| Om
vintern Hur herrligt vittna land och sjö
ännu i
frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde,
mörk och kall,
är jorden dock din fotapall,
som i sin blomstrings
stunder. Hon ändat årets arbetsdag,
hon gifver sig i ditt
behag
och kläder af sin prydnad.
Nu hvilar hon i sabbatsfrid
och bidar nästa arbetstid
i tålamod och lydnad. Ty du, barmhärtig
år från år,
bevarar för en nyfödd vår
det frö, som drifvan täcker.
Det lefver i sin mörka graf,
du lyftar snart dess täcke af,
din sol det återväcker.
Ljus
är din klädnad, Herre Gud!
I norrskensprakt och stjärneskrud
din
himmel skådar neder.
Dig blifver intet mörker när,
du våra
fötters lykta är,
som oss i natten leder.
Upplys oss, Herre,
med ditt ord,
att vi på denna mörka jord
ifrån din väg
ej vike,
och för oss sist i Kristi tro
från dödens skugga,
där vi bo,
till ljuset i ditt rike.
|