K. J. Hagfors av Margit Åström

Författaren

1

[Dagens hjälte]

”Det är dock en stor lycka att vara människa om ock bara med intresse för skrivandets konst”, säger Hagfors till J. J. Huldén i ett brev år 1932. Från sin barndom berättar han i ”Fädernas gård” att så snart hans äldre syster hade lärt honom att skriva, han ständigt skrev, på griffeltavlan, på papper, på vitt, blått, grått, på allt papper han kunde komma över. Då han fick pengar för möss som han hade fångat, köpte han papper. Han säger, att Esaias Tegnér begärde ljus om någon ville göra honom glad, Hagfors bad om papper.

Hagfors har skrivit mycket, inte bara läroböcker, tidningsartiklar och uppsatser, utan också dagböcker, memoarer och brev, men den bok eller de böcker han i sin ungdom drömde om att författa, kom aldrig till. Som sextioåring anförtror han Emma Irene Åström: ”Då jag var 20 år och läste litteraturhistoria, tyckte jag i min barnslighet, att det skulle vara en stor lycka, om ens namn skulle bevaras på två rader i litteraturhistorien.” Hagfors debuterade visserligen år 1901 med en roman, ”Dagens hjälte”, men det blev hans enda litterära verk. Hagfors har kallat sin bok både sitt skötebarn och sitt sorgebarn. Han arbetade på den med verklig skaparglädje. Till Heikel skrev han: ”Det är roligt att dväljas i fantasins rymder. Mina personer äro ett sällskap för mig. Jag skrattar med dem och jag gråter. De äro så lefvande.”

Men två förlag refuserade manuskriptet. Enligt Albert Bonnier var innehållet så speciellt finländskt, att boken inte skulle få läsare i Sverige. Söderströms uppgav att de den hösten redan hade för mycket manuskript. ”Hvilket naturligtvis är detsamma som att boken ej ansågs värd trycksvärta”, skrev Hagfors till Heikel. Senare fick han genom Petrus Nordmann veta att Söderströms tyckt att boken var torr. Vid tredje anbudet accepterades boken. Edlund åtog sig att trycka 1 000 exemplar.

Huvudpersonen i Dagens hjälte heter Knut Lange. Han är en lycksökare, en sådan man som de politiska undantagsförhållandena i ofärdsårens Finland hade skapat och dragit fram i ljuset. Hans barndom berörs helt lätt. Knut är ett barn utom äktenskapet, fadern är kronofogde och tar honom till sig först efter hustruns död. Sonen är då sex år gammal; då han är 16 år dör fadern. Knut Lange studerar juridik. Han är en dagdrivartyp som förstör tid och pengar på whistpartier och ett glatt studentliv. Då han äntligen är färdig, blir den juridiska lagen hans enda rättesnöre, inte den moraliska, ty ”man måste ju lefva och förtjäna något”. Han hamnar i en småstad, där han vinner en ganska tvetydig ryktbarhet i det kommunala livet. Bokens namn, ”Dagens hjälte”, är ironisk. ”Lange kände på sig, att han var Dagens hjälte, men en hjälte, som måste fly efter en vunnen seger.”

År 1902 utkom den andra delen till ”Dagens hjälte”, ett tunt litet häfte på 5 kapitel, de kapitel där censuren inte hade tolererat tendensen och som Hagfors måste omarbeta tre gånger. Den andra delen förtydligar titeln och ger förklaringen till bilden på bokens omslag: dagens hjälte i orolig sömn och bredvid honom en sorgklädd kvinna med Finlands vapen som en sköld framför sig. Knut Lange förs bort av tåget till Helsingfors, ”bort ur småstadens trånga förhållanden till hufvudstaden med dess stora ämbetsverk och skumma korridorer och framsynta ämbetsmän”. En ny tjänst vinkar, han drömmer om en karriär, då han plötsligt ser sin övergivna hustru med deras lilla son skymta mellan träden i skogen, nej, det är hans mor så som han minns henne då hon överlämnade honom till fadern. Sedan förvandlas hon till den sorgklädda kvinnan som symboliserar fosterlandet. Hon följer honom, men en osynlig makt för honom bort från henne, sköna, breda vägar öppnar sig. . . . Lange vaknar och är framme i Helsingfors, ”i Finlands nya hufvudstad”. Men ur kapitlet är bortlämnat huru Lange uppvaktar guvernören och erbjuder sig att studera ryska. Så vagt antyder Hagfors, att ”dagens hjälte” i ofärdsårens Finland är en lycksökare som utan skrupler för vilka medel han väljer vill bli rik och komma sig upp.

”Dagens hjälte”

Journalisten Valdemar Langlet som var ganska hemmastadd både i ryska och finländska förhållanden skrev i Stockholms Dagblad: ”Skulle man se Finlands öde bäras af sådana axlar, så vore den svarta, sörjande kvinnan på den föreliggande bokens omslag en dystert sann symbol. Men skall det icke ännu vara idealisten medgifvet att tro något vackrare om det finska folket, än att denna 'dagens hjälte' är dess man och framtidens?” Langlet ansåg att författaren med en ljusare syn på tingen hade gagnat sitt land mera.

Fastän staden där handlingen försiggår, ligger i östra Finland och har finskt namn, är det lätt att känna igen Nykarleby, miljön och människorna där, en småstad som sover och ständigt går bakåt. Konkurserna, försnillningarna, järnvägsfrågan är lika säkra vårdtecken som kyrkan och det öde torget. Så här ter sig Langes första möte med staden:

Kring de låga byggnaderna utbredde sig stora trädgårdar. Vinden förde en doft af rönn och syren och ung grönska emot honom, då han genom den långa allen åkte upp till hotellet . .  En bondkärra på fyra hjul sträfvade tvärs öfver det stora torget som mot ett fjärran mål. För öfrigt voro gatorna folktomma, och drömtung ro låg öfver boulevardernas grönska, trädgårdarnas löfverk och de tysta människoboningarna.

Enligt tullförvaltaren är det en ort dit ingen hygglig människa kommer. Förfallna individer som spelar skruv och dricker toddy kväll efter kväll, tullförvaltaren som skjuter sig en kula för pannan, borgmästaren som ser smådjävlar, det rika kommerserådet som regerar staden, de vackra unga flickorna som vissnar bort, alla är de typer som Hagfors också skildrar i sina memoarer, här i sin bok bara med omkastning av pjäserna.

Småstaden borde ha varit ett utmärkt stoff för Hagfors. Han hade länge vistats i Nykarleby, han kände människorna, av egen erfarenhet visste han vilken förlamande verkan atmosfären där kunde ha. Men som Werner Söderhjelm i sin kritik av boken säger, ”de förfallna individernas psykologi hade bort skildras mer ingående. Nu blir porträtten i bokens galleri så förvillande lika varandra, att läsaren med möda kan hålla dem åtskilda. Nästan alla personer är skurkar. Söderhjelm anmärker särskilt på Lange, huvudpersonen, som är predestinerad till bov. Om han från början hade varit en relativt hygglig karl och småningom glidit nedåt och hamnat i öster, hade han intresserat mera.

I Sverige var kritiken däremot rent av superlativ, kanske ett tecken på i vilket dödläge vår litteratur då befann sig. Både Göteborgs Aftonblad och Stockholms Dagblad menade att den svenska litteraturen i Hagfors fått en författare av rang.

De flesta kritiker berömde stilen och det korrekta språket. Langlet förvånade sig över att det i boken förekom så få avvikelser från rikssvenskt språkbruk. Fastän Hagfors var svensk filolog och svensk pedagog var han dock ingalunda opåverkad av sitt finlandssvenska ursprung och sin finlandssvenska omgivning. Men han hade bett litteratur- och språkforskaren Ruben G:son Berg i Sverige språkligt granska manuskriptet och Ruben Berg hade antecknat ett trettiotal finlandismer. Dels var det ord och böjningsformer som vid sekelskiftet i Finland före Bergroths kampanj var allmänt brukliga, såsom isflakarna, på klassen, sätta i lådan, fingrera, dels var det uttryck som var okända för Ruben Berg och föreföll honom obegripliga, t. ex. Hvar då?, Hva där å göra?, Hon rymdes inte in, Få back på något, Jag vill förgås av nyfikenhet.

