Ögats bok kom ut 1992, men jag hade börjat skriva den redan tre år tidigare. Jag började alltså skriva romanen 1989, och den var klar hösten 1990. Men alldeles innan jag skulle skicka den till förlaget ändrade jag mig. Av någon anledning som jag idag inte kommer ihåg bestämde jag mig för att arbeta om hela boken. Utgivningen sköts alltså upp.
Jag gav ut mina första tre böcker på Författarnas andelslag, och eftersom jag antog att romanen knappast skulle sälja alls handlade det om en ren förlustaffär. Jag skulle få lägga ut pengar jag egentligen inte hade. Och en utväg jag allvarligt övervägde var att införa reklam i romanen.
Det här är en bok som huvudsakligen utspelas i Nykarleby. Det sägs ingenstans, men staden är lätt att känna igen. Det jag rent konkret tänkte mig var att gå runt till stadens företag och erbjuda dem reklamplats. På pärmen naturligtvis, men också inne i själva romanen. Det skulle gå till så att efter ett kapitel där tillexempel torget nämns kunde grillen få en helsida med annonser för korvar och hamburgare. Då något av stadens foderkök figurerat i handlingen kunde de få göra reklam för sitt högklassiga djurfoder. Pizzerian på Bankgatan skulle få möjlighet att lovorda sin Marinara med tillhörande dryck . Och så vidare.
Nu tror jag ju inte att företagen skulle ha varit så där väldigt angelägna att betala för reklamplats i en roman ingen av deras kunder, och knappast heller någon annan, skulle läsa. Å andra sidan var jag beredd att sälja mig väldigt billigt.
Men det här handlade inte bara om att få ihop pengar till tryckningen, utan var lika mycket en ilska över att se hur utgivningen på Författarnas andelslag blev alltmer ekonomiskt betungande för varje år. Som jag såg det skulle det snart bara vara människor med pengar som hade råd att ge ut på förlaget. Ursprungstanken, att författaren liksom andra skulle ha betalt för sitt arbete, höll på att helt glida oss ur händerna.
Vad kollegorna på andelslaget skulle ha tyckt om min idé fick jag aldrig veta. Innan jag hann sätta igång med reklamkampanjen lyckades jag få ihop pengar på annat håll. Men det som ändå sist och slutligen fick mig att avstå var att jag var tveksam till att på det här sättet förstöra en roman jag arbetat med i flera år. Idag kan jag tycka att jag tog fel beslut. Men nu är det som det är.
Vad gäller själva romanen är det så här tjugo år senare främst två saker jag kommer att tänka på: Västerbron och restaurang Bombay. Båda i Stockholm. På ena sidan bron låg min före detta flickväns lägenhet, på andra sidan den indiska restaurangen där man kunde äta stora portioner för nästan inga pengar alls.
Min före detta flickvän befann sig vid den här tiden mest i Köpenhamn, och eftersom jag inte ägde dator och heller inte hade råd att köpa någon passade jag på att låna hennes under tiden hon var borta. Jag hade skrivit första versionen på skrivmaskin ute i Årsta. Nu fick jag möjlighet att arbeta om boken direkt på dator. Jag inrättade dagarna så att jag började skriva vid åtta, gick sen vid lunchtid över Västerbron till Bombay för att få mig lite mat och en tidning, och knallade sedan tillbaka över bron och arbetade fram till kvällen. Det var i stort sett där den slutgiltiga versionen blev till, i en lånad lägenhet och på en sträcka mellan Kungsholmen och Södermalm.
Litterära förebilder är ju alltid av intresse. Så här i efterhand till och med för författaren själv. Den förmodligen viktigaste för Ögats bok var den franske författaren Alain Robbe-Grillet. Jag fastnade speciellt för två av hans romaner från femtiotalet: Jalusi och Stenögonen. Jag läste de jag kom över, men de andra (Rendez-vous i Hongkong och I labyrinten) var inte lika intressanta. Det jag fastnade för var den registrerande blicken. Det viktiga var inte vad som sades, utan vad som sågs. De psykologiska djupen fanns inte i texten (inte ens i undertexten), utan hos läsaren. Eventuellt. Fast egentligen ska vi nog koppla bort psykologen inom oss då vi läser Robbe-Grillet, och istället nöja oss med att försöka se vad som händer. Det är först då det kan bli spännande.
Jag har i efterhand sett mina tre första böcker som min personliga författarskola. Och det jag tror jag framförallt försökte lära mig i Ögats bok var perspektivets betydelse. Jag vet också att jag lade ner mycket arbete på det osagda, och jag ville inte ha det osagda som undertext, utan som utelämnat. Något jag på allvar börjat med redan i Figurer (1989).
I Axel skriver Bo Carpelan så här: ”Blott två perioder finnas: det tekniska lärandets (’sturm und drang’) och utvecklingens.”
Och så är det kanske.
Malmköping januari 2009
Robert Åsbacka
|