En vindskammare –

Ullakkohuone

– Vinttikamari    


Jag fick i julklapp en liten diktbok, Zacharias Topelius Dikter i urval som är nr 1 i serien SLS Varia och tryckt i Riga 2018. Dikterna är i original språkform. Boken är utgiven av Carola Herberts och inledningen har skrivits av Clas Zilliacus som berättar om Topelius och hans produktion. Boken innehåller också bakgrundsinformation om dikterna.

Jag blev förtjust i dikten En vindskammare (1876) som också lästes upp vid Kuddnäs återinvigning 25 juni 2018 av Ull-Britt Gustafsson-Pensar. Jag har sökt efter en finsk version av dikten men utan resultat på internet fast där finns flera andra översatta dikter av Topelius samt en lista på alla hans översatta dikter.

Den enda text som jag hittade om dikten på internet var en kort berättelse om diktens Eräs vinttikamari innehåll, bl.a. ”... hehkuvassa aamuruskossa kimmeltävine kirkonristeineen”. (... kyrkans kors som glänser i den glödande morgonrodnaden). Den ingår i A. J. Sarlins biografi Zacharias Topelius; Elämä ja toiminta, Kansanvalistusseura i Helsingfors 1917 och är nr 27 i serien Kansanvalistusseuran elämänkertoja och tryckt på Raittiuskansan Kirjapaino i Helsingfors.

Jag har Topelius Kootut teokset (Samlade skrifter) I–XIII där dikten finns i nr XI ”Runoja”. Den är den enda nämnda boken på listan som jag hittade på internet. Där heter dikten Ullakkohuone och har översatts av Yrjö Jylhä. Han säger om samma sak ”... kirkonristin taivaan vainiolla” (... kyrkkorset på himmelens äng). 

Topelius skriver ju ”... och kyrkans torn mot morgonskyn, som glöder”. (... kirkontorni vasten aamutaivasta, joka hehkuu). Också för övrigt är Jylhä inte trogen Topelius originaltext eftersom han har rimmat texten.

Konstnärer och poeter han sin frihet, men man ska enligt mitt tycke hålla sig till sanning och inte ändra innehållet. Vet inte varifrån Sarlin och Jylhä har påhittat korset, för tuppen har suttit på kyrktornet sedan 1709.

Eftersom jag inte har hittat en annan översättning är det högst troligt att Jylhäs översättning är den enda som finns. Det är ganska säreget för min bok är från 1935 och en stor del av andra Topelius dikter i boken har blivit översatta också senare. 

Efter att jag blev fötjust i dikten ville jag översätta den på nytt och vara Topelius originaltext så trogen som möjligt. Därför försökte jag inte rimma den och som resultat blev det en modernare version.

Seppo Kuusinen


 
 
Dikter i urval.


*     *     *


En vindskammare

 


Ullakkohuone

 


Vinttikamari


Hur mycket av den sol som lyser världen,
kan stundom stråla på en enda punkt,
när morgonskimret i vårt liv är ungt
och intet åskmoln än förmörkat fjärden!

Vad vill du mer? Ett vindsrum där mot söder,
en björk, en rosenhäck, ett smultronland,
en buktig flod, en fors, en bro, en strand
och kyrkans torn mot morgonskyn som glöder.

Där inne solsken med en doft från häggen,
min faders skrivbord med sin nötta kant,
världskartan bredvid hyllans foliant,
Sten Stures och hans makas bild på väggen.

Här satt den glade gossen vid sin läxa,
här satt studenten i Homér försänkt;
här har han livets första tankar tänkt
och sett sin första ungdomsflamma växa.

Hur ordnat allt, när han kom från terminen
till modersfamn på femtimila färd,
hur omsorgsfullt beredd hans huvudgärd,
hur dammfri hyllan och hur vit gardinen!

I fjärran såg han då sitt fönster glimma,
i fjärran ser han barndomshemmet än;
i tårars glans som en begråten vän
stå solbelyst i årens aftondimma.

  


Oi kuinka paljon päivän kimallusta
voi joskus hohtaa yhteen pisteeseen,
kun elämämme aamun autuuteen
ei lankee vielä pilven varjo musta!

Nään eteläisen huoneen ullakolla,
nään koivun, ruusupensaat, marjamaan
ja virran, sillan, kosken uomassaan
ja kirkonristin taivaan vainiolla.

Sisällä tuomen tuoksu, päivän valo,
työpöytä isän, kirjat rivittäin,
maailmankartta sekä vierekkäin
Sten Sture ynnä puolisonsa jalo.

Tääll’ istuin läksyjänsä poika luki
ja Homerosta ylioppilas;
tääll' ensi kerran mieli auvokas
myös unelmansa säkeistöihin puki.

Kun lomalleen hän oli ajaa saanut
viissataa penikulmaa äidin luo,
oi kuinka raitis oli huone tuo
ja verhot valkeat ja puhtaat raanut!

Hän kaukaa näki ruudun kimalluksen,
hän kaukaa näkee läpi kyynelten
viel' ehtoohämärässä, vuosien
nyt lapsuuskodin puuntavaisen uksen.

 


Kuinka voi aurinko, joka maailman valaisee,
toisinaan paistaa yhteen ainoaan paikkaan,
kun elämämme aamunhohde on nuori,
eikä ukkospilvi vielä pimennä matkaa!

Mitä muuta haluat? Vinttihuone etelään,
koivu, ruusupensasaita, mansikkamaa,
poukamainen virta, koski, silta, ranta,
ja kirkontorni vasten aamutaivasta, joka hehkuu.

Siellä sisällä auringossa tuomien tuoksussa,
isäni kirjoituspöytä kuluneine reunoineen,
maailmankartta hyllyn kirjarivien vieressä,
Sten Sturen ja hänen vaimonsa kuva seinällä.

Täällä istui iloinen poika läksyjensä äärellä,
täällä istui ylioppilas Homerokseen uppoutuneena,
täällä on hän elämänsä ensiajatukset ajatellut,
ja nähnyt nuoruudenliekkinsä kasvavan.

Kuinka järjestyksessä kaikki, kun lomalleen palaa
hän äidinsyliin kaukaiselta taipaleelta,
kuinka huolellisesti hänen vuoteensa sijattu,
kuinka pölytön on hylly ja kuinka valkoiset verhot.

Kaukaisuudessa näki hän ikkunansa kiiltävän,
kaukaisuudesta näkee hän lapsuuskotinsa yhä,
kyynelten kimaltaessa – kuin ystävän,
auringon valaisemana vuosien iltausvassa.
         
Zacharias Topelius (1889) Ljung.   Övers. Yrjö Jylhä (1935), i finskspråkiga Topelius Samlade skrifter nr XI ”Runoja”, WSOY.   Övers. Seppo Kuusinen (2019).
 



Dikten kan, illustrerad med ett vykort, laddas ned som pdf.
(Inf. 2019-01-13, rev. 2019-01-28 .)