|
Ynglingens
drömmar
Vid fjärdens strand, i gröna björkens skugga,
där är min barndoms undangömda bo.
De
milda majregn öfver ängen dugga,
och bäcken sorlar där i kvällens ro.
Jag minns dem än. Jag ser min fader stanna
allvarligt
lugn vid våra lekars larm;
jag ser min moder huldt vår djärfhet banna
och stryka locken från min brynta panna
och knäppa
tröjan kring min ystra barm.
Hur ofta där vid kvällens sista ljusning
jag vände drömmande från skogen hem
och
lyssnade på mörka furors susning
och hörde sagor sucka uti dem.
Och när i morgonsolens glans, den höga,
för fläkten
fladdrade min julles flagg,
då lekte framtidssyner för mitt öga,
jag såg najaderna i skimret löga
och älfvorna
fly bort på ängens dagg. Sen drog jag bort till skolans lärda dater,
till knottrig läxa och en styf karbas,
och brottades
med stojande kamrater
och slog min boll mot skyn i skämt och ras,
och tumlade på backens högsta branter
i vintersnön på
mina skidors par,
och slogs mot nordanvindar och pedanter,
tilldess i yr och damm af folianter
med stolt betyg det till examen bar. Nu
är den leken lyktad. Står jag redan
vid målet? Nej, det viker för min fot.
Gif mig en värld att kämpa för,
och sedan
gif mig en annan värld att kämpa mot!
Hvad vill du, hjärta? Det må lifvet svara,
när jag dess fordran och
dess lön har känt.
Mitt första kall, det är ändock att vara
i lust och nöd och frid och fröjd och fara
en
fri, en glad, en rask, en finsk student. * Må
bäcken jollra bort sitt brus
i pärleregn och västansus;
jag är den djärfva forsens våg,
som brusar vild i håg.
Jag är den unga floden, som
går framåt och ej ser sig om
och bräcker mur och bryter vall
i omotståndligt fall.
Jag gnistan är, Promethei arf.
I natten af ett tidehvarf
jag sprungit frisk ur lifvets härd,
att lysa högt en värld.
Om uti brand, om uti glans,
i lågors eller stjärnors dans,
det vet jag icke än. Men varm
slår gnistan i min barm.
* Dock
— är jag floden, vill jag älskad skölja
med lugnadt brus, i sakta silfverbölja
den strand, där Hon, min ljufva flicka,
går.
Och är jag gnistan, vill jag lik en stjärna
i kvällen lysa mina drömmars tärna
och regna en demant i hennes
hår. Mitt lif, min bragd, min stolthet och min ära,
allt vill till offer jag den hulda bära
i dalens frid, där blott
zefiren lyss.
Vid hennes barm, när bjärtats flammor brinna,
skall lifvets sorg, skall lifvets strid försvinna
uti en dröm,
en suck, en tår, en kyss! * Upp,
son af ditt land!
Ditt land är i fara,
dess ynglingaskara
behöfver din hand!
* Kom
till min famn, kom till mitt unga hjärta,
o yngling, kom till dina drömmars brud!
Ack intet moln skall våra himlar svärta,
och ingen orm i dessa rosor bjärta
skall fläcka våra hjärtans tro för Gud. *
Ditt
land är i nöd!
dess ära är fläckad,
dess mandom är gäckad.
Till seger och död!
* O
dröj hos mig! O dröj i dessa dalar!
Hvi flyr du bort ifrån din sällhets strand?
När lifvets storm om död och faror
talar,
o det är kärleken som oss hugsvalar!
Kom — i min famn, där är ditt fosterland! * Från
kärlekens famn
flyg stolt till din bana,
och fall på din fana
för Finlands namn!
* Mitt
fosterland! för dig i alla öden
min bästa kraft jag ödmjuk offra vill.
Ehvad du ger mig lifvet eller döden,
jag följer
dig, jag hör dig evigt till.
Om uppå fridens, om på stridens bana
du kallar mig en dag, se här min hand!
Den skall ej
svika, o mitt land, din fana.
Ditt stora namn skall mig till bragder mana . . .
Må Gud beskydda dig, mitt fosterland! Jag vuxit vid
ditt hjärta. Outplånligt
har du uti mitt hjärta vuxit in.
Min faders land! Min moders hydda! Sonligt
vill jag i all min sträfvan
blifva din.
O gör mig vis att lefva för din ära,
o gör mig stark att lösa mörkrets band,
att hvarje tid i verk,
i ord, i lära
må häfdens vittne om min kärlek bära.
Må Gud beskydda dig, mitt fosterland! Hvad mer, om, droppen
lik, jag glömd försvinner,
om, gnistan lik, i natten jag förgår;
jag skall bli regnets tår, som tyst förrinner
och
vattnar skördarna i Finlands vår.
Jag skall bli strålen, som i sorgens midnatt
ur brustna skyar lyser upp din strand;
men du,
mitt land, skall blifva stort, välsignadt,
långt sedan denna arm i döden dignat . . .
Nå Gud beskydda dig, mitt fosterland!
22 November. |