Deras intresse tändes. De sträckte på huvudena för
att se bättre och sökte att i likhet med de exercisvana soldaterna
strama upp sig i givakt, när Armfelt nalkades, för de förstod
ju att detta var något som hörde ihop med krigskonsten. Men
deras rättning var obefintlig och givakten hörde nog också
mest hemma på bondlandet.
Men de hade ju inte heller kommit hit för att exercera utan för
att strida och dö.
Då och då höll generalen sin häst stilla en längre
stund och talade till krigsfolket. Hans ansikte var blekt och fårat,
snön täckte manken på hans häst och fyllde brätterna
på den trekantiga hatten, som han till följd av blåsten
hade besvär med att hålla kvar på huvudet. Hans vänstra
hand kramade en aning nervöst värjfästet.
Soldater, tremänningar, uppbådsfolk, började han.
Hans stämma ljöd klar och tydlig, trots att han inte tycktes
höja rösten nämnvärt.
Som ni alla vet har vår armé under dessa senaste
år förföljts av vidriga motgångar. Trots dödsföraktande
strider har hären i Finland på den sista tiden fått finna
sig i ett ideligt retirerande. I dag har vi ett tillfälle att stäcka
fiendens härjningar och våldsdåd. Vi vet visserligen
att han är stark, starkare kanske än vad som är riktigt
glatt för oss. Men vi vet också vad som kommer att ske om vi
inte besegrar honom här i Kyro i dag. Står vi inte i dag är
Finland förlorat. Och ni vet nog vad det betyder. Ni känner
redan fiendens sinnelag. Jag är av konungen utsedd till eder befälhavare.
Jag skall efter bästa förmåga leda eder i striden. Men
det är ni soldater som avgör slaget, ert mod och den allsmäktiges
nåd. Dagens lösen är konungens valspråk.
Vi skall segra med Guds hjälp.
Han tog av sig hatten och stack den under armen. Låt oss be för
segern.
Alla blottade sina huvuden. Många föll på knä,
stödde pannorna mot gevären och grät helt öppet. Generalen
böjde sitt huvud, han yttrade inte ett ord, hästen skrapade
otåligt i snön med framfoten. Några minuter svann under
denna tysta bön. Så rätade Karl Armfelt på sig,
satte hatten på huvudet och sa avslutningsvis: Vi få
en bitter kalk att tömma i dag, men för en bra soldat bliver
ingen dryck för besk.
Så red han sin väg till nästa trupp, och bland soldaterna
började ett rykte sprida sig: en fientlig förpost hade siktats
ett stycke framför den befästa Napobyn. Alla visste vad det
betydde. Det skulle komma nu.
Olof.
Olof såg överraskad upp. Simons ansikte var likblekt.
Ja.
Tu tala om han di soldatin i natt. Och att vi sku klar
opp he som tynger oss. He ä na ja måst säj de.
Ja ha gjort de mytji ill som du veit. Men he ä ein sak som du kanski
int har reida på
Va tå?
Simon talade lågt och snabbt. Det var som om ett övermäktigt
tryck hade tvingat honom att säga detta och som om han nu ville få
allt undanstökat så fort som möjligt.
He är om Rasmus.
RASMUS!
Ja tå ja fick de heim från Storsjön. Ja tyckt
ja var en jävla kar. Greta hadd ju just fått flickon tå.
Ja ja tvinga Marja-Lena he ha tyngd me i mang år
ja måst säj de ja tror ja ä papp åt Rasmus.
Rasmus. Han stod som bedövad. Rasmus som han planerat för,
som han drömt skulle göra det han inte själv mäktade,
Rasmus Simons son! Sorgen gjorde honom alldeles vild ett ögonblick.
Tu tu
Han lugnade sig med möda. De skulle nog få sitt lystmäte
av slagsmål i dag. Varför skulle han klå upp Simon nu?
