Under björkarna
.
Under björkarnas sus
är vår faders hus.
Där så lefva vi trygga,
timra och bygga
och plöja och så under himmelens ljus.
Friska och unga
vågorna gunga,
sorla och sjunga
borta vid stranden sitt glädtiga brus.
Under björkarnas blad,
där jag lekte glad,
sjöng vår moder sin visa,
sjöng till att prisa
sin Gud i den strålande morgonens bad.
Löfvade, prydda
grenar beskydda
troget vår hydda,
nicka sin hälsning åt vågens najad.
Uti björkarnas gren
är en liten en:
fjädrad sångaren svingar
lätt på små vingar
och kvittrar sin drill uti vårsolens sken.
Aftonen randas,
dofterna blandas,
blommorna andas
svalkan af natten, så frisk och så ren.
Såsom björken så grön
och så ljus och så skön
finns ej krona i norden.
Fädernejorden
har gifvit åt honom sin fägring i lön.
Här vill jag strida,
glädjas och lida,
hoppas och bida
lefnadens kväll vid den blånande sjön.
|