|
Speglande
vatten
Tyst glider i lugna kvällen
en båt öfver spegelglas;
hans ära hon blygs att bräcka
den
vackra trymån i kras.
Han kommer från vilda forsen
tillbaka till fridlyst bo;
den kämpande, trötta anden
har segrande
funnit ro.
Den lummiga, höga stranden
med lutande björkar på,
han brytes i älfvens vatten
mot aftonhimmelens
blå.
Han vikes i dubbla linier
för lekande ljusets lag:
en dyker i djupen under,
en höjes i öppen dag.
Två
landskap kyssa hvarandra,
två himlar se ned på dem;
ett hem på den ena stranden
ser bort mot ett annat hem.
Det ena är
kändt, förtroget,
det vinkar så kärt och godt;
det andra i okändt fjärran,
säg, är det en villa blott?
Nej, allt hvad den kända stranden
bär brutet, förvissnadt, torrt,
det ses i den andra helnadt,
det flyter förklaradt
bort.
Där finns i naturens anlet
ej vank eller rynka snöd:
det är den nya jorden,
förlossad från synd och
död.
|