På ja, kanske dödsbädden. Här passade varken
hat eller hämnd längre. Rasmus. Än Anna då? Hur var
det med Anna? tänkte han häftigt.
Ha du hadd na ti göra me Anna å?
Simon såg överraskad upp.
Anna. Nej. Nej. Jag har int kommi när Marja-Lena san
bara Rasmus tror ja Ja festar att du
int felåter me, men he lätta äntå att ja
fick säj e.
Det var som om något kvidit och jämrat sig inom Olof. Han
tänkte. Är det detta som de gamla kallar Guds finger? Jag går
ut för att Simons son skall få något att ärva efter
mig. Å herregud! Varför kunde jag Inte begripa det här
tidigare? Det är ju klart att det måste ha varit Rasmus, inte
Anna. Men jag tyckte så om honom. Jag ville att det skulle vara
Anna. Jag ville det. Ville, ville, ville. Vågade aldrig tänka
att det kunde vara jag tänkte han blir allt mera lik mig för
var dag jag fann likheter i allting. Varför?
Löjtnanten som kommenderade dem kom fram och meddelade att hela
hären måste ändra slagordning. Generalen hade nyss fått
vetskap om att fienden tänkte falla dem i ryggen, de måste
därför snabbt marschera över älven för att hindra
detta. Trumslagarna blåste på sina blåfrusna händer
och slog sina virvlar och hären började en snabb marsch framåt.
De som stod till höger, och till dem hörde Olof och Simon och
de andra männen från Skogsjärs, hade att gå längst.
Det var besvärligt för Olof att vada i snön med sitt stela
ben, men han såg att många andra, trots att de var både
friska och färdiga, inte tycktes ha lättare än han att
följa med i den snabba uppmarschen. Och Juck Aronson, som var mest
stridsovillig bland dem alla, började plötsligt sacka efter
de andra. Han linkade och gnällde jämmerligen. Löjtnanten
sprang fram till honom: Vad är det med dig bonde? Börjar
du bli käringaktig?
Ja ha bricka fotin så ill, gnällde Juck.
De orden inbringade honom en kraftig spark i röven av löjtnanten.
Och Juck fick plötsligt upp farten. Av hans hälta märktes
inte ett dugg.
Jag borde allt ha givit mig till fältskär, menade löjtnanten
när han såg effekten av sin handling.
I väldig fart kom de ner på älvens snötäckta
is. Ett stycke längre ner skummade en fors. Det skulle säkert
inte bli behagligt för den som drevs dit under slaget. Bäst
att akta sig för det, tänkte bönderna.
Så fick Juck Aronson åter brått. Och denna gång
skyllde han inte på någonting. Han vände bara tvärt
och började snabbt springa tillbaka mot den älvstrand, därifrån
de just kommit. Han hade nämligen trott sig se en skymt av det ryska
infanteriet, som tågade fram ur skogen mitt emot dem, och denna
syn var till den grad fasansfull att ingen makt i världen kunnat
tvinga honom att ta ett steg till i den riktningen.
Löjtnanten såg sig hastigt om. Han märkte att några
bland de andra bönderna också började kasta tveksamma
blickar bakåt. Löjtnanten var en hett ung pojke, slät
om kinden och med sorgfälligt putsad uniform. Men i krig var han
redan en veteran. Och han tyckte illa om böndernas ögonkast.
Han ryckte geväret från axeln på en soldat, tog sikte
och sköt. Han förlorade knappt mer än fem, sex steg på
hela manövern. Men Juck Aronson låg som stridens första
offer i snön med genomskjutet huvud, och ur kulhålet pumpade
blodet fram i en jämn ström.
Jag vånne, sa löjtnanten och gav geväret tillbaka
till soldaten, att ni inte nu tror att ni legt er till drängtjänst
eller något liknande.
