forts. I Folkmängdsförhållanden 1730—1920

av

Woldemar Backman

[3.] De föddas antal och äktenskapsfrekvensen.

En orts folknumerär är resultatet av trenne faktorer: a) de föddas antal; b) de dödas antal; samt c) förhållandet mellan in- och utflyttning.

För att erhålla enhetliga jämförelsetal hänföras såväl födelse- och döds- som in- och utflyttningstalen till en befolkning av 1,000 personer.

Födelsetalen för tiden 1730—1920 framgå av tabellen 5.

Tabell 5. De levande föddas antal.

Redan en ytlig granskning av denna tabell visar en starkt avtagande nativitet. Tydligast framträder detta, om vi räkna med längre tider och taga t. ex. medelprocenten för 30-årsperioder. Födelsetalet för tiden 1730—60 har sålunda kontinuerligen nedgått från 45,8 till 16,5 för 40-års perioden 1880—1920, således cirka 3 gånger. Om ock detta senare delvis är påverkat av emigrationen, så är dock födelsetalet redan under föregående 30-års period, så pass låg som 25,2, således hälften lägre än för den första perioden, då någon nämnvärd emigration ännu icke förekom.

Födelsetalet är naturligtvis i främsta rummet beroende av äktenskapsfrekvensen. En undersökning av denna är därför nödvändig för att rätt förstå födelsetalets starka nedgång. Äktenskapsfrekvensen uttryckes genom ett tal, som angiver de vigda parens antal, beräknat på en folkmängd av 1,000 personer. Tabellen 6 åskådliggör det förhållande.

Tabell 6. De vigdas antal.

Av tabellen framgår, att äktenskapsfrekvensen var högst under perioden 1760—1790 eller 9,9 samt särskilt hög under decenniet 1761—1770, då den uppnådde talet 13,2. Etter 1790 finna vi också här, liksom vid födelsetalet, en med tiden skeende kontinuerlig nedgång, från 9,9 till 5,2. Denna omständighet förklarar till stor del den minskade nativiteten. Äktenskapsfrekvensen plägar i allmänhet vara beroende av omständigheter av ekonomisk art. Dåliga skördar och missväxtår, tider av depression på handelns och industriens område, krig och omvälvningar inverka i regeln nedsättande på äktenskapsfrekvensen, medan goda skördar, högkonjunkturer inom handeln och lugna politiska förhållanden ha en motsatt verkan. Man kan också spåra detta inflytande för enstaka år, men detta inverkar knappast på medelvärdet för ett decennium och ännu mindre för en 30-årsperiod. Såsom exempel må dock nämnas att under åren 1738, 1739, 1741 endast ett äktenskap ingicks per år samt under 1737 och 1743 två. Denna period utmärkte sig genom krig, missväxtår och lågkonjunkturer på de flesta områden.

På födelsetalet inverka ytterligare tvenne omständigheter: a) de utom äktenskap föddas samt b) de dödföddas antal.

De utom äktenskapet föddas antal för tiden 1774 till 1920 framgår av tabell 7.

Tabell 7. Födda utom äktenskapet.

Om vi jämföra den första 30-årsperioden med den sista, äro förhållandena ungefär ensartade, men under mellantiden 1801—1890 är de utom äktenskapet föddas antal betydligt högre, högst under tioårsperioden 1811—1820, troligen en följd av krigets demoraliserande inverkan. Under perioden 1801—1890 ha födelserna utom äktenskapet något bidragit till den högre födelsesiffran.

De dödföddas antal har på födelsesiffran ett visst om ock ringa inflytande på den grund, att under födelsetalet här ovan endast räknats de levande födda. Vore sålunda de dödföddas antal under någon period ovanligt stort, kunde detta icke undgå att utöva inflytande på den allmänna nativiteten. Följande tabell anger de dödföddas antal under olika tidsperioder:

Växlingarna äro icke stora och kunna icke nämnvärt inverka på nativitetstalet. De dödföddas relativa antal är lägst den sista 30-årsperioden. Dock möta vi nästan samma tal under den första perioden, men därefter råder i regel en jämn stegring tills maximum med 3,3 % dödfödda nås för perioden 1861—1890.

[4.] Den allmänna dödligheten samt spädbarnsdödligheten.

En orts dödlighetssiffra äger alltid ett stort intresse. Utom att den är en av de faktorer, som märkbart påverka befolkningssiffran, återspeglar densamma också hygieniska och sociala förhållanden, som under olika tidsperioder varit rådande.

Dödlighetssiffrorna för Nykarleby stad framgå av tabell 8.

Tabell 8. De dödas antal.

Om vi också här räkna med 30-årsperioder, finna vi en nedgång från 40,2 på 1,000 innevånare till 17,2, således något mer än hälften eller icke fullt i samma proportion som födelsetalet, varom mera vid fråga om den naturliga folkökningen. Den högsta dödligheten har krigsdecenniet 1801—1810, nämligen 47,2. Det höga medeltalet var närmast betingat av den höga dödligheten 1808 (98,1) och 1809 (89,6), den högsta dödlighet som förekommit under något år under hela perioden 1739—1920. Man tänker naturligtvis, att detta var en direkt följd av kriget, att det berodde på många stupade och sårade. Men detta var icke fallet. I kyrkböckerna finnes ingen antecknad såsom stupad i strid eller död av därstädes erhållna sår. Kriget var dock den indirekta orsaken: det var de i krigets spår följande farsoterna, som framkallade den stora dödligheten. Den 1809 svårast härjande epidemin var rödsot (34 dödsfall). År med relativt hög dödlighet voro 1756 (64,9), 1785 (64,4), 1762 (60,6), 1803 (60,5) och 1833 (59,4). Samtliga år voro epidemier orsaken till den stora dödligheten, nämligen åren 1756,1762,1785 och 1803 koppor samt 1833 rödsot.

En speciell uppmärksamhet kräver frågan om spädbarnsdödligheten, d. v. s. vid en ålder understigande ett år.

Tabell 9 framställer spädbarnsdödligheten för tiden 1739—1920.

Tabell 9. Spädbarnsdödligheten.

Man plägar vid bedömandet av spädbarnsdödligheten icke blott hänföra den till en folkmängd av 1,000 invånare (kolum 5) utan ock uttrycka den i procenttal av alla döda (kolum 4) samt, vad som i detta fall är det viktigaste, undersöka dödligheten i förhållande till alla under året födda (kolumn 3). Hålla vi oss främst till sistnämnda förhållande, se vi, vilka utomordentligt stora framsteg utvecklingen i detta avseende gjort. Medan under tiden 1739—1750 av alla födda något mera än hälften dogo, förrän de nått ett år, är detsamma under senaste period fallet med endast 5,9 %, således en dödlighet, som är nästan endast 1/10, av vad den var under förstnämnda period.

Spädbarnsdödlighetens storlek framgår också därav, att av alla döda under perioden 1739—1750 voro 51,2 % spädbarn, medan motsvarande tal under sista decenniet endast var 5,3 %. Nedgången av dödligheten har, såsom av tabellen synes, varit tämligen jämn, årtionde för årtionde, endast någon gång, närmast under årtiondet 1851—60, visande en tillfällig stegring, beroende på epidemiska orsaker.

Denna nedgång i dödligheten, speciellt spädbarnsdödligheten, är en av kulturens mest synbara vinningar, ett resultat av kampen mot epidemierna, en högre levnadsstandard, upplysning och en förbättrad barnavård.

[5.] Dödsåldern och dödsorsakerna.

Då vi stå inför den gynnsamma utvecklingen av dödlighetskurvan, ställa vi självfallet till oss den frågan, varpå beror denna förbättring? Vi ha visserligen redan sett, att en av orsakerna till den höga dödligheten varit epidemiska sjukdomar. Men detta är säkerligen icke den enda orsaken. För att komma frågan närmare in på livet, vore en grundlig undersökning av dödsorsakerna nödvändig. En sådan undersökning kan också ske inom vissa gränser. I prästerskapets dödsböcker och årstabeller finnes också dödsorsaken angiven. Denna är visserligen först från och med år 1893 i städerna byggd på av läkare avgiven attest. Tidigare är den antecknad, såsom prästen fattat sjukdomens art. Vi böra dock taga i betraktande, att först fältskärer (åtminstone sedan år 1770) och läkare sedan år 1811 funnits i staden och att den döde under sin livstid i ett så litet samhälle som Nykarleby säkerligen i de flesta fall rådfrågat dessa och fått arten av sin sjukdom fastställd efