[28. Slutet]
Det skedde verkligen något följande morgon. Det var söndag och eftersom det varken fanns kor eller spädbarn var familjen sen på söndagsmorgonen. Och de hade nyss stigit upp när kyrkoekonomen själv gjorde deras enkla tjäll den äran. Jan undrade varför fina herrar alltid var flintskalliga. Det verkade nästan som ett adelsmärke. Alla karlarna i byn och alla andra män som Jan kände och som arbetade med sina händer hade sitt hår i behåll. Men de som delade ut fattigunderstöd, mätte ut fordringar eller undervisade i skolor, bar nästan alla glänsande flintar och stora magar. Och kyrkoekonomen utgjorde inget undantag från den regeln, men riktigt som de andra var han ändå inte. De satt och drack kaffe när han hövligt knackande trädde in i stugan. Mor hade söndagen till ära prytt kaffebordet med en bukett höstliga ringblommor. — Godmorgon, hälsade ekonomen. Förlåt om jag stör. Mor torkade av en stol åt herremannen. — Varsågod och sitt, sa hon belevat. Förlåt om det är litet "ödigt" här. Sängarna var ännu inte hopbäddade så hon hade fullt skäl att komma med ursäkten. Ekonomen sa: — Ingen orsak, ingen orsak alls. Barn och finhet hör inte ihop. Ingen vet det bättre än jag. Jag har sju själv. Jan lystrade till. Det var ovanliga tongångar av en herre i slips och flint. — Jo, saken är den förklarade kyrkoekonomen, att fullmäktige beslutat att inte godkänna Ander Storbergs anbud på avlidna Mias jordbrukslägenhet, som utauktionerades häromsistens. — Vah? Far rätade på sig plötsligt intresserad. En hoppets glimt tändes i hans ögon. — Varför inte? Ant är väl ganska tät, eller hur? — Det vet jag ingenting om. Åtminstone verkar det inte så om man tittar på restlängderna över kyrkliga utskylder under de senaste fem åren. — Så Ant får inte hemmanet då? — Nej, det får han inte. Och det var närmast på mitt förslag. Jag anser inte Storberg vara en man som kyrkan bör göra affärer med. Varken hans privatliv eller hans ekonomiska förhållande till kyrkan förutsätter något dylikt. Far såg skamsen ut. — Jag har inte heller betalt mina utskylder, mumlade han. — Det vet jag, men jag tror ni skulle göra det om ni hade möjlighet. Och hur som helst får Storberg inte lägenheten. Hans skabrösa enmarkshöjning på auktionen kunde ju reta gallfeber på vem som helst. Och nu har jag kommit för att ta reda på om ni är beredd att stå fast vid ert tidigare bud på skogsängen? — Klart jag står fast vid mitt bud, sa far. — Det var bra, sa ekonomen. Det var bara det jag ville veta. Och nu skall jag gå och höra med de andra, så allt blir klart. — Men gården då? undrade far. Den blir osåld eller hur? — Nej, vi har nu efteråt fått ett anbud på den, tillstod ekonomen. Det var därför jag lyckades med att ogiltigförklara Storbergs kop. Människorna är nu tyvärr — inte ens i kyrkans hägnad — några änglar. Och vi var tvungna att få alltsammans försålt så fort som möjligt. — Ja, om ni kommer upp till kontoret på, ska vi säga tisdag, så skall vi skriva ut köpet. Jag skulle tro att det går att ordna med ett ganska långvarigt betalningsanstånd. Ekonomen höll till godo med en kopp kaffe i all enkelhet och sen gick han. Far tittade fundersamt efter honom. — Det är ovanligt med såna där herrar, filosoferade han. — Men förstås skulle det vara en hund begraven där också, sa mor. Det kom nog fram till slut. — Det skiter jag i, sa far. Och nu skall jag gå och titta på vår nya äga. — Jag kommer med, sa Jan. Och så begav de sig av. Det var rätt långt att gå och vägen var knappt förmer än en stig, nätt och jämnt framkomlig med häst och