlens
vind.
Hon satt på bänken härinvid, och jag sågs fjärran
stå;
vi tycktes känna knappt hvarann och kände nog ändå.
När
jag såg dit, så såg hon bort; en rodnad skär och ren
flög öfver hennes kinders par, liksom ett himmelskt sken.
Jag var
så blyg och hon än mer; man kunde tro minsann
vi vore blinda, och
likväl vi sågo blott hvarann.
Den gamla tanten — i bahytt,
fast solen sken så glad —
fick syn på mig och ropte: Fritz,
ett glas med limonad!
Jag till kapellet [1] som en pil och tog ej ett, men
två;
det andra jag min flicka bjöd; min hand den skälfde så.
Hon
sade »tack!» och intet mer. Men hennes öga såg
mig tvärt
igenom själens grund, och hon förstod min håg.
Vi skildes utan
ord och ed, men hade allt förstått;
vårt hjärtas ljufva
hemlighet vi båda visste blott.
Sex år ha flytt sen dess,
och nu vi möttes här igen,
och det var vår, som då, i
glans och samma himmel än.
Hon kom, som förr, i svart mantilj och
ljusröd hatt af flor,
men jag gick spotsk med min cigarr och en mustasch
så stor.
Hon hälsade, jag hälsade, vi sågo på
hvarann
ej minsta skymt man mer hos oss af någon blyghet fann.
Vi
talade om väderlek, om bal och Kärleksdryck [2] —
vid ordet
kärlek röjde hon en liten skämtsam nyck.
Jag hennes
tankar strax förstod, jag dristigt tydde dem:
»Har fröken ock
en flamma haft, och törs jag fråga hvem?»
»Min bästa
löjtnant, sade hon, ej hyckleri, jag ber;
ni var ju litet kär i mig
— och litet jag i er.»
Jag skrattade, hon skrattade; det klang
så friskt och godt;
men tron mig, detta löje var ett sodomsäpple
blott;
vi kände bittert båda två, att allt vårt skämt
det var
ett hån mot hjärtats barndomstro, mot flydda oskuldsdar. Den
gamla tanten — i bahytt, fast solen sken så glad —
som då,
men artigare, bad: Herr löjtnant, limonad!
Nu logo vi igen. Jag gick,
jag vände åter — då
såg jag en sönderpressad
tår i flickans ögonvrå. Tr. 24 April.
1)
Ett konditori i Helsiugrors' esplanader.
2) Operan af detta namn, gifven af
amatörer i Helsingfors. |