Men Ruben Berg tillfogar en intressant anmärkning:

Om Ni tillåter mig en opposition, så håller jag energiskt (på det skönlitterära området) på det mest individualistiska språkuttrycket som det bästa. Om det är en sanning, att endast det personliga är det värdefullaste, så måste äfven i fråga om språket det personligaste uttryckssättet vara det bästa. Jag tror . . . att skriftspråket är uppkommet och frodas genom hänsynslöst undertryckande af personliga egendomligheter hos alla skrivande, ock att det bibehåller färj ock liv endast jenom de nybildande och förnyande språkskaparnas . . . lika hänsynslösa ”självhävdelse”. [färj och jenom  stavade enl. den svenska stavningsreformen 1906.]

500 exemplar av de 1 000 som Edlund tryckte gick bra åt. Sedan har ”Dagens hjälte” varit en ganska okänd och litet läst bok. Varför det gick så och varför han aldrig blev romanförfattare, har Hagfors omedvetet själv angett genom underrubriken, ”En konturteckning”, som han gav Dagens hjälte. Också utan censurens ingripande och stympning var boken ett fragment utan bredd och djup. Hagfors saknade helt fabuleringsförmåga. Till läggning och av övertygelse var han realist. I ett brev till Werner Söderhjelm år 1903 om Runebergs Kung Fjalar säger han: ”Jag betviflar nämligen, att människan kan . . . skapa af intet. Hon får . . . nöja sig med att studera och kopiera . . . ”

Trots motgångarna med ”Dagens hjälte” kunde Hagfors inte förmå sig att lämna sina diktardrömmar. Så sent som år 1934 berättade han för J. J. Huldén, att han hade skrivit några noveller, ”Ulla Horns giftermål”, ”Lyckan” m. fl. och att han höll på med att omarbeta ”Dagens hjälte” som han hade döpt till ”Den bittra kalken”. Han hade ett utmärkt stoff i två kamrater, den ena blev senator, den andra som blev sekreterare, straffades för sin lagtrogenhet. Handlingen försiggick i Nykarleby. Bara ett par kapitel saknades. Men boken kom inte ut och manuskriptet finns inte bland Hagfors' papper. Inte heller novellerna som antagligen ingått i någon dagstidning eller tidskrift, har kunnat återfinnas.

[Sid 167—172. Inf. 2008-09-09.]

2

[50-årsskrift över Nykarleby seminarium]

Hagfors' 50-årsskrift över Nykarleby seminarium kallar Albert Brommels i tidningen Syd-Österbotten en litterär bragd; ett verkligt sällsynt omdöme om en skolhistorik. Hagfors' koncisa stil som inte gjorde sig i en roman, passade alldeles utmärkt i en sammanträngd kort översikt. Men skriften är inte endast en redogörelse för seminariets grundläggning och verksamhet, en matrikel med precisa data om lärare och elever, utan ett stycke svensk kulturhistoria, där vi känner ”tidens vindar” blåsa och där snabbskisserna över seminariets direktorer och första lärare blir ett fängslande porträttgalleri med de mest olikartade karaktärer.

Hagfors' viktigaste källa har varit hans eget minne, han använde endast i ringa mån andrahandsuppgifter och gulnade protokoll. Han kom som elev till seminariet år 1877, fyra år efter dess grundläggning. Från och med år 1891 följde han som lärare med dess utveckling, sedan blev han direktor. Allt är självupplevat, han kände personligen alla seminariets lärare och de flesta eleverna. Det märkliga är att Hagfors, denna koleriska man, förmådde vara alldeles fri gentemot de personer han skildrade, han följde vår Herres exempel, han lät solen skina över onda och goda. Händelserna återger han lugnt och objektivt, endast den initierade vet vad som en gång har upprört honom och anar den bitterhet som han ännu ibland kände. I stället för den kalla ironin i ”Dagens hjälte” spelar här hans varma humor. Det är intressant att jämföra hans Conradibiografi i Svenska Folkskolans Vänners kalender 1888, ännu i torrt saklig normalprosa, med hans mycket personligt skrivna karakteristik av Conradi i minnesskriften 35 år senare. Hagfors är en mästare i att snabbt få fram det väsentliga. På en knapp sida tecknar han t. ex. sin föregångare i tjänsten, lektor Alexander Hellgren, och hinner få fram hela tragiken i hans livs saga. Det är sagan om den sommar, den vila, som aldrig kom. Trots allvaret blir det ändå en solig berättelse, full av humor, och bakom orden finns en underström av förståelse och sympati. Både överinspektorn vid skolöverstyrelsen Carl Synnerberg och allmänheten vitsordade Hellgren som inkompetent och gav honom kortsynt all skuld till det svaga resultatet i modersmålsundervisningen. Hagfors är rättvis och erfaren nog att se den verkliga orsaken: det illa förberedda elevmaterialet som Hellgren fick ta emot och som han var för barmhärtig att underkänna. Hagfors visade sedan själv genom sitt livslånga arbete att det behövdes en hård och drivande kraft för att genomföra en ändring.

I minnesskriften berör Hagfors några frågor, aktuella igen, hundra år efter seminariets grundläggning för en generation som stängt portarna till det gamla läroverket för att bygga upp ett nytt. Hagfors medger att det ofta varit svårt att få tjänsterna besatta, emedan framstående lärare och unga forskare inte velat gräva ned sig på en liten undanskymd ort. Men ändå hade seminariet haft goda lärare, fullt jämförbara med de större städernas. De allra flesta lärare hade nämligen kommit av intresse för folkbildningsarbetet och stannat i många år, och denna kontinuitet hade blivit en styrka.

Om seminariets inflytande säger Hagfors att det varit ojämförligt störst i Österbotten, fastän dess betydelse för det övriga Svensk-Finland inte fick underskattas. En statistik som han sammanställt i minnesskriften visar mycket riktigt att Österbotten i främsta rummet gett elevmaterial till seminariet. Elevernas hemort var

En annan statistisk tabell visar dock huru lättvindigt det är att söka förklaringen till den österbottniska dominansen endast i den österbottniska skolorten. Föräldrarnas samhällsställning spelade en mycket större roll; det var jordbrukares söner som främst valde folkskolläraryrket, 50,49 % var söner till bönder, 15,44 % söner till torpare, arrendatorer och parcellägare. Att de flesta kom från Nykarleby stads- och landskommun berodde inte heller endast på seminariets närhet, utan också på de många donationer, genom vilka Nykarlebyborna med förmånsrätt under studietiden erhöll stipendier. Ett stort inflytande på elevfrekvensen hade en del ansedda folkskollärare som inspirerade sina elever för lärarkallet. Hagfors ansåg, att detta var förklaringen till att så många elever kom från Helsingfors och Åbo. Städernas ungdom sökte sig annars sällan till Nykarleby seminarium, t. ex. från det närbelägna Vasa hade bara två elever antecknats.

Från år 1877 t. o. m. våren 1970 har Nykarleby seminarium dimitterat 1.480 folkskollärare och 163 hospitanter. Sin största insats har denna lärarkår naturligtvis gjort genom att undervisa och fostra svensk ungdom. I festskriften Finlands folkskola 100 år talar biskop Karl-Erik Forssell om sitt möte med folkskolan. ”Mitt möte med folkskolan? Det är framför allt mötet med lärarna — en lång rad inspirerande, levande, intensiva personligheter.”

Men folkskolans inflytande har sträckt sig långt utanför skolans gränser. Då man bläddrar i minnesskriftens biografiska uppgifter om de forna eleverna vid Nykarleby seminarium, märker man snart att folkskollärarna hört till samhällets aktivaste grupper; särskilt på landsorten har de varit ledare i förenings- och folkbildningsverksamheten, i biblioteksarbetet, i nykterhetsrörelsen och i det kommunala livet. De har varit läroboksförfattare, journalister, föredragshållare, sånglärare och körledare. Och de har utfört sin kulturgärning vid sidan av ett krävande arbete i skolan.

Vad minnesskriften inte berättar om är den ensamma kamp många folkskollärare förde mot kommunerna, som av ekonomiska skäl inte ville ha folkskolan till sin bygd och som taxerade lärarnas arbetsresultat som halvbildning. Men huru varmt Hagfors kände för sina forna elever kan man utläsa ur en nekrolog år 1895 över Viktor Jansson, en av dessa idealister som slets ut av de ständiga konflikterna och motgångarna. Han var bondson från Vårdö, men då fadern dog tidigt, måste han tjäna som dräng. Han skaffade sig på egen hand kunskaper för att komma in i seminariet. Sedan grundade han en folkskola i sin hembygd och uppförde själv skolhuset, fastän han hade hustru och åtta barn att sörja för. Men kommunen indrog alla anslag. 46 år gammal dog han i lungsot. ”Att han har många medbröder ökar bitterheten”, skriver Hagfors.

