Finlandssvensk allmoge

Bondbröllop

Bröllopsfirandet har överallt bevarat mycket av de gamla folkbruken. Ett ”ordentligt” bondbröllop har i Svenskfinland firats i dagarna tre och med två och tre hundra gäster, ja, i det nordligaste Svenskösterbotten har man bjudit ända upp till något tusental gäster. Att det inte är någon gårdagsvana bevisas därav, att prästerskapet på 1700-talet försökte få till stånd en ”överflödsförordning” mot österbottningarnas bröllopsfirande. Men hittills har inga paragrafer kunnat stävja deras lust att fira bröllop med pomp och ståt. I början av vårt århundrade kunde ett bondbröllop där uppe gå till ungefär på följande sätt:

En vecka före bröllopet reste en släkting omkring och bjöd gästerna: ”Jag sku kom å båda ti djäsbås [gästabud]”, lydde frasen. Bröllopet firades i brudgummens hem och gästerna hälsades välkomna av honom och hans far. Spelmännen spelade brudmarschen och på gården var rest en äreport. Då alla hade kommit, uppräknades namnen på pällhållarna, som skulle hålla brudpällen [baldakinen] under vigseln. Med spelmännen i spetsen reste sedan brudgummen, pällhållarna och de övriga gästerna till den gård, där bruden blivit klädd, för att hämta henne. Bara kockarna stannade hemma, de var ett tjugotal, indelade i matkockar och kaffekockar och en storkock som chef. Utom kockarna fanns det manliga skaffare, och de i sin tur var indelade i brännvinsskaffare och matskaffare. Den allra viktigaste sysslan anförtroddes åt huvudskaffaren, som måste vara en äldre och i fråga om nykterhet fullt pålitlig släkting — han var brännvinsskaffarnas chef.

När bröllopsskaran återvände med bruden, lyftes hon ur kärran av brudgummen och så skålade hon med honom och pällhållarna. Vigseln skedde inne i den bröllopsklädda stugan; brud och brudgum låg på knä framför brudstolen, ett slags altare. Sedan lyckönskades de av prästen och gästerna skålade ned dem. Därmed var det tid att spela in borden i stugan. Inne i framstugan dukades storbordet, där brudparet, prästen och de närmaste släktingarna skulle sitta, med duk och porslin. För de andra dukades det ute på gården med trätallrikar. Man åt under musik, varje rätt spelades in och matskaffarna kom hoppande i takt med musiken. Den första måltiden bestod av fisk, potatis och köttsoppa — det skulle vara långsam takt när soppan bars in och livligare till fisken. Det gick åt massor av mat, för många av gästerna åt i kapp. För varje rätt gick en brännvinsflaska och kopp bordet runt och dricka fanns det i stora trästop. Efter måltiden spelades borden ut och brudparet inledde dansen med pällhållarna, par efter par, innan de övriga fick börja. Senare på kvällen uppenbarade sig skaror av objudna ”golvståndare” som ville se brudparet. Gav de en slant fick de dansa ett varv med bruden och skåla med henne. Sent på natten åt man kvällsvard, risgrynsgröt, och så sökte sig var och en till sitt nattkvarter. Alla gårdar i byn stod öppna.

Dagen därpå samlades man på nytt i bröllopsgården, bänkade sig vid långborden och tog itu med fisken, potatisen och russinsoppan. Under måltiden sjöngs upprepade gånger:

”Nu så dricka vi brudens skål,
hurra, hurra, hurra.
Skam för den som icke
brudens skål vill dricka,
hurra, hurra, hurra.”

Och vid varje hurra slog man handen i bordet. Genast efter måltiden började dansen på nytt och fortgick till kvällsmålet, då man bjöds på ugnstekt risgrynsgröt, salt sik och bröd. Och därefter skulle bruden ”ta farväl” av ungdomarna. Hon tog en silverpokal och gick omkring och sjöng:

”Jag bjuder er alla en skål till att dricka
En avskedets skål för var hederlig flicka
O låtom oss dricka, i dag står jag flicka
I morgon ej mer.”

Gubbarna och gummorna hade under tiden klätt ut sig så att de såg så anskrämliga ut som möjligt och rusade nu in för att rycka bruden och brudgummen till sig. Flickorna försökte i det längsta hålla kvar bruden, men till sist måste de avstå henne åt gummorna liksom pojkarna fick avstå brudgummen åt gubbarna. Gubbarna och gummorna dansade nu i sin tur med brud och brudgum och tackade dem för att de kommit i deras krets. Dansen fortsattes till sena natten, då kronan till sist dansades av bruden. Hennes ögon bands för med en duk och så dansade hon sakta omkring med en fylld silverpokal i handen. Den flicka som hon spillde brännvin på skulle nästa gång stå brud.

Den tredje dagen bjöds på korv och potatis och då var det tid att säga tack och adjö. Ungdomarna stannade dock kvar för att dansa också den dagen. I Vörå socken brukade kockarna och diskerskorna efter ”korvmålet” dansa in med sina slevar, kräklor [”grötvisp” av trä] och vispar för att visa att maten var slut. Som ackompanjemang till denna balett spelades den så kallade korvmarschen.

Bondbröllopen var de största festligheterna i allmogens tillvaro, och vid sidan av jul, påsk, pingst och midsommar betecknade de angenäma avbrott i den årslånga arbetsdagen.