|
Om
våren
Vak upp, mitt hjärta, prisa Gud,
när
nu så herrligt vid hans bud
all jorden sig förnyar!
Nu löfvas
skogen åter grön,
nu spegla sig i klara sjön
de ljusa
morgonskyar.
Vindens sus,
bäckens
brus,
hafvets dyning,
dagens
gryning,
lärkans tunga,
alla
Herrens nåd lofsjunga.
Förgången är den mörka
natt,
och vinterfrost med dvala matt
ej jorden mer betäcker.
Uppstånden är Guds sköna sol,
som smälter snön vid
öde pol
och allt till lif uppväcker.
Gud
ske pris,
som så vis
ljuset
tänder.
och oss sänder
så
af höjden
återsken af påskafröjden.
Uppstånden
är vår Herre Krist!
All jorden prise nu förvisst
uppståndelsen
och lifvet.
Den vida världen fröjde sig
åt löftet,
som evinnerlig
är i Guds ord oss gifvet.
Kristus
lagt
dödens makt
sig
till fota
att oss bota
af
stor vånde:
Kristus ock i oss uppstånde!
Som nu i fägring
vakna opp
naturens lif och mänskans hopp,
så skall oss Gud uppväcka
från
denna världens natt och strid
att oss med salighet och frid
i himlen
öfvertäcka;
där ej vår
mer förgår,
där
ej anden
mer i banden
suckar
fången,
ty hans träldom är förgången.
|