[13. Doktorns dödsdom]
En vacker dag hade man, trots gamla Mias protester, i alla fall skickat efter doktorn. Det skedde sedan brorsdottern flera kvällar å rad snyftat fram sin förtvivlade situation inför grannarna. — Tar vi inte hit doktorn, gnällde hon, så kommer folk att påstå att det var jag som tog livet av henne. Ja, det kommer de säkert att säga! Och folket nickade instämmande. Det skulle de nog påstå ändå. Men det var i alla fall bäst att brorsdottern tillkallade läkare. Allt måste gå efter antaget schema och beteendemönster. Och sålunda styrkt tog brorsdottern sig äntligen samman och tillkallade doktorn. Och doktorn kom. Och byns ungar beundrade hans nya bil som stod och glänste och exponerade sin stora finhet i solskenet på landsvägen, medan doktorn befann sig inne i Mias stuga och skrapade ihop medlen till sista avbetalningen på åket. Brorsdottern hade tvättat och fejat både golvet och Mia. Till yttermera visso hade hon kammat sjuklingen och trots dennas ilskna protester dagen till ära satt ett överlakan i sängen. Allt var sålunda fint som på ett sjukhus inför läkarronden. Men doktorn tycktes inte lägga märke till något särskilt; han stannade överhuvud inte länge i Mias mörka krypin. Han behövde inte många minuter på sig för att se att här var intet att göra. Han gick ut i köket igen, satte sig ner vid bordet och skrev ut ett recept. Och som han höll på med det ropade Mia inifrån kammaren: — Om doktorn gått nu, så kan du komma in och ta bort överlakanet! Doktorn lystrade till. — Vad sa hon? frågade han nyfiket. — Hon sa att jag skulle komma och ta bort överlakanet, svarade brorsdottern meddelsamt. Men det kan vi ju göra när doktorn gått, tillade hon förnumstigt. Och från sin stora överlägsenhets höjder log doktorn ett vänligt leende. Så steg han upp, räckte receptet till brorsdottern och sa: — Det finns tyvärr inte mycket att göra här. Hjärtat är slut, utkört. Det här är bara en lugnande medicin. Fast hon kommer knappast att ha så svåra plågor. Låt fönstret stå öppet ofta, frisk luft gör henne gott. Han gjorde en paus och tillade: — Och vill hon ha hit kyrkoherden, så kan ni gott kalla på honom. Jag kan åtminstone inte göra mera här! Sedan avslutningsvis: — Åttio mark skulle det bli — — — tack. Och brorsdottern följde knixande och nigande doktorn ut genom dörren. Det verkade som om hon inte nog kunde uppskatta hans vänlighet att uttala en dödsdom för det facila priset av åttio mark. Givetvis grät hon också på ett passande sätt. Och inför hennes av lätt frampressade tårar nersköljda fula rödköttiga ansikte, skyndade sig doktorn att så fort som möjligt förskansa sig bakom ratten i sin bil innan han började kräkas upp alla krokodiltårar han på ämbetets vägnar tvungits bevittna. Han svor ilsket till för sig själv, lade in växeln och bilen startade med ett ryck och körde i väg. Barnen skingrades genast det glänsande fartvidundret försvunnit, men brorsdottern stod kvar på gården en lång stund och såg på dammolnet som hängde kvar efter doktorn och hans bil. Hon var mycket nöjd med sig själv. Hon hade i hög grad uppträtt passande, pratat passande och gråtit passande. Hon hade till fullo fyllt byns beteendemönster. Hon hade varit synnerligen passant. |