I minnesskriften blickade Hagfors inte bara tillbaka, utan också framåt. Dels hoppades han på att seminariekursen, som läsåret 1920—21 från 4-årig blivit 5-årig, ytterligare skulle förlängas till 6 år, dels önskade han anknytning till universitetet. När seminarierna hade börjat, hade man mycket snart insett att den väsentliga bristen i seminarieutbildningen var mångfalden av läsämnena; knappast ett enda av dem hann eleverna grundligt sätta sig in i. Men oberoende av om utbildningstiden var kort eller lång, förmådde eleverna inte samla allt kunskapsstoff som krävdes av dem. Problemet låg därför inte i kort eller lång utbildningstid, utan främst i lägre eller högre undervisning; dvs i stället för läx- eller pluggsystem ville man en utbildning som skulle leda till självständig förmåga att studera. Redan på 1880-talet diskuterade man vid de allmänna lärarmötena fortbildningskurser, de kom till stånd på 1890-talet som feriekurser och föreläsningskurser och på 1900-talet som akademiska fortbildningskurser. Också Hagfors talade för fortsatta studier, han ansåg dem för nödvändiga.

De stora donationer som han senare gav, år 1935 till Nykarleby seminarium och efter sin död till Svenska Folkskolans vänner, måste ses i detta sammanhang. Det var inte för att nå berömmelse eller länge bli ihågkommen, han visste nog att han själv snart skulle vara bara ett namn på ett stipendium. Men fonderna skulle vara ett led i strävandet efter högre kunskaper. Avkastningen från premiefonden i seminariet — en av de största i skolan — var avsedd som studiehjälp för ”hans pojkar” och räntorna från fonden Svenska Folkskolans vänner skulle vara resestipendier ”åt folkskollärare som önska bedriva studier i utlandet för att vidga sin kunskap om kulturlivet och dess företeelser utom landet”. Så lydde stipulationen i donationsurkunden.

Men det slutgiltiga målet som hägrat alltsedan det allmänna lärarmötet 1890, var inte endast kompletteringskurser och akademiska fortbildningsstudier, utan en svensk lärarhögskola, ett mål som Nykarleby seminarium uppnådde 1970 kort före sitt 100-årsjubileum, genom att försvinna för att 1974 uppgå i en helt ny skola, den svenska lärarhögskolan i Vasa.

[Sid 172—176. Inf. 2008-09-16.]

3

[Släktforskning]

Många år sysslade Hagfors med att forska i sin egen släkt. Dels gjorde han det av kärlek till sina förfäder — kanske ville han också på så sätt sona sitt svek mot den gamla gården som i århundraden gått i arv från far till son och som han lämnade. Dels gjorde han det av psykologiskt intresse. Han ville få reda på de egenskaper han hade ärvt och han försökte komma underfund med den riktning de hade gett hans liv.

Den första påstöten till sin släkthistoria fick Hagfors av J. J. Huldén, som på 20-talet uppmanade honom att berätta något om förfäderna. ”En vänlighet från höjden”, kallar Hagfors sitt sammanträffande med Hugo Lagström, en ung begåvad magister från Munsala, lärare i geografi och naturkunnighet, en ovanligt intresserad släktforskare, som var fullständigt hemmastadd med statsarkivets gamla papper. Då han lyckats följa, Hagfors' förfäder i nära 400 år ända till år 1556, nästan grät Hagfors av glädje. Han sammanställde uppgifterna till en släkthistoria och offentliggjorde den i Gamlakarlebytidningen Österbottningen. Hans skildringar lästes i hembygden ”med glupande intresse” som Hagfors själv skriver i ett brev till J. J. Huldén; största delen av befolkningen i Nedervetil och många i Gamlakarleby hörde nämligen till samma släkt.

Emedan det låg mycket arbete bakom tidningsartiklarna och tidningsblad lätt förstörs, gav Hagfors år 1929 på eget förlag ut skildringarna i ett litet häfte, ”Några bondsläkter i Nedervetil och Gamlakarleby”. Men han fortsatte att forska i stillhet. Redan år 1932 tänkte han på att utvidga broschyren till en bok. Han hade fått nya uppgifter och nya perspektiv. Hans medhjälpare blev nu författaren Alf Brenner, ty Hugo Lagström flyttade bort från Helsingfors. Fastän ränningen till släkthistorien var given och Hagfors endast ville komplettera den, svällde broschyren ut till en bok på 135 sidor och arbetet räckte sju år. I augusti 1939 lämnade Hagfors in manuskriptet till tryckning. ”Och jag skall strax sända dig varmbröd, så snart det kommer ur ugnen”, skrev han glad till J. J. Huldén. En månad senare då han just hade packat ned sina tillhörigheter för en sjukhusvistelse på Sanitas, gjorde han sig inga illusioner om sin bok. Han skrev ett nytt brev till J. J. Huldén: ”Det är minst sagt osäkert, om min bok någonsin kommer ut, ehuru den ligger i korrektur till 4/5 och alla klichéer ligger färdiga i mitt rum . . . Den vackra boken om Mårten Holmberg har sålts i 35 ex. Inte lönar det sig att ge ut slika böcker . . . men det skulle dock blivit ett minne för släkten . . . De namnlösa hundraden skulle blivit väckta till liv.”

Hagfors fick aldrig se sin bok i tryck. ”Fädernas gård och dess folk” utkom först 1940, ett halvt år efter hans död. Lika litet som andra genealogiska arbeten är den en spännande förströelseläsning. Hagfors har gått grundligt till väga, han har ritat upp stamträdet inte endast längs fädernelinjen. Alla som gift in sig i släkten får sin härkomst kartlagd. Huvuddelen av boken utgörs därför av släktutredningar, släkttavlor och antavlor, som inte förmår fängsla en icke-genealog. Redan den lilla broschyren ”Några bondsläkter i Nedervetil och Gamlakarleby” krävde mycket av läsaren. Så bekänner t. ex. Åhlström, när han tackar Hagfors för den: ”Mitt bristande sinne för tålamodsprövande detaljer har förlett mig att slarva igenom en del kapitel . . . ” Ändå är det ett stort misstag att anse ”Fädernas gård” bara för en familjekrönika. Den har också allmänt intresse, ty man lär känna stora österbottniska släkter, vars medlemmar gjort sig bemärkta också utanför Österbottens landskapsgränser. Och liksom framställningssättet i minnesskriften över Nykarleby seminarium rätt mycket avvek från skolberättelser i allmänhet, så gör det personliga greppet på uppgiften i släktboken också ”Fädernas gård” fängslande. Kapitlen som skildrar Hagfors' föräldrar och hans barndom på den gamla gården hör till det vackraste han skrivit. Genom dessa kapitel går en varm underström av vördnad för fädernas verk och kärlek till fädernas gård. ”På fädernas gård är var sten mig kär.”

De sista åren levde Hagfors där i tankarna. Hans knappa sakliga stil får värme och vekhet. Alf Brenner säger i sitt förord till boken: ”Han (Hagfors) ville skriva så, att den enkla mannen och kvinnan i hemsocknen skulle känna den gemenskap, som binder det förgångna och nutiden samman, han ville att kärleken till fäderna och deras livsverk skulle växa sig stark och fördjupas.”

Boken kom ut på Hagfors' eget förlag. Allt, in i minsta detalj, är uttänkt och utfört med den största omsorg: pärmen med fädernegården i brunt färgtryck, faderns bild i djuptryck och helsidesformat främst i boken, pappret av bästa kvalitet, texten i spatiöst tryck.

I sin helhet blev boken vad Hagfors hade hoppats: en gärd till fädernas minne.

[Sid 177—179 Inf. 2008-09-22.]

4

[Memoarer]

Då Hagfors hade nedlagt spiran och pekstickan, hade han plötsligt lediga dagar i överflöd. Hittills hade han haft sina tankar riktade på kommande år, nu kände han behov av att blicka tillbaka. Han kunde stöda sig på sin minnesbok från början av år 1881. Nu ville han skriva vad han ”tänkt, känt och erfarit under många år av lycka och även av missräkningar, som livet bjudit på”. Och han ville minnas de människor som han mött under livstiden.

