[18. Festmåltiden]

Nej då. Den dagen lådde ingen snålhet vid Simon. När Olof ryckte honom i armen efter uppbådet och sa: — He ha varti liti hungrot ve oss, ropade han bara till sin hustru: — Greta, plock ihop liti skaffning åt Olof. Och Greta kom med sitt fula ansikte svullet av gråt, och med benägen hjälp av den tolvåriga dottern Ylva plockade hon ihop ett aktningsvärt matknyte åt Olof.

Han kom alltså hem kånkande på en försvarlig laddning föda — mjöl, bröd och mjölk, ja till och med kött och smör hade han fått.

— Va i väden! Marja-Lena ville inte tro sina ögon. Ha nan dödd ve tolvmans, elder sir jag mist?

De tre hungriga barnen flockade sig kring fadern och stod och tittade med lystna ögon när han plockade upp läckerheterna. Snålvattnet rann nerför tre små hakor. De fick varsin smörgås och en bit salt kött.

— He ä he, sa Olof långsamt, att vi ska ut i kriji, å tå passar e väl se int fe tolvmans att vara alltfe snål.

— Ti kriji! Marja-Lena blev utom sig. Likt de flesta kvinnor hade hon aldrig kunnat tänka sig att kriget skulle komma att angå henne personligen. — Vem ska tid? Int tu väl?

— Jo, ja me. Bådi Simon å ja. Länsman va å båda ut foltji fe en stånd san. Fienden lär ha kommi så när nu att int an behöver ga så mang dagsreisor fe att möt an, så he ä int så kinkot om an ä fälo länger.

— Ja sku ha festeji he — hon grät — får vi liti mat, så ska du strax måst betal e me livi dett. Herre Jesus, ska tå alder dehär eländi ta na ända.

Fortfarande snyftande hällde hon vatten i grytan och hängde den över elden.

Hennes man tittade fundersamt på henne. Ett ögonblick såg det ut som om han tänkt säga någonting. Men så tycktes han åtra sig.

Gröten hade snart kokat färdigt och de överlyckliga ungarna fortsatte att smörja kråset. De fattade kanske inte så mycket av vad föräldrarna resonerade om. Det var länge sedan de sett maken till förplägnad. De gick helt opp i ätandet. Rasmus, som ju var elva år, skulle väl komma att undra över den plötsliga rikedomen, men just nu var också han först och främst hungrig.

Olof och Marja-Lena lät barnen äta i fred. De kände just inte någon matlust. Ett så högt pris var satt på denna kost, att började man tänka på det kunde det hända att den ville sätta sig i vrångstrupen.

Något brännvin hade Olof inte till hands på hela dagen. Men märkligt nog saknade han det inte. Han satt mest sysslolös och tittade på sina barn, de stunder de hölls inne. Rasmus kommer att bli en bra bonde på Storsjölidens  s k a t t e h e m m a n,  tänkte han med plötslig stolthet. Han artar sig bra, pojken. Johanna var det inte gott att veta något om än. Den tösen hade inte slitit ut så många par skor, att man kunde säga vart hennes väg kommer att bära. Och Anna. Alltid stannade han inför Anna. Den där breda pålsnäsan, den hatade näsan. Den överskuggade helt det faktum att Anna var det gladaste och mest företagsamma av alla barnen. Men i dag, i dag ville han inte tänka på den. Han försökte se Anna utan näsa och då visste han plötsligt att hon skulle bli en bra husmor på ett nybygge. Hon hade de rätta tagen, hon hade allt som behövdes, bara inte den där näsan förstört alltsamman. Han kom inte loss från den.

Och när han kommit så långt i sina funderingar var det ändå inte utan att en sup brännvin skulle gjort gott. Trots allt.