Olof gick som bedövad med de andra. Ännu hade han inte kunnat
hämta sig från chocken han fått, när Simon bekände
att han var far till Rasmus. Men Olof förstod att det inte gick att
hålla på så här. Han måste komma ifrån
detta, annars var hans utsikter att överleva slaget ringa. Han försökte
inrikta sig på allt möjligt annat. Simon var bredvid honom.
Trots allt tycktes han fortfarande ty sig till sin forne dräng. Simon
har pissat ner sig, tänkte Olof. Han sökte småsaker att
lägga märke till, och sådana fanns det gott om. Han märkte
att hans ena skosula glappade. Om vi kommer till någon bondgård,
tänkte han, måste jag söka låna en pligghammare.
Han försökte elda upp sig till vrede mot löjtnanten. Ser
lite för barnslig ut den där, lite för ung att ostraffat
skjuta ihjäl folk. När vi kommer härifrån ska han
få stryk för detta skottet. Månne Marja-Lena och barnen
stuckit sig undan till Storsjön än? Och så var han åter
där. Hade Rasmus ? Han höjde med
berått mod blicken och tittade rakt fram mot de djupa, svarta leden
som marscherade emot dem ur skogen. Och då glömde han äntligen
allt annat för den överhängande faran, rädslan för
sin egen livhank. Han kände liksom hade det knipit till av eld i
magen, tittade på sitt dåliga ben och förundrade sig
över att det inte vägrade bära honom. Bondetruppen började
verka tveksam, men löjtnanten skrek allt ivrigare: Framåt
fort som fanen! Det gäller att hinna fram innan fienden formerat
slagordning.
Armfelts armé marscherade mot fienden. Soldaterna marscherade,
bönderna marscherade. Vilken förunderlig makt är det som
kan tvinga folk till något dylikt, något som deras kroppar,
själar, hela deras jag uppreser sig emot? Var kom den kraft ifrån
som rörde deras fötter i marschtakt, kom deras händer att
se till att gevärslåsen funktionerade, att värjan löpte
ur slidan?
I tusentals år har vi grubblat över denna fråga. Ingen
har ännu kunnat svara.
Simon marscherar bredvid Olof. Hans läppar är torra och brännheta.
Han far sakta över dem med tungan, händerna kramar geväret
så att knogarna vitnar. Hans huvud är tömt på allt
medvetande. Hustru, barn, gården därhemma, allt är utplånat.
Bara fruktan finns kvar. En övermänsklig, otrolig skräck.
En ofantlig hop som väller emot dem ur skogen därborta. En här
utan slut, en mardröm av soldater marscherar fram, och mer och mer
kommer det! Herregud, skall de aldrig ta slut! Han vet inte av kyla och
blåst, känner bara en dov förlamning i kroppen. Men ändå
rör sig hans fötter i takt med de andras. Mot skogen, mot det
fasansfulla. Detta är inte verklighet. Omedvetet klipper han med
ögonen för att vakna upp ur maran. Nej, marschen går,
går utan uppehåll. Brännande vågor börjar
skölja genom hans kropp. Till sist blir han alldeles förvirrad.
Skall vi inte möta fanen snart, när skall helvetets portar öppnas
för oss?
Alldeles omedvetet spänner han hanen på geväret och för
kolven mot skuldran.
Va tänker du på, bonde!
Ska ska vi int byr skut snart?
Han vet inte om han verkligen sa det eller om han bara trodde sig göra
det. Löjtnanten ropar: Ingen slösar skott i onödan.
Vi skall fienden in på livet först. Vi hinner gott.
De kan se dem tydligt nu. Skäggiga karlar med pälsmössor,
långa gevär och hullingförsedda pikar. De kan särskilja
alla små detaljer, fienden är ju snart mitt ibland dem! Där
är en som inte knäppt jylfen efter sin sista förrättning,
en har virat råa hudar kring benen till skydd mot kölden, några
har spetsiga metallhjälmar. Varför får vi inte skjuta
nån gång? Ett par steg till, och de två härarna
kommer ju att gå in i varandra! Utan att ett enda skott har lossats. |