kärra. Det hade frusit på under natten och en hård isskorpa låg kvar på stigen. Jan hoppade som en harpalt bredvid vägen, men far plumsade likgiltigt igenom de tillfrusna vattenpussarna och eftersom hans stövlar var trasiga blev han våt och frusen innan de hunnit halvvägs. Åkern var ungefär tre tunnland till arealen, den såg redan gul och vissen ut, men far såg på den med stolta ägarögon och sa: — Det är bra jord här och så finns det två lador. Bara vi får upp marken ur vanhävden blir den en av de mest givande ägorna i byn. Jan såg den öppna gläntan i skogen. Den är vår nu, tänkte han och smakade på ordet. Vår. Hans bröst fylldes av en stolthet nära besläktad med faderns och de stod bägge och tittade på den lilla jordbiten med något som liknade andakt i ögonen. — Krokbens-Ant fick allt lång näsa han, sa far. Snålheten bedrar visheten ibland. Jan var så uppfylld av det nya och avsky mot Krokbens-Ant att han närapå höll på att berätta om Operation Mias stuguvind och den roll som Ant spelat i den för far, men han åtrade sig i tid. — Ant skall väl inte ha all jord han, sa han därför förnumstigt och far skrattade. Några drivande moln, som nyss skymt solen skingrades och åkern strålade plötsligt i guld. Ängen var så vacker, tyckte Jan. Några björkar bredvid den ena ladan prasslade med sina höstbleka löv och kastade en dansande skugga över ladans grå stockvägg. Vattnet i dikena blänkte blått och en hel massa vita blommor frodades på dikesrenarna. Far och Jan stod länge tysta och besåg den magra åkern. Det var förstås en markplätt som tusen andra, men med den skillnaden att det var far som i sinom tid skulle få fastepapperen på den. — Och sen när ni blir stora — började far, men avbröts av ett av sina hemska hostanfall. Han stod nästan dubbelvikt under sina försök att bemästra hostan. Han blev alldeles röd i ansiktet och snoren trängde ut ur näsan. Äntligen lossnade det i hans bröst, han harklade sig kraftigt och spottade. Och en stor stjärnformad blodfläck låg på marken framför honom. Far såg tigande på den en liten stund. Blodfläcken liknade den socialismens morgonstjärna han trott på under sitt liv. Den stjärna som skulle lysa över en värld, där alla levde ett tryggat liv, där ingen behövde se sina barn svälta, där ingen behövde tigga av kommunen eller bo som kreatur som han och tusentals andra med honom fick göra. Och där ingen fick frysa lungsot på sig för att han inte hade råd att klä sig. Far såg än en gång på blodfläcken vid sina fötter. Så grävde han upp litet jord med skon och täckte över den.
Jan teg. Solen lyste klart över den höstliga ängen. Hoppets och det begravda hoppets åker.
En kan gå under. Det märks inte så mycket egentligen. Vad lämnar han efter sig? En stuga med gapande fönsterhål, en ruin som någon slutligen för en billig penning inköper till ved. Vad är hans minne? En sporre för andra att försöka klara sitt privata problem litet bättre. En källa till glädje för dem som befinner sig på den rätta sidan mjöllåren. Man säger att staden är hård. Men en by kan vara ännu grymmare. Den kan kräva ännu häftigare kamp — vara än mer oresonlig i sina fordringar och ändå ge mindre. Också där fordras ett starkt och hårt sinne av människan. Ändå är livet mest äkta i byn. Det hårda sinnet är också någonting ursprungligt. Men vad gör då en människa som inte har detta hårda sinne? Går hon under? Gick far och mor under? Nej, de kommer alltid att leva, att tillhöra de odödliga. Det evigt segrande livet. Eller vill någon komma och påstå att deras liv, var ett misstag och utan värde?
|