[11. Nybyggaren]

Med en suck av lättnad låter han redskapsknippan falla i gräset och lutar den gamla luntbössan som han fått av Spass-Matt mot en alstam. Så slår han sig ner på en flat sten och ser sig omkring.

Han befinner sig på ett strandkrön glest täckt av björkar och alar. Mellan tuvorna växer gräset, grönt, tjockt och saftigt. För hans ögon breder Storsjön ut sig likt en blå väv med snövita stackmoln inmönstrade här och var. I sjöns mitt flyter en liten skogbeväxt holme och i vassvikarna sprätter gäddorna. Han böjer sig ner och gräver upp en handfull mull som han synar med den visdom som tjugo års bökande i jorden förlänat honom.

— Bra, säger han belåtet.

Ännu en stund ser han noga på allting. Hans ögon tycks inte kunna mättas av anblicken. Vinden fläktar milt genom trädkronorna och ger sjön en lätt krusning.

Hans själs öga ser ett vajande sädesfält härifrån backens krön ända ner till stranden. Han ser en stuga bredvid sig, han ser fähus och lador. Ute på sjön kommer hans kvinna roende med ett lass foderrör.

— He ä bra, säger han än en gång.

För länge sedan hörde han prästen berätta om Jakob i Betel. — Här är himlens port och här bor sannerligen Gud. — Just nu känner han, Olof, som om en lika stor nåd kommit över honom. En sådan fager plats måste Gud ha ett vänligt öga till. Det här är Olofs Betel.

Och för första gången på många år — kanske för första gången i sitt liv — faller han på knä och knyter sina stora arbetshänder, ännu skråmiga efter slagsmålet med Simon, i bön och tacksägelse till Herren. En dag har det räckt honom att gå hit ut, men nu är han sannerligen vid målet.

En stor glädje lägrar sig i hans sinne.

Och här där han böjt knä skall hans stuga stå.

Så begynner en lång och tung arbetstid. Aldrig slavade han så när han var dräng som han gör nu, då han endast har sig själv att ta kommando av. Redan samma kväll han kom fram gjorde han sig bragder för att kunna ta vara på den fisk som hördes sprätta ute i sjön. Så hade han något att livnära sig på i början av sin tillvaro på Storsjölidens nybygge. Och på andra dagen började han fälla timmer till sitt hus. Ty hur nådig solen än visade sig, skulle i alla fall snart den tiden vara inne, då man inte längre kunde lita på hennes välvilja, och då skulle det vara gott att ha en koja att krypa in i. På tredje dagen bilade han sitt timmer och fällde och klöv slanor till tak och golvvirke. Så travade han upp virket att torka i solen någon tid innan han satte i gång med bygget. Men han behövde inte för det gå sysslolös. Han hade ett nytt verktyg att gripa tag om så snart han ställt undan ett.

Och han började omedelbart hacka och gräfta upp strandsluttningen ner mot sjön där han tänkt ha sitt åkerland. Det var ett drygt arbete. Det fanns gott om sten att bryta, en del av dem var så stora att han med harm i sinnet måste låta dem ligga tillsvidare och nöja sig med att skaffa undan de som han ensam rådde med. Ungefär en vecka höll han på med gräftningen. Då hade han redan röjt en rätt stor bit land, där han om lyckan var honom bevågen skulle kunna så råg i höst. Frågan om gödsel och utsäde var förstås ännu olöst. Det fick bli ett senare bekymmer.

En morgon fann han att virket till stugan nu hunnit torka så pass att han kunde sätta i gång med timringen. Han började direkt på marken, men grävde först ett dike, så att de nedersta stockvarven kom att befinna sig under markytan. Det gick inte fort. Det var ett mödosamt arbete att tälja stockarna precis, när han endast hade yxan till hjälp och stockborren som han fått låna av Spass-Matts trängde högst ovilligt genom det hårda träet. Men tre stockvarv kom han i alla fall denna första dag och det var han ganska nöjd med. Tio alnar lång och sju alnar bred gjorde han stugan. Den skulle innehålla ett rum och en liten farstu.

Långa slitfyllda arbetsdagar fick timringen att gå undan, och efter två veckor hade han stugan färdig vad träarbetet beträffade. Han hade timrat den femton stockvarv hög, och taket hade han täckt med näver och ett tjockt lager torv. I tacket fanns en lucka som kunde öppnas och stängas efter behag och i söderväggen hade han också tagit upp en ljusglugg. Glas kunde han givetvis inte tänka på. Under golvet hade han packat mossa och sand, för att det inte skulle komma in drag, och dörrarna gjorde han av bastanta hoppluggade plankor.

Men ännu återstod spisen.

Han fick spilla flera dar på att samla lämpliga stenar för murningen; blålera och sand för murbruket fanns det däremot gott om. När han äntligen kunde börja visade sig arbetet vara värre än han trott. Det dröjde över en vecka innan han hade sin spis färdig. Och då var den sannerligen inget mästerverk. Men den skulle nog ge tillräckligt med värme. Hur kölden än satte in, var stugan nu en människovärdig bostad. Och när han första gången gjorde upp eld i sin spis för att se om det drog ordentligt, tänkte han på de gamlas ord att den som första gången tänder spiseld i ett nytt hus, han kommer att efter döden bli husrådare, gårdens tomte. Han fann inte tanken misshaglig.

Den unge nybyggarens arbetslust sjöd utan söndagskänning. Veckodagarna hade han inte längre reda på. Han hade visserligen färska erfarenheter av vad det kunde leda till att arbeta på söndagen, men han tröstade sig med att när han nu inte visste vilken dag som var sabbat, så kunde väl Gud knappast fordra av honom att han skulle fira den. Ibland leddes han efter Marja-Lena, men då tog han än hårdare i med det arbete han hade för händer och tänkte, att det ju också var för hennes skull han slet. Och snart var han åter mitt uppe i sysslorna och fick ingen tid över till fåfängliga tankar och grubblerier. Han fångade och torkade fisk, han gräftade och röjde, byggde och planerade. Och aldrig unnade han sig längre tids sömn än den som det alltmer tilltagande höstmörkret tvingade honom att ta.