Sista julvisan

Julegran, vår gamla vän,
få vi vänta dig igen?
Bugar du så glad som förr,
Ödmjuk i vår låga dörr?
Reser du din topp förtrogen
hög, liksom din far från skogen.
Var välkommen, känd och kär,
ty med dig är julen här!

Sommar kom, och sommar gick
som ett lyckligt ögonblick.
Men i höstens mörker re'n
sågo vi ditt återsken
som en fjärran stjärna glimma
i den dunkla kvällens timma,
fjärran, oupphinnelig.
O, hvad vi ha väntat dig!

Frosten våra blommor tog,
stormen röt och regnet slog,
sist så föll den hvita snö
öfver stad och land och sjö.
Brasan sprakade på hällen,
sagan kom i vinterkvällen,
och vi sydde brokig söm,
du, du var vår glada dröm.

Kära, är du redan, säg,
från din drifva hit på väg?
Växa flaggor på din topp?
Bär du redan rosenknopp?
Hänga ren på dina grenar
äpplen, guld och ädelstenar?
Tindra ljusen ren så gladt
uti årets längsta natt?

Julegran, så grön, så ung,
född att blifva skogens kung,
född att växa hög och stark
emot skyn i ödemark!
För en aftons fröjd du brinner,
glöder, lyser och försvinner . . .

(18 Okt. -1886.)