[6. Natfrieriet]

Olof!

Viskningen är låg och skygg, men han är klarvaken med detsamma.

— Ja.

— Har di hantera de ill, Olof?

Han ser hennes spända ansikte i dunklet. Inga ljud hörs utifrån. Nattsvalkan tränger smygande och daggfuktig in på loftet. Hon rycker till när en skrake plötsligt skriker nere vid kärret, där de påstod att Olofs mor tänkte begrava sin ovälkomne son.

— Ja kund int sova, Olof. Redan har hon nämnt honom vid namn tre gånger. Hon har alltid tyckt om hans namn. Hon hade en farbror, som brukade skära ut trädockor åt henne. Han hette också Olof.

— Ja.

— Varför säjer du int na, Olof? Vill du sova? Ja kan nog ga — — —

Den milda förebråelsen, frågan, självuppgivelsen. Var på din vakt, Olof. Den frihet du så hett traktar efter står dubbelt på spel. Visa bort henne nu, det blir snart för sent.

— Ja tycker om att si på de, Marja-Lena. Tu ä så frisk. Tu — tu loftar å nattvädre.

Hennes vita tänder glimmar mot honom. — Ja ä ut å friar, nattfriar, Olof, säger hon allvarligt. Ja ä en skamlösen flicko — tå int poitjin komber till me gar ja till poitjin.

Plötsligt allvarlig. — Ja ä rädd, Olof.

— För va?

— Simon fesöka våldta me i da. — Olof reser sig hastigt upp. Det förhatliga namnet kommer honom till mötes överallt, natt och dag, i alla sammanhang. Allt som är Olofs försöker han komma över.

— Vann?

— På höijänjin. Han skicka heim känjin sin å Jöns. Men som tur var kom tolvman tid mesamma. Han frälst me — fast an int visst om e.

Olof känner stolthet. Där fick Simon se i alla fall. Olof kunde också ta hem segern stundom. Marja-Lena kunde inte Simon våldta, men till honom kommer hon frivilligt mitt i djupa natten.

Han borrar in ansiktet i hennes mjuka, svallande hår.

— Tu är en bra flicko, Marja.

Hon känner sig lycklig. En stund.

— Ä du nöjd ti ha e så de?

Vem sa det? Kanske frågan var bägges. Svaren är i alla fall desamma. Nej. Vi två är värda fem tunnor råg om året. Det är sannerligen inget högt pris. Det måste finnas något annat. Men kungen har bestämt vår lön och att vi måste städsla oss i års tjänst varje höst hela vårt liv. Vi får gifta oss, men vi har inte rätt att ha något hem att bo i. Så är det. Gränserna för vårt liv har dragits av kung och herredagar. Men vi har aldrig sett kungen — vad har vi för otalt med honom? Vi har aldrig själva fått välja någon riksdagsman. Vår enda rätt är några tunnor råg om året.

— Va ska du — vi göra, Olof?

— Ja måst tänk — na måst e väl finnas för fyra ung å stark armar.

— Lät bara int Simon ta me.

Nej och nej och nej. Vad som helst hellre. Mot Simon skall han nog veta värja henne. Vreden rusar genom honom på nytt. Han drar henne häftigt till sig.

— Int Simon, flämtar han.

— Nej, int Simon — ett långt andlöst uppehåll men tu, Olof.

Hennes armar sluter sig kring honom. Händerna smeker hans såriga rygg. Kroppen tränger sig närmare in mot honom.

Och liksom ett plötsligt vindsus i sommarnatten kommer det över dem. Hennes kläder är inte vidlyftiga. Snart är hon naken, den skabbiga, loppfyllda fällen täcker dem som ett hölje av mjukhet. Det enda hon kan säga är Olof. Olof i hetta — i smärta, i salighet, i befrielse.

Olof.

Ingen har någonsin nämnt hans namn så förr. Borta vid kärret skriker skraken än en gång, hotfullt varnande.

Men de två hör den inte längre.