”Skriv dina memoarer”, bad J. J. Huldén honom enträget. Materialet som Hagfors hade för sina levnadsminnen ansåg Huldén särskilt förtjänt av att behandlas. ”Intet stoff intresserar mig mera än din raska vandring från en periferisk by i Nedervetil till full och rik delaktighet i samtidens högsta kultur. Och ingen kan skildra den vandringen bättre än du själv.” Enligt Huldén var tiden gynnsam, den hade mer smak för fakta än fiktioner, därför var memoarer och reseskildringar en så kurant förläggarvara. Hagfors tankar gick i samma riktning. I förordet till de båda första delarna till sina levnadsminnen i den version som han kallar ”På väg mot lyckans land” motiverar han memoarerna så här:

En litteraturhistoriker säger, att varje människa kan skriva en god bok, nämligen en bok om sig själv, ifall hon därvid är fullt uppriktig. Detta påstående är kanske en sanning med modifikation, men sant är att biografisk litteratur är av stort intresse och läses med förkärlek av många, ehuru sanningen understundom får sitta emellan, då minnet sviker eller perspektivet förändrats med minnestecknarens ålder.

Allt tyder sålunda på att Hagfors tänkt sig sina memoarer som ett skönlitterärt självbiografiskt verk för en ganska bred publik, han har också räknat ut att manuset till den andra versionen av hans levnadsminnen ”Litets spel med människorna” skulle komma att omfatta 166 sidor i tryck.

Mycket förbryllande och motsägelsefulla verkar slutorden i den första versionens introduktion: ”Dessa blad äro inte avsedda för offentligheten och därför skrivna med all möjlig öppenhet.” I den andra versionen finns också ett förbud att offentliggöra memoarerna och här anför Hagfors som skäl: ”Personernas verkliga namn äro angivna, deras goda och mindre goda sidor nämnda, såsom jag fattat dem. Dylika omdömen äro alltid i någon mån subjektiva, ty man kan inte se in i sin nästas själ, utan dömer efter handlingarna.”

Kanske ville Hagfors ge ut en begränsad upplaga av sina levnadsminnen, en bok endast för släkt och vänner, såsom broschyren ”Några bondsläkter i Nedervetil och Gamlakarleby”. Men i ett brev till J. J. Huldén säger han, innan han alls börjat på med memoarerna: ”Och inte har jag ens tänkt att de kunde tryckas förrän möjligen efter 100 år.” Men han räknar också med att de kunde tjäna eftervärlden som källskrift. De skulle för en ny tid berätta om huru en österbottnisk släkt växt och förgrenat sig, de skulle bevara gammal folklore och de skulle ge tidsbilder från seminarium och universitet, från Nykarleby och Helsingfors.

Den här vacklande och obestämda målsättningen har satt spår i innehåll och stil och har inverkat på själva arbetslusten. Förordet till memoarerna är daterat den 4 februari 1935, då Hagfors antagligen började med dem. Två år senare, i februari 1937, vistades han på Grankulla Bad för att skriva alldeles ostörd. Han hade kommit ganska långt, ända till magisterpromotionen, men nu hade han kört fast. På årets sista dag skriver han missmodigt till J. J. Huldén:

År 1937 är snart till ända, blott 5 timmar återstår. Det bereder mig inte någon stor glädje att blicka tillbaka på det gångna. Jag har nämligen uträttat så litet. Om jag skulle orka med 20 sidor ännu, skulle jag ha tredje delen av mina levnadsminnen färdiga. Men inte är jag då längre än till 1900 . . . Alltid blir det dock en del till. Varje del är 125 foliosidor. Sannolikt får jag dock skriva om dem en gång till.

Hagfors hann skriva om bara de två första delarna, om sin barndom och sin studietid. Några omständigheter tyder på att ”Livets spel med människorna” skulle vara omarbetningen. Den rubriken skulle kunna omfatta alla delar, också den oreviderade tredje delen om de första åren som lärare i Nykarleby och den tilltänkta fjärde delen om verksamheten i Nykarleby och ålderdomen i Helsingfors. ”Livets spel med människorna” har Hagfors också försett med titelblad och innehållsförteckning och framställningen är mera sammanträngd, c. 20 sidor kortare än ”På väg mot lyckans land”.

Båda versioner av del I och II samt del III har samma förtjänster och brister.

Hagfors var en intresserad åskådare av livet och människorna och han var en skicklig pennans man som fängslande kunde skildra vad han såg och upplevde. Han återgav inte bara det yttre skeendet, utan också det inre livet; i kontemplationen kom hans rika personlighet mest fram. Memoarerna innehåller djupt personliga kapitel i en konstnärligt utarbetad stil: det smärtsamma minnet av konflikten mellan far och son, det gripande avskedet från fädernegården, den dråpliga bilden av den nybakade studenten, de vemodiga ungdomsförälskelserna. Här finns också mycket intressant och värdefullt källmaterial för forskare; en bondestudents resa till Helsingfors på 1880-talet, de första lärarna vid Nykarleby seminarium, småstadslivet i Nykarleby på 90-talet. Svagheten i memoarerna ligger i att Hagfors inte förmått sammansmälta allt till en enhet. Han bryter plötsligt den litterära, personliga stilen med katalogmässiga uppräkningar. Han inskjuter långa förteckningar, t. ex. över den skönlitteratur som han läste under studieåren, han radar upp namn på studerande i Helsingfors och i Uppsala, på tjänstemän och handlande i Nykarleby; fullkomligt obearbetat och litterärt onjutbart material. Hagfors har själv känt av dessa stilbrott. I ett brev till J. J. Huldén berättar han att han just ånyo läst alla hans böcker, efter att ha gått igenom sitt manus: ”Men ganska stor olikhet råder mellan de känslobegåvade Munsalaborna och Nedervetilborna. De förra är konstnärsnaturer om de förädlas, de senare prosans män.”

Missmodet fanns redan innan Hagfors började med memoarerna. ”Av dessa minnen blir nog ingenting. Jag diktar emellertid i gungstolen . . .”

Hagfors måste också ha varit medveten om att han till en del hade förbrukat materialet. På släktboken ”Fädernas gård” arbetade han samtidigt som han skrev sina levnadsminnen, han kunde inte undgå att formulera samma stoff lika och folklivsskildringarna använde han i en uppsats i Svenska Folkskolans Vänners Kalender 1937, ”Andligt liv i en svensk bondgård för 70 år sedan”. Vad han i sina levnadsminnen nämner om Nykarleby seminarium, hade han publicerat redan år 1923 i minnesskriften.

Det är skada att Hagfors i stället för att utarbeta råmaterialet förslösade tiden på att skriva sina memoarer i två ganska likadana versioner, han skrev för hand med sin vackra, tydliga, omsorgsfulla piktur, ett mödosamt, tidsödande arbete. Eftervärlden skulle också med stort intresse ha läst vad hans oskrivna fjärde del hade haft att berätta. Memoarerna blev aldrig vad de kunnat bli.

Men år 1906 ingick i studentföreningen U. V:s litterära album ”Valan” ett kapitel ur en längre berättelse ”Lille Bernt” av K. J. Hagfors. Ämnet intresserar, emedan det är tydligt självbiografiskt. Konflikterna för landspojken Bernt är desamma som för den unga Hagfors. Bernt lämnar hemgården för att gå i skola i Helsingfors. Han är stolt över att vara ute i stora världen, tankarna kretsar dock ständigt kring hemmet. Han hör tröskverket bullra, koskällan pingla och tuppen gala. Karo ligger i solskenet och mor går i tofflor och i grå schalen ut i trädgården. Som ett svek känner Bernt också sitt nej på kamraternas fråga om han är fennoman. Så blir han trolös mot Jaakko som i tio år tjänat gården och varit hans vän, han blir trolös mot ladugårdspigan som aldrig lärt sig uttala hans namn men alltid varit god och glad.

Berättelsen är välskriven, dock endast ett fragment, kanske ett kapitel ur en självbiografisk roman som aldrig blev till?

[Sid 179—183. Inf. 2008-09-29.]

5

[Brevskrivaren]

Om Hagfors' brev skrev J. J. Huldén: ” . . . det vore grov misshushållning, om eftervärlden försummade att ge dem offentlighet”.

