Islossningen i Ule älv

Vems träl är jag, att i min ungdoms styrka
jag skulle blint en evig vinter dyrka?
Högboren son av Finlands blåa sjö,
fri föddes jag, och fri så vill jag dö.

Min svällda barm i sent fördröjda vårar,
är den ej närd av fosterlandets tårar,
mitt unga strömdrag, sög det ej med lust
ur tusen ådror fosterlandets must?

Min djupa fåra, mina strida forsar,
som krossa allt, vad deras bana korsar,
är ej var flyktig droppe uti dem
en dagg, ett regn, en pärla av mitt hem ?


Det är jag, som är floden.
Sådant är mitt ursprung, jag är i ett och allt
en äkta son av mitt land.
Hur kan man då tro mig vara en trälnatur?


Välan, så vill mitt land jag värdig vara
i sol, i natt, i lust och nöd och fara.
Man skall ej säga, att den finska älv
bär frie män och är förslavad själv.

Detta är för stolt, för stort, så kan jag inte tala.
Jag är en flod, jag är en av Finlands starka älvar.
Hur kunde man våga att lägga isbojor på mig?
Jag är ingen bäck eller rännil. Jag är en stark bland de starka.

Framåt! Min väg kan aldrig gå tillbaka.
Vi skulle jag minutens kraft försaka?
Vi skulle ej min jättestarka arm
med spända muskler bryta isens barm?

Jag vill ha luft! Jag vill ha ljus! Mitt öde
det vill jag skapa själv med eget flöde,
och ve den boja, som i vårens dar
än tynger på min jätteskuldra kvar!

Upp, mina bäckar, strömmar! Upp att välla
med ungdomskraft ur landets moderskälla!
Församlen eder i mitt stolta brus
att kämpa glatt för sol och liv och ljus!

Vi skola se den mur, som oss vill stänga.
Förr skola vi de fasta bergen spränga.
Och den, som feg har lust att faran fly,
må dö, som ränniln dör i kärrets dy.

Sömnlös ryter i ljusnad majnatt
Ämmäs våg uti snövitt svall.
Överlistad, men aldrig kuvad,
först förkunnar hon vinterns fall.

Och då reser sig Koivikoski,
kastar, trotsande, bojan av.
Klämd med brak uti tjugo forsar,
svindlar isen i Niskas grav.

Nejden andas. Böljorna sjunka.
Skummig går över brusten damm,
fri och segrande, stolta floden
majestätisk sin bana fram.

Och nu, min ädla, höga Suomi-moder,
säg, är du nöjd med dina unga floder?
Mitt hjärteblod, har det betalt ditt lån?
Är jag nu värd att kalla mig din son?

Förstår du nu, att ingen vinterdriva
skall evigt lag för dina böljor skriva?
Som du, med täckelset av is uppå,
var jag i djupet fri och varm ändå.

Dock, om mitt mod av farans njutning frossat
och om min arm har alla bojor krossat,
för Vårens anlet klär jag lagern av
och säger: det var du, som segern gav!

Det var din sol, som isens murar bräckte;
det var ditt regn, som mina strömmar väckte;
det var din kärlek, som har allt förmått,
och jag — Jag endast har min tid förstått.

Allt, som på jorden suckar högst och renast,
o, visste det som jag sin tid allenast,
det skulle dricka kraft ur ljusets märg,
det skulle bryta mur och spränga berg.

Vems träl är jag, att i min ungdoms styrka
jag skulle blint en evig vinter dyrka?
Högboren son av Finlands blåa sjö,
fri föddes jag, och fri så vill jag dö.

Zacharias Topelius (Helsingfors Tidningar 1856, Ljungblommor 1860).