|
Julefrid
Det
mörknar. Mot stränderna hafvet slår,
och lyktorna flämta
i kvällen.
Den eviga natten vid portarna står;
men lifvet det
trampar sitt nötta spår
och tänder sin brasa på hällen.
Det sopar sitt hus,
det fejar sin lampa,
det dukar sitt bord, och det
fyller sitt krus.
O, banna ej glädjen i festliga lag,
när
julen oss ringer tillsamman!
Förunna åt mödan att hvila en
dag,
åt sorgen att andas med lättare drag
vid skenet af husliga
flamman!
Låt lyckliga små
kring klapparna jubla!
Åt
kärleken unna att gifva och få!
Ja väl. Låt oss
glädjas en flyktig sekund,
allenast ett fäste vi finne!
På
rullande klot ha vi murat vår grund,
och mörkret därute det
står i förbund
med själarnas mörker härinne.
Glöm
sorger och strid,
var fri, och var lycklig!
Men säg mig: hvad vet du
om julens frid?
Säg, sitter han alltid vid rågade
bord?
Trifs han i butikernas äflan?
Och gästar han alltid de glada
på jord?
Hörs alltid vid festen hans lugnande ord?
Och bor han
i klapparnas täflan?
Gick aldrig han än
från julens predikan
så
gäspande tom, som han kommit till den?
Du sanna, du djupa, du heliga
ro,
som svalkar odödliga andar
och bygger af böner din himmelska
bro
från mödan till hvila, från tviflet till tro
och sötma
i sorgerna blandar,
du strömmar hit ned
till allt och till alla,
allenast
din herre och konung är med.
Där nalkas den lyckliga
julen så gladt
med fridspalm i signande händer;
där bär
han åt arme och rike sin skatt;
där tindrar hans stjärna i
mörkaste natt,
och ljusen i granen han tänder;
där binder
han krans
för ungdomens lekar;
där strålar hvart öga
i konungens glans.
Men där ej hans konung är bjuden till
gäst,
där vissnar den grönskande granen;
där grumlas
i bägarens botten en rest;
där ändas i armod den rikaste fest;
kring
knutarna hviner orkanen,
ljusflammorna dö,
och kronorna slockna,
och
natten ser in genom rutornas snö.
Den törstande anden i människobarm
han
söker beständigt sin källa;
han kysser förgäfves i
nöjet sig varm,
han sträcker mot ändlösa rymder sin arm
och
vill icke vingarna fälla;
allt vill han förmå,
han rasar
i uppror,
förnekar, förtviflar, men törstar ändå.
Då lyfter han ögat mot himmelens rand,
där ljusnar en strimma
i söder;
hon dagas i dödens och skuggornas land,
hon växer,
hon klarnar vid hafvets strand
ny vår hon ur sorgerna föder.
Högt,
högt i det blå
uppstiger ur natten
ett konungsligt barn i en
krubba af strå.
Det värmer, det lyser i världens höst,
det
går genom släkten och tider;
den törstande anden förnimmer
dess röst,
ödmjukar sig, känner sin eviga tröst
och
finner sin källa omsider.
Nu ändas hans strid,
nu går han
till klarhet,
nu randas hans jul, och nu vet han sin frid.
Och klockorna
ringa från år till år,
och änglarne sjunga Guds ära.
Ny
dag är uppgången, och natt förgår,
det eviga ljuset vid
portarna står,
fridskonungen är oss nära.
Han kommer till
allt
som törstar och lider;
ja, kom, Herre Krist, i
din barngestalt!
Tr.
22 December.
|