Inte bara Huldén ansåg, att det var en glad händelse, då ett brev med Hagfors' handstil hittades nedanför brevluckan. Listan på dem som skattade hans brev högt är lång. Till dem hör främst hans närmaste, modern, hustrun, svågern Riska, syskonbarnen och hans barndoms- och studiekamrater. Men Hagfors skrev ofta och gärna också till nyförvärvade vänner ur bekantskapskretsen, det kunde vara människor ur alldeles andra kretsar än han, med alldeles andra intressen, såsom bankmannen V. Westberg, doktor K. Boucht, apotekare I. Strandell, kyrkoherde K. V. Petrell, människor av helt annan ålder, såsom de forna eleverna U. Högnäs, A. Ahlström, I. A. Heikels unga dotter Marita, mycket äldre, såsom hustruns gamla faster Mimmi Bergh och Emma Irene Åström. Hagfors hade begränsat umgänge. När han skulle gifta sig med den glada sällskapliga Hanna Bergh varnade han henne: ”Tänk på att jag är tråkig, jag sitter hemma 360 kvällar av årets 365.” Därför fyllde han sitt behov av samtal med brevskrivning. Ibland skrev han breven mera för sin egen skull, som en dagbok.

Brev har inte lång livslängd. Forskare och samlare eller människor med stark pietetskänsla brukar ta vara på brev, men vanligtvis blir breven snabbt förstörda eller går småningom förlorade. Endast mellan I. A. Heikel, E. I. Åström, J. J. Huldén och Hagfors är korrespondensen fullständig. Redan det är dock tillräckligt att visa vilken fängslande brevskrivare Hagfors var. Själv hade han alla brev som han fått i behåll och själv överlämnade han en stor del av dem redan år 1937 till Universitetsbiblioteket i Helsingfors, återstoden förde hans hustru dit efter hans död. Inalles innehåller Hagforssamlingen nu 2283 brev, 1951 till honom, 332 från honom.

Hagfors skriver en gång till J. J. Huldén:

Visst är livet underbart! Jag har redan länge haft i mitt hjärta en helgedom, ett avskilt rum, det allra heligaste, där jag bevarar det allra dyrbaraste, som är oåtkomligt för världen och människornas ondska och dit inte ens olyckan kan intränga. Då jag stänger dörren till detta rum, känner jag mig fullt lycklig. Jag bevarar där mitt livs erfarenhet. Tyvärr kan jag inte medföra någon dit, ty de skulle inte förstå mig. Då jag haft motgångar, . . . har jag gömt mig där och låtit vågorna brusa.

Men när man läst Hagfors' brev, måste man reservera sig mot hans påstående att ingen fick komma in i hans hjärtas helgedom. Kände han att det fanns resonansbotten hos mottagaren, då talade han ut med en överraskande öppenhet och just därigenom blir hans brev äkta och sanna. För att skriva sådana brev ville han ha ensamhet och ro. Bara så kunde han helt njuta av samtalet med en god vän. Ur ett brev till Heikel: ”I dag är det söndag med dalande snöflingor i luften, och kyrkklockornas klang går vitt över vår snöhöljda tysta bygd, varför det är gott att skriva.”

Hans personligaste brev talar om livets stora frågor: giftermål, kärlek, ålderdom, död och ensamhet. Nästan hela hans korrespondens med Emma Irene Åström handlar om lyckans problem. Här två brev från år 1894. Det är som om de båda, Hagfors och Emma Irene Åström en stilla kvällsstund satt och samspråkade med varandra. Dialogen urartar aldrig till monolog, båda lyssnar till varandra, en fråga blir aldrig liggande obesvarad, i varje replik förs den vidare och fördjupas. K. J. Hagfors skriver den 22 april från Nykarleby till Emma Irene Åström i Ekenäs:

Lifvet är så prosanskt, icke lyckligt, icke olyckligt. Det är sordin på allt, och jag ville ibland så gärna ”lefva intensivt”. Jag lefver blott med en del af min varelse i Nykarleby d. v. s. som plikttrogen och samvetsgrann ämbetsman. Och om jag skulle anse mig olycklig, vore jag otacksam, ty jag njuter värkligen då jag är på klassen, och där är jag 23 tim. i veckan.

Först den 7 september svarar Emma Irene Åström, men hon bemöter Hagfors' grubblerier som om han just hade talat om dem för henne och hans sista ord just förklingat. Avstånd i tid och rum existerar inte för dem.

”Ni, ville så gärna lefva intensivt!” Ja, det ville också jag. Men huru skall det nu rätteligen tillgå . . .? Man skapar icke själf — åtminstone icke helt och hållet och icke alltid — de förhållanden, under hvilka man lefver, utan man får taga dem såsom något gifvet. Men om man nu försökte abstrahera från förhållandena, ifall de icke behaga, höja sig öfver dem, . . . och flytta till en annan värld och andra förhållanden, så kan ju detta vara ett sätt att komma till ett intensivare lif. Vi äro ju medborgare af tvenne världar, af hvilka denna ”andra” . . . ”öfversinnliga” värld är den egentliga, den sanna världen; dit slipper man på många vägar från hvilken punkt af jorden som hälst och där får man och kan man lefva intensivt under de hvardagligaste, mest prosaiska yttre förhållanden.

Det är ju alldeles i sin ordning då, att Ni ”lefver blott med en del af Eder varelse i Nykarleby”. Redan denna tillvaro är så rik, så paradisiskt skön, blott man har ögonen öppna för lifvets fullhet och rikedom . . . Jag har ändå alltid tänkt, att rikedomen på föreställningar, tankar, känslor och spänningen mellan dem skulle utgöra det egentliga, varma lifvet samt att sällheten skulle vara proportionell med ädelheten och skönheten af detta själens innehåll.

Som man i samtal så ofta gör förtydligar nu Hagfors sitt första yttrande:

Och en kamrat, som jag sätter värde på, skref till mig i vintras, att man icke bör vänta sig någon högre lycka, än den som ens verksamhet bereder en — Jag har nu redan, och för resten redan tidigare, begynt pruta på allt. Men stundom gör det så ondt i min själ, då jag måste pruta. Det är som att amputera en hjärtnerv.

Emma Irene Åström:

”Pruta på alt”, säger Ni. Man behöfver ej pruta på någonting, tycker jag, som har värkligt bestående värde, utan bör man tvärtom hoppas, vänta, alt fullare, rikare, varmare.

Hagfors kompletterar igen:

”Om jag endast har svikna förhoppningar?” Mina uttryck voro väl ofta föga koncisa . . . Jag har egentligen blott en sviken förhoppning. Jag har vunnit nästan allt det, som jag ansåg medföra lycka, men själfva lyckan kom icke. Det är denna förhoppning som slagit fel. Och detta är ju mycket.

Emma Irene Åström svarar:

Det fins ännu mycket mera ogifvet än gifvet. Den Gud, som redan skänkt Edet så mycket, han skall nog äfven gifva Eder af jordisk sällhet så mycket som Ni tål vid . . . Tusen och åter tusen som vilja blifva älskade, och bland dessa tusen måste också den finnas, som vill blifva älskad just af Eder, det gäller blott att finna henne. För min del känner jag blott en enda utväg: att gå till andarnas fader. Så stark och ståtelig herre Ni än är, är Ni dock inför vår herre ett barn, och väl, att så är. Begagna Eder af Edra barnarättigheter och gå till honom i djupaste ödmjukhet — — — Bed, att han, som är själfva kärleken, måtte skänka Eder en människa, som på bästa sätt kompletterar Edert eget väsen och blir för Eder en himlastege, som för varje dag för Eder närmare Gud. — Tid och stund och sätt må han bestämma.

Hagfors invänder:

Edra ord om det där ”drömda idealet” äro så vackra att det gör ondt i hjärtat: ”att hon finnes, därom är jag öfvertygad!” Den som hade Er tro! . . . Men jag, jag är stoft. Jag kan inte bedja Gud såsom jag ville . . . Jag uppställer i mitt inre på förhand liksom vilkor eller egenskaper, som hon borde besitta i st. f. att mottaga henne af Gud sådan han gifver henne. Det är som om jag sträfvade efter något himmelskt och jordiskt tillika, därför måste jag misslyckas . . . Jag älskar barn alldeles för mycket, och det förefaller mig, som om jag alltid nödgades ha i ögonsigte äfven det, att man på samma gång skall välja en moder åt barn, ännu ofödda barn. Och då blir situationen så invecklad, då kommer känsla och förstånd i strid. Då är det, som om man vore tvungen att gå på ackord. — Inte tycker jag, att ensamheten annars är någonting vare sig tokigt eller märkvärdigt, men här i Nykarleby är den ändock tråkig. Och så ville jag sen också ha någon att lefva för.

Emma Irene Åströms svar är ur ett tidigare brev samma år, den 12 april, emedan repliken där är mera koncentrerad. Hagfors och hon diskuterar då samma problem.

”Skall man ackordera?” Nej, och tusen gånger nej. Så skulle jag besvara Eder fråga. Ackorderandet ter sig för reflexionen såsom synd, för känslan upprörande. Hällre en ärlig ensamhet, än en oärlig ”tvåhet”. Hvad är det för märkvärdigt och tokigt att vara ensam, då man är ensam, det är precis som det skall vara. Men att bli och vara ensam trots ”tvåheten”, det är alldeles idéstridigt. Men sådant måste väl resultatet bli af en kompromiss. Skall man vid en kompromiss följa hufvudet eller hjärtat? En krånglig fråga. På sätt och vis är den ju redan besvarad i det föregående: Man skall ej alls kompromissa. Men om nu ändå så sker? Det förefaller mig, som om hjärtat vore förståndigare än själfva förståndet — — —

Men oavsett om Hagfors talar om livets stora eller små ting, om litteratur, politik, språkfråga, skola eller Nykarleby, hans brev har alltid innehåll. ”Det är uppfriskande att höra dig berätta. Urkällan sjunger genom din mun”, så karakteriserar J. J. Huldén en gång Hagfors' brev. Hagfors skriver ofta om vardagslivet, gott och ont, alldeles så som det varit. I korta pregnanta genrebilder ger han snabbskisser av natur och människor och skjuter in sina meditationer och kommentarer och ur allt detta stiger en levande och sann bild fram av honom själv.

Ur ett brev till J. J. Huldén från Grankulla Bad, den 16 februari 1937:

I dag borde jag inte skriva brev, ty himmelen är grå, och Kyösti Kallio blev president i går, vilket gjorde mig ganska ont. Han är visserligen en klok man men språkfanatiker. Och då Finland numera är en verklig stat med plats i Nationernas förbund, borde vi ha en president med djupare bildning. Vi är visserligen måna om att arbeta för bildning, men någon plats för de bildade männen har vi inte.

Allt gick emellertid i laga ordning, och man får nöja sig. Allmän och lika rösträtt är bra, men det har sina aviga sidor.

Jag skriver emellertid trots himmeln och Kallio, sedan jag läst ditt brev, som kom för en stund sedan; det rensade den lekamliga och andliga atmosfären . . .

Här är jag egentligen för att skriva, ty där hemma tränger sig vardagen på mig . . .

Jag blir här 3 à 4 veckor ännu. Här är bra att vara, ty man ser människor omkring sig men är fullständigt isolerad, då man går in i sitt rum. Utanför mitt fönster ser jag barrskogen, i vars toppar vinden susar, men på vägarna nere vid marken är det alldeles lugnt, och man vandrar så att säga på lufthavets botten och ser vit snö omkring sig.

En del av de människor, som bor här, känner jag till utseendet. Bredvid ett bord invid mitt sitter mag. G. S. Han torde vara här för att ge form åt en ny bok. Generalkonsul F. kände jag strax igen på näsan, ehuru jag aldrig sett honom förut. I läsrummet och i matsalen uppehåller sig lagman A. v. C., under min studenttid den elegantaste unge mannen på Esplanadgatan. Nu är han bruten av hjärnblödning, grå och vissnad, och hans unga fru hälsar på honom någon gång i veckan . . .

De flesta finner det ”mycket skönt” här, men de försvinner snabbt, ty de hör till den kategori av människor, som bör och vill arbeta. Tyvärr vet de inte, vilken lycka arbetet är. Och inte har jag heller vetat, huru trevligt det var vid Nykarleby seminarium, i synnerhet i lärarrummet, då vi under kvarterna släppte Barrabam lös. [”slå sig lös”, ”lefva röfvare”, festa utan att tänka på kostnad eller följder enl. Nordisk familjebok.] Då jag nu går igenom mina anteckningar, märker jag, vad jag då inte fullt förstod: man levde för mycket i framtiden och ville ha ett och annat annorlunda, ehuru det var bra såsom det var. Lyckan ligger i nuet, ehuru man inte ser den med sina skumma ögon.

Så är det visst också vid Åbo klassiska lyceum med de många lärartyperna. Där är ju bl. a. en H., som jag i ungdomen kände till utseendet, minns t. o. m. en liten historia om målar K., som en gång var bjuden på stor middag till H. Den tiden var det vanligt att ha dessertskålen på bordet som dekoration. Hr K. angrep genast desserten, och fru H. fick svettskov, då hennes vackra himlamat fördärvades, och hon uppmanade hr K. att ta för sig av steken. Men han svarade: Nej, tack goa fru H., jag har dåliga tänder och håller mig till gröten.

Hr K. hade en granne och vän, den tystlåtne orgeltramparen K. Hör du, trampin, va sku du riktigt önska vara för att känna dej fullt lycklig? frågade K. Trampin svarade: En plättoan ox på Breidaviksstranden. (På Breidaviksstranden fanns i regeln 300 kor under juli). Människorna har så olika uppfattning om lyckan.

Hagfors' stil når i breven sin fulländning. Den unga Hagfors skrev ännu rätt konventionellt, fastän de karaktäristiska dragen för honom redan finns i ”Dagens hjälte”, den skarpa iakttagelsen, den korta knappa skildringen och den ironiska tonen. Men kanske Ruben G:son Bergs stilreflexion som han gjorde i samband med den språkliga granskningen av boken — ”det mest individualistiska språkuttrycket” var det bästa — bidrog till att Hagfors snabbare frångick det färglösa skriftspråket och målmedvetet försökte arbeta sig fram till sin personliga stil.

Tydligast såg Hagfors sitt stilideal förverkligat hos Topelius i hans stora enkelhet och säkert tog han starkt intryck av Boken om vårt land. Han växte upp med den, han undervisade enligt den och vid bokens revidering följde han direktivet att ändringarna skulle göras så, att intet av Topelius' personliga stil gick förlorat. I Hagfors' memoarer och i ”Fädernas gård och dess folk” finns sidor som är skrivna med typiskt topelianskt tonfall. Men Hagfors var en alldeles för självständig och egenartad karaktär för att bli en efterapare.

Den stora hemligheten i Hagfors' stil är att den först inte alls förefaller märkvärdig, han väljer de allra enklaste orden, men alltid i en ovanlig kombination. Liksom i sina krönikor är han också i breven en mästare i att uttrycka sig kort. Uno Högnäs talar om hans talang att med tio ord säga lika mycket som en annan med trettio. Som illustration några citat ur hans brev.

En skolelevs förmåga — eller oförmåga — karakteriserar han med orden ”han springer bättre än han studerar”, sin beundran för J. J. Huldéns biografi över Severin Johansson samlar han i orden ”Det är dock en stor lycka att leva, när en sådan bok kommer ut”. Skarpare än andra iakttar han de första symptomen för den smygande ålderdomen hos sig själv. ”Sannolikt håller jag på att bli gammal, fast jag ej känner det, ty småpojkarna, som äro mina vänner, bocka allt djupare för varje år.” Tomheten efter hustrun skildrar han i några få ord för Gånge Rolf: ”Jag sitter nu här mycket, mycket ensam i sju rum. Jag tänker inte framåt och inte tillbaka, utan lever blott. Wikström kommer ibland upp på söndagseftermiddagarna för att prata. Men för övrigt den stora tystnaden.”

Till mästerskapet i Hagfors' stil hörde hans förmåga att ge fin kolorit. Anna Henriksson, föreståndarinna för Nykarleby flickskola och en av hans brevvänner, säger att fastän han talade och skrev om samma sak, var det som om grundtonen var borta när han talade. Det var nästan som om Hagfors och hans brev var två olika saker. Redan anslaget, oftast en kort naturskildring, angav i vilken tonart brevet skulle gå. Ett brev i maj 1926 till Heikel börjar:

Vårens vänliga sol strålar in i mitt rum och fyller det med ljus. Rödstjärten sjunger i björken utanför mitt fönster och svalan blinkar förbi i flykten, varför det är en fröjd att leva, om ock världen är vrång.

Ett augustibrev till Heikel, där Hagfors ser allt med” den bortresandes ögon”, har den här inledningen:

Nu börjar hösten. Jag sitter åter vid mitt gamla kära skrifbord med den gröna skärmen för lampan . . . Regnet faller tungt och vått öfver den törstande jorden, och mörkret breder glömskans svarta täcke öfver det, som sommaren lofvat, men icke hållit.

Men tankarna hållas inte riktigt vid arbetet ännu. Jag minnes vännerna i södern och holmarna, mellan hvilka fyrarna blinka om kvällen, och kobbarna, där tunga ångbåtar glida förbi med sina lantärnor . . . och Kalfholmens små barbenta flickor . . .

”Hos dig lyser och värmer varje rad med ett lagom av sakkännedom, människokännedom, visdom och spelande solig ironi”, skriver J. J. Huldén, och O. Holmqvist: ” . . . du är konstnären . . . ditt brev var så genomandat av vänskap och vänlig omtanke . . .” Heikel gläder sig åt hans ”av kärlekens solljusa och varma brev” som Hagfors skrev strax efter bröllopsresan med Hanna Bergh. En annan gång är Heikel tacksam för ett augustibrev fyllt av lugn och behaglig sensommarstämning.

Det är tragiskt att Hagfors trots sin stilkonst och begåvning, trots sin håg för författaryrket inte fick sin ungdomsdröm förverkligad: några rader i en litteraturhistoria. Hans pedagogiska artiklar och läroböcker är för länge sedan arkivmaterial, hans krönikor har i samma mån som de förlorat sin aktualitet, också mist mycket av sin slagkraft och fräschör. Släkt- och skolhistoriker är inte för den stora allmänheten. Romanen var inte Hagfors' gebit. Men bland allt detta gömmer sig mycket läsvärt. Och hans brev lever, som all äkta konst. J. J. Huldén jämför Hagfors som brevstilist med hans idol Esaias Tegnér och säger: ”Han bländar kanske mindre än Tegnér, men glöden ligger djupt och ger en sällsam glans åt tingen i omgivningen.”

[Sid 183—192. Inf. 2008-10-06.]

De sista åren i Helsingfors

1

Året 1930 hörde till de märkligaste i Hagfors' liv. Det innebar för honom avslutat dagsverke och flyttning till Helsingfors från Nykarleby där han sist och slutligen vuxit fast och funnit lyckan. Och man frågar sig med en stor portion nyfikenhet, huru denna energiska, ännu vitala man, vars hela liv varit ett ”du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett” plötsligt skulle ta emot dagarna som ett dolce far niente [bekymmersfri sysslolöshet]. Visserligen hade han länge längtat efter pensioneringen, det sista året hade han redan haft en försmak av en annalkande lovdag, men huru skulle han reagera när lovdagen blev permanent? ”Det kännes litet trist att höra till de vissnande löven, som trädet befriar sig från, då man ännu märker livssafternas rörelse”, skrev Heikel som avgått något år före Hagfors, syftande på en av Hagfors' krönikor. För Heikel var det svårt att undvara det gamla arbetet. Men Hagfors längtade inte tillbaka till seminariet och Nykarleby. Nykarleby slet ut, i Helsingfors kunde man leva hur obemärkt som helst.

Hagfors och Hanna var övermåttan glada åt trevnaden i det nya hemmet. Deras första Helsingforshem blev Långbrokajen 17 med en hänförande utsikt över Tölöviken mot Riksdagshuset, en utsikt som gav motiv till många naturmålningar i Kurres huvudstadskrönikor: glittrande vågor med kretsande måsar vår och sommar, om vintern ringlande rök från järnvägens lok över is och vita drivor. Men deras ”holk” satt högt uppe och det var obekväma och ansträngande trappor att klättra uppför. Efter ett kort gästspel ”mitt inne i litteraturen” vid Frese-, Nervander-, Cygnaeus-, Runebergs- och Topeliusgatorna, där det i den moderna men trånga bostaden kändes som ”att bo under ett paraply” köpte Hagfors som var van att bo under eget tak en aktielägenhet, Högbergsgatan 41, tre rum och kök. Den kostade lika mycket som det gamla hemmanet i Viitavesi, men den låg mitt i staden, inte långt från Södra Esplanaden, Runebergsstatyn och Kapellet, alla utmärkta observationspunkter för en kåsör.

Hagfors och Hanna kände sig lyckliga i sitt äktenskap. För faster Mimmi som Hagfors tyckte om att anförtro sig åt, berättade han att Hanna nästan alltid var ”snäll” och då han en kväll hämtade henne i Kansallisteatteri, såg han hela publiken och han såg att hon var ”vackrast av alla, av alla”. Ännu i spårvagnen väckte hon uppmärksamhet och han måste skratta, han hade inte känt någon som i den åldern skulle gjort sig gällande på fåfängans marknad. Faster Mimmi skrev i sin tur om Hanna: ”Kära allas vår Karl. Där (i Ditt brev) var så mycket som gladde mig, ty jag plägar läsa mellan raderna, alltid spejande och begrundande om Ni ären nöjda eller missnöjda i Ert förbund . . . I sitt senaste brev i all synnerhet framhöll hon (Hanna) huru skönt och gott det är att hava en sådan man som Karl.”

Ändå var lyckan blandad. För varje år som Hagfors blev äldre, kändes åldersskillnaden mellan hustrun och honom allt mera. ”Man tycker annorlunda då man är 50 än vid 70”, konstaterade han vemodigt i ett brev till faster Mimmi. Hanna var sällskaplig och hon ville gärna vara där hon såg folk och — han brukade tillfoga där folk såg henne, på goda platser på teater och konserter. Hon var en förtjusande värdinna och hon tyckte att de borde försöka göra sig gällande i sällskapslivet, fastän han hundra gånger sagt att detta inte ens kom i fråga. För honom var böckerna och hemmet nu kärare än förr. ”Huru skulle jag vid 70 års ålder börja springa på visiter, på biografer och teaterföreställningar? Bort det”, skrev han till faster Mimmi. Men då han tröttnade på radions tal om krig och giftgaser, då han var led vid politiken och svenskarnas motgångar i språkfrågan, då gick han på Svenska teatern. Svenska teatern med sina egna finlandssvenska skådespelare var för honom inte vilken teater som helst, utan en svensk kulturhärd. Visserligen recenserade han inte pjäserna, men genom honom blev ÖP-läsekretsen förtrogen med Axel Slangus, Elsa Nyström, Erik Lindström, Anni Sundman, Yrsa Cannelin . . . År 1936 gjorde Hagfors ännu en gång en stor Europaresa, över Berlin och Wien till Italien, men han älskade inte Italien just då. Han som förr rest så gärna, reste nu helst på kartan. En nyårskväll då Hanna hade farit för att hälsa på sin syster i Åbo, satt han ensam hemma och samtalade i ett brev med J. J. Huldén. ”Det är hälsosamt för hennes nerver att få vila från en man, som hänger över böckerna”, tillade han.

Den ömtåligaste punkten mellan dem var ekonomin. Hagfors har en gång helt kort talat om sina principer i god hushållning för J. J. Huldén. ”. . . jag har i arv från fäderna ett visst praktiskt handalag i ekonomiska ting i det avseendet, att jag alltid ger ut något mindre än jag förvärvar. Och jag har ett starkt behov av att vara ekonomiskt oberoende.” Hon åter klagade över att han lade band på henne, så att hon inte fick vara sig själv — allt för de usla pengarnas skull. Hanna förde ingalunda ett lättsinnigt liv och enligt Hagfors var hon ingen ”kronisk visitlöperska”. Vad hon begärde var egentligen endast småting, som var ganska oväsentliga men gav trevnad i hemmet och samlivet. Hon tyckte om att gå i butiker, köpa nya kläder och hattar och bli beundrad. Ibland var han överseende. ”Hanna har på sistone haft en mycket lycklig tid. Hon har fått en ny klänning, som kanske är något dyr, men den klär henne alldeles förträffligt. Egentligen borde vi ej givit ut väl så mycket, men maten m. m. är fortfarande mycket billig liksom vårt umgängesliv, så att barnet behöver något att gläda sig åt.” Men ofta blev det misstämning. Då Hanna fyllde 50 år lät Hagfors henne på tre veckor resa bort från alla husmoderliga bekymmer och han lät måla hennes porträtt. ”Men det var för litet, mycket för litet”, säger han. Han hade inte smyckat hemmet med blommor och han hade inte gett henne en födelsedagsgåva riktigt för henne själv. Fastän Hagfors var vänlig och varmhjärtad, hade han inte sinne för en dylik uppmärksamhet och han förstod inte att Hanna hade en annan läggning. Hanna var medgörligare. ”Jag vill nog respektera dina åsikter och försöka så mycket som möjligt se på ekonomin med dina ögon. Penningen är en bra tjänare men dålig husbonde . . . det är detta husbondevälde jag skulle vilja motarbeta.” Hon hade ett avväpnande sätt att redogöra för sina utgifter:

Jag har nu haft utgifter som vi ej togo med i beräkningen: glasögon. . . . skönhetsmedel (ty det lönar sig nog) o. s. v. smått . . . Därför ber jag om pengar till . . . En besparing blev genom att jag ej behöver köpa nytt paraply, då jag hittade det gamla . . . Med paraplyet och litet till får jag glasögonen . . . H. F. anvisade en affär, där de förstå sig på, utan föregående läkarbesök. Men jag uppgav en två år yngre än fallet är i verkligheten, kanske dumt nog.

”Du är i vägen för din lycka”, skrev Hagfors' svåger, lektor Volmar Bergh. Med de orden menade han, att Hagfors i penningefrågor kunde ha en bredare marginal, så skulle han undvika många irritationsmoment. Brevet är skrivet i uppriktig välmening och verklig vänskap, klokt och hänsynsfullt. Hagfors reagerade med ett isande kallt P. S. ”Efter detta brev upphörde värmen i skriftväxlingen mellan svåger Volmar och mig: härefter aldrig 'kära svåger', utan blott svåger. Någon inblandning i mina affärer av utomstående tål jag inte, och då två personers liv i Helsingfors kostar omkring 70 000 mk i året, är 'marginalen' bred nog.”

De som känt både Betty och Hanna, menade att den impulsiva, levnadsglada Hanna skulle varit den ideala hustrun för Hagfors, om han hade fått henne i yngre år. Den tillbakadragna, intellektuellt intresserade Betty, hans självförgätna hustru, hade däremot varit honom en god kamrat på ålderdomen.

Till en början föreföll det Hagfors overkligt att ständigt vara ledig och få gå vart han ville. Men han var ingalunda sysslolös. Till dagens bästa stunder hörde det lugna obemärkta arbetet, då han ordnade sina brev eller satt i det stilla, svala universitetsbiblioteket och sysslade med sina litterära projekt, memoarerna, släkthistorien och krönikorna. ”Det är ljuvligt att vara pensionerad och sitta på ett stort bibliotek. Jag vet ej varför jag då får en bättre stämning än t. o. m. vid mitt eget skrivbord.”

Ända in i sitt sista år fortsatte Hagfors att skriva krönikor, främst till ÖP i Nykarleby och till Öb i Gamlakarleby. Liksom Helsingforsbreven i hans ungdom informerade krönikorna österbottningarna om allt aktuellt i huvudstaden — krönikorna till Gamlakarleby hette också ”Helsingfors just nu”. I inledningen talade han alltid om väderleken och gav en naturskildring. Han antecknade också uppmärksamt varje förändring i stadens utseende: nya gator, nya byggnader, den ombyggda Svenska teatern, Riksdagshuset. Han intresserade sig för huvudstadsbornas modenycker, särskilt damernas. Mest talade han politik. Från pressläktaren iakttog han och kritiserade riksdagsmännen och efter omval presenterade han nykomlingarna. I dagens debattfrågor hördes alltid hans röst, särskilt i de ekonomiska spörsmålen och i språkstriden, i valtider tog han upp den gamla frågan: herreman eller bonde?

I allmän vitalitet och i sina många intressen var han ännu ung, men ändå. . . Det var svårare att skriva från Helsingfors. ”Man vet inte, vad som kan intressera och vad som kan uppfattas. Solen lyser annorlunda här, och vinden susar på annat sätt i huvudstadens parker än i Esplanadernas björkar i Nykarleby.”

Småningom märkte Hagfors dock att krafterna började avta. Han blev mycket trött mot kvällen, nitroglycerin måste hjälpa honom att hålla sig uppe. ”Så är det att bli gammal”, skrev han till sin yngre vän J. J. Huldén och kunde inte låta bli att se på honom med en viss avund. ”Vilken lycka att vara så ung som du och att ha den bästa delen av livet kvar.”

Livets ström flöt allt lugnare. Han gjorde en morgonpromenad mellan kl. 10 och 11, om det var vackert väder kanske också en eftermiddagspromenad, vilade middag, satt i gungstolen med en intressant bok eller hörde på radio. ”Förvissningens tid” tog han emot med stor sinnesjämvikt. Hans åldersklass hade småningom gått bort, själv fruktade han inte döden. ”Det är visst bra på andra sidan också.”

Den 22 september hösten 1939 togs Hagfors in på sjukhus, emedan läkaren konstaterat gulsot. Fastän han hade haft svåra dagar och var mycket trött, fanns hans gamla humor kvar. I brevet till J. J. Huldén dagen därpå skrev han: ”Då jag ser mig i spegeln märker jag, att jag inte mera är någon arier, utan hör till den gula rasen.” Fortfarande hade han intresse för böcker, för J. J. Huldéns nya bok ”Kring Sagalund” och för sin egen ”Fädernas gård”. Han var 79 år gammal, han trodde inte på något tillfrisknande, men han bibehöll sitt jämnmod. Det var inte svårt för honom att tänka på det som förestod. ”Den långa sömnen är ljuv.” Sjukdomen fortskred snabbt. En vecka senare skrev han till J. J. Huldén sitt sista brev. I stället för hans säkra vackra stil, nu några rader skrivna med svag och darrande hand: ”Ack ja, jag är en gammal man och går gärna över gränsen, även om livet har sin sötma.” I ett P. S. har han tillfogat: ”Jag har inga plågor.” Det var inte gulsot han led av, utan kancer, fastän han inte visste av det själv.

Hagfors dog den 26 oktober. Två dagar senare jordfästes han i Krematoriet i Helsingfors, enligt sin egen önskan ”utan andra tal än prästens välsignande ord och utan blommor”. Den 2 november sänktes urnan ned i den grav på Nykarleby kyrkogård, där hans första hustru Betty redan vilade och dit hans andra hustru Hanna år 1963 skulle följa honom. I den svarta gravstenen står några ord av Ernst V. Knape inhuggna, för att tolka Hagfors tro att vi är vandringsmän som försvinner såsom rök: ”Här är vägens mål och här är vilans bo.”

Så stilla och anspråkslöst gick den man bort, som räknas till märkesmännen i den svenska folkbildningens tjänst i vårt land. Hagfors hade aldrig fikat efter popularitet och berömmelse. Det obemärkta lugna arbetet hade för honom allt mer framstått som den största lyckan. Lyckan skulle komma inifrån. Ett par år före hans död föreslog J. J. Huldén att Hagfors av sina tilltänkta penningedonationer skulle reservera en del till en medalj över seminariets 50-åriga tillvaro. På den skulle ”Conradi och Hagfors, Alfa och Omega i seminariets historia, in effigie säga något till eftervärlden”. Hagfors reagerade häftigt: ”Mig veterligt plägar personer av mina kvaliteter inte hugnas med medaljer . . . Du överdriver starkt min betydelse.”

Nykarleby blev Hagfors' andra hem, här tillbragte han största delen av sitt liv, här gav han ut sina bästa krafter, här trängde rötterna allt längre in i jorden. Då man strövar genom Nykarleby ”de många pennornas stad” såsom J. J. Huldén en gång kallat orten, och ser de minnesmärken som blivit resta, över Z. Topelius, Mikael Lybeck, Joel Rundt och R. R. Eklund, då saknar man ett minnesmärke över en sådan kulturpersonlighet och en sådan pennans man som K. J. Hagfors.

[Sid 193—199. Inf. 2008-10-13.]