Nystads Skräddare
Jag vet en skräddare utan like:
Han skarfar rike ihop med rike
Och verldens delar han trockla kan,
Ty Telegraf, ja, så heter han.
Rätt som det är, drar han långa tråden
Igenom hela den slitna våden
Af jordens schlafrock, och med sin nål
Han lappar alla dessa många hål.
Om det sker med eller utan krita,
Så håller väl rocken än att slita,
Tilldess Vår Herre har på sin knagg
Den hängt med andra förbrukta plagg.
O mästerskräddare, undransvärde,
Säg hvar den qvickhet du nyss dig lärde,
Att trockla Sverge med Nystad hop?
Den staden står ej i bästa rop.
Det sägs, att skräddare längesedan
Ha suttit der uti lyckans nedan
Och brukar saxen så nippertippt,
Att de ha Sverge till hullet klippt.
Det svenska lejonet blef der stubbadt
Och mahnen ryktad och skinnet stubbadt;
Det finska ock fick en släng af slef:
Dess venstra baktass i saxen blef.
Allt detta gjorde i nordens riken
Ett hål. – Bevar oss för politiken!
Jag ville säga, att nordens pels
Blef något snäfare vestanfjälls.
Du, käre mästare, hålet lappar;
Du pryder Nystad med kopparknappar.
Den goda staden bör derför strax
Uti sitt vapen få tråd och sax.
Hvad saxen klippte skall nålen sömma.
Ej ens malisen kan nu förglömma,
Att staden Nystad fått bättre vett,
Än sjuttonhundrade tjuguett.
Ty öfer Nystad nu språkar norden
Ej mer med värjan, men väl med orden.
Moskva och Stockholm nu mötas godt,
Der förr kanonen var talman blott.
Och der de slipade diplomater
Engång ha mäklat om folk och stater,
Der mäkla köpmän om råg i stort,
Och fröknar sända förlofningskort.
O mästerskräddare, hvilken ära
Har du åt Nystad ej täckts beskära!
Ett sådant syskrin man sällan ser;
Men dock ännu om en sak jag ber.
Om någon lapp af vår nord, den höga,
Än råkar ut för ett syndigt öga,
Så, käre mästare, gör af nåd
Sjudubbelt starkare än din tråd!
Och trockla hop det der gamla hålet
Så fast, att guldet, så styft, att stålet
Ej mäkta klippa en snibb härnäst
Från kragen utaf Europas vest!
ooOoo
|