[4. Körkfoltji]

Profossdrängen väckte Olof med en spark i ändan. — Lag de opp. He passar int att tu ska sova, tå körkfoltji böri komma.

Olof satte sig långsamt upp. Han borstade jorden av sin slitna linneskjorta, kände sig eländig, törstig. Fötterna hade domnat helt. Han böjde sig fram och gnuggade benen så långt han kom åt för stockens skull.

— Hör e till at an int ska få na vatn i stotjin? undrade han.

— Ja, he hör nog liksom till he, påstod profossdrängen hånfullt. Han som int ha hungrat och törstat efter Guds rättfärdighet, han ska int hel der koma å foder na likamlit vatn.

Han talade i en tillgjort skenhelig ton och spottade en urvattnad tobaksbuss på Olofs ena fot.

— Om int dähär fotin sku vara fastläst i stotjin, så sku an gään villa var närmber bekant me röven din, sa Olof som ilsknat till. Horhöling!

Orden åsamkade honom en ny hårdare spark av underprofossen.
— Vill du ha ett dun till kanski.

Olof teg. Han insåg det meningslösa i ett fortsatt munhuggande. De var inte jämnställda just nu.

Profossen vinglade iväg nerför gången. Han gick lite bredbent efter en genomsupen natt. Han var en av de lägsta i rättvisans långa rad av tjänare. Olof såg ut över kyrkbyns stugor. Han märkte att det steg rök ur de flesta skorstenarna och solen stod högt på himlen. Det skulle snart bli dags för folket att söka sig till kyrkan.

Och mycket riktigt. Där kom Klockar-Nils för att sätta i gång med ringningen. Nils Klockare gick värdigt och gudfruktigt förbi Olof utan att bevärdiga honom med en blick och låste upp dörren till klockstapeln. Olof hörde hur han mödosamt pustande klättrade uppför de branta trapporna inne i tornet. Så slogs ljudluckorna upp med en smäll och Nils stod en stund och plirade mot ljuset och solen däruppe innan han började dra i de bastanta repen, med vars hjälp de båda klockorna sattes i rörelse.

Med händerna bakom hjässan följde Olof hans förehavanden. Snart började storklockan sända sitt mäktiga dån ut över nejden, och om en liten stund föll lillklockan in i klämtningen.

Det var högmässotid.

Kvinnorna kom som vanligt först. De stegade lågmält pladdrande in genom kyrkporten, kastade misstänksamma, svårtydda blickar på missdådaren i stocken. Men de brydde sig dock inte särskilt om honom. Det var vanligt att det satt ett hjon i kyrkstocken och en slik alldaglig företeelse fick inte störa andakten. Vanan hade avtrubbat intresset och förresten visste man inte vem man nästa gång skulle se där. Kvinnorna gick därför lugnt förbi, några gjorde en ansats att spotta åt hans håll, men det var bara uråldriga pigan Kajsa-Matilda från Pålsgården som riktade några ord till honom.

— Gäckas int me Gud, sa hon. Tu sir huru e gar. Ja he ä sant som e star skrivi att fäderns missgärningar utgar över barn och efterkommande intill tredje och fjärde led.

Nu kommer kyrkoherden själv. Svartklädd med bredbrättad hatt och med kraft och myndighet sätter han sina fötter mot marken och allvar och makt strålar ut från hans gråskäggiga ansikte. Han vet på pricken hur många tunnland jord och vilka förtroendeuppdrag hans församlingsbor har och han rättar sina svarshälsningar efter dessa omständigheter, när fårahjorden allraödmjukast bockar för honom. Kyrkoherden får ögonen på missdådaren i stocken. Han rynkar ögonbrynen ett tag. Så minns han. Javisst. Drängen, horkonans son. Han går fram till den dömde.

— Låt nu detta lända dig till bättring, sa han, och gläds över att straffet träffar dig i denna tiden, så att hopp finnes att det kan dig frånräknas i den tillkommande.

I lag med prästen önskar sig Olof knappast alls något tillkommande liv. Han svarar dock: Ja har no teiji lärdom å de här. Ja veit no bätter ti en ander gang.

Kyrkoherden finner den dömdes inställning tillräckligt ångerfylld. Han säger därför: — Jag ska säga till kyrkvärden att han släpper dig efter gudstjänstens slut. Din husbonde behöver dig säkerligen till slåtterarbetet i morgon.

Olof säger tack med läpparna, men något i kyrkoherdens uppträdande kommer honom att skälva av raseri. Han talar precis som om jag vore en frass som skitit under sängen, men som i alla fall till följd av den hårda kylan förunnas nåden att sova inne i stugvärmen.

Marja-Lena kommer inte till kyrkan i dag. Och det är Olof tacksam över.

På eftermiddagen löstes hans fjättrar och han gavs fri. Kyrkvärden som väl kände Olofs rykte för styrka och vildsinthet var lite rädd att utföra värvet. Han sa därför: — Ja he ä ju int ja som rår för de här. Ja hoppas du int vänder ilskon din mot me!

— Nej, var lugn tu bara, sa Olof. Ja har int na otalt me te.

Så föll då äntligen stockens bägge halvor i sär och han kunde resa sig upp. Han tvangs gnugga sina styvnade ben en lång stund innan de ville bära honom.

Så gick han sakta nerför kyrkbacken och sökte sig hemåt mot byn. I en bäck släckte han sin pinande törst. Han sög länge och ljudligt i sig av det skogskalla vattnet.