EN JUL I KLUBBEKRIGETS TIDER Novell av Leo Ågren
Tre män pölsa fram genom den lösa drivsnön. Stormen viner och piskar stenhårda snökorn i ansiktet på dem. Kölden biter i kroppen. Emellanåt överröstas vinden av ett långdraget hemskt tjut. Vargar. För de tre dödströtta genomfrusna vandrarna sammansmälter allt detta till ett enda vinande, ylande helvetestjut. Alla besjälas de av samma tanke: att kämpa emot en allt mer överväldigande längtan att lägga sig till ro i snödrivorna och sova, sova i evighet. Håglöst stappla de vidare på vacklande känslolösa ben. Snön ligger djup, den tränger in genom de tunna kläderna och lägger sig som en kylande mjuk stoppning mellan benen och den söndriga fotbeklädnaden. Mannen som går främst stannar ett ögonblick lutad mot en trädstam. — Vi får inte stanna, varnar en av de andra. Kölden tar oss strax i sin makt då. — Två av oss måste kasta sina vapen, säger mannen. Det är omöjligt att orka med den bördan i det här föret. Den som går sist må behålla sitt i händelse av att vi antastas av vargar. De två som gå först, släppa sina luntbyssor, vilka genast sjunka ned i snön och begravas. Vadandet begynner åter. Långsammare och långsammare går marschen. Vargarna bli allt mer närgångna. När inte snön förblindar männen kunna de se lysande lystna ögon blänka mellan träden, stundom på inte mer än 20 alnars avstånd. Om det är något som hållit dem uppe så länge så är det tanken på vargarna. Mannen som går sist, försöker ändra grepp på geväret för att blåsa på luntan. Det går inte. Handsken har frusit fast vid röret. Byssan faller ur hans stelfrusna hand ned i snön. Han förmår inte ta upp den. Medels hojtande försöker de hålla vargarna från livet. Vi får foga oss i vårt öde och be till Gud, säger en av männen och sjunker ned på en driva. Men i detsamma springer han upp. — Det är ett tak flämtar han. —Ett tak, upprepa de andra och kunna knappt tro det. Är det ett tak skall det väl också finnas en dörr. Denna upptäckt ger dem nya krafter. Febrilt börja de krafsa undan snön medan de hela tiden ropa och vifta med stela armar för att skrämma bort det halvdussin vargar som svärma runt dem. Slutligen lyckas de slinka in i kojan. — — Detta var julaftonen 1596. Dagen förut hade Mårten Tommolas avdelning av den klubbehär, som vid nämnda tidpunkt drog ut för att belägra Åbo och kräva sin rätt av marsken Fleming, blivit slagen utanför Ulfsby av Axel Kurck. Det var spillrorna av denna trupp som under sin flykt undan Kurcks ryttare i ödemarken överraskats av det oväder vi nyss berättat om. Tvenne grupper hade utsänts, den ena i nordlig, den andra i sydlig riktning för att söka någon plats att tillbringa natten på, medan huvudtruppen marscherade i östlig riktning. Väderstrecken höll man lätt nog reda på i den isande nordanvinden. Med den grupp vi nyss berättat om, som rekognocerade i nordlig riktning följde Tommolas son, Per. De andra två voro klubbmännen Bengt Järnlod och Mårten Piri, två av de kraftigaste karlarna i truppen. — — Då de tre männen kommit in i det anspråkslösa pörtet var det första de fingo syn på två redlöst berusade män, som lågo på en halmhög i ett hörn av kojan. Att de voro fulla och inte sovo en naturlig sömn märktes av den mängd ölstop som stodo bredvid deras viloläger. En brasa pyrde ännu på gråstenarna i mitten av rummet, ved fanns rikligt samt mat på bordet. De två torparna hade tydligen firat jul på ett icke ovanligt sätt med öl i övermått. Sedan de tre vandrarna tinat upp sina kläder och lemmar framför elden begynte de förse sig med mat och dryck. Per Tommola tyckte att de bägge andra gjorde större affär av ölförtärandet än stundens allvar tillät. — Vi har frusit och nu vill vi dricka, sade de. — Nyss bad ni till Gud, sade Per. På detta kunde klubbkarlarna ingenting svara. — Det var uppgjort att vi skulle återvända till de andra så fort vi upptäckt något härbärge, återtog Per. De båda männen tittade gäckande på honom. — Var du glad att vi kom hit med livet i behåll, sade de. Vem vill ut i skogen när köld, storm, vargar och trolldom husera, det är ju julnatt nu. Per försökte övertala dem, men intet kunde beveka de två redan halvrusiga männen. Då går jag ensam, sade han. Min far är där. Ni kan åtminstone öppna fönstergluggen och lysa med en fackla för att vägleda oss. Det var skada att vi måste lämna våra gevär. Annars kunde ni väglett oss med skott nu och då. De båda männen lovade att hålla en pärta brinnande i fönstergluggen och Per Tommla tog på sig en sliten fårskinnspäls som fanns i kojan och försåg sig med några kådiga grankäppar av vilka han tände en för att hålla vargarna borta med. Ett ögonblick stod han i dörröppningen, tvekade inför det rytande inferno som brakade mot honom, men så såg han för sin inre syn sin fars och hans mäns järnhårda kamp i drivorna och smällde igen dörren efter sig. De två som blevo kvar vart allt fullare och fullare. Elden åt sig allt längre och längre upp på den kådiga stickan i fönstret. När den började slicka fönsterposten och de torra stockarna i väggen märkte de två det inte. Då lågo de två lika avdånade som de två torparna i hörnet. Men branden blev en ledning för Tommola och hans män. Den förutan skulle de inte funnit vägen till torpet. Nu fingo de tillbringa en isande kall julnatt i torpstugans uthus. Länge skulle de minnas den märkliga eldsvådan. En högre makt hade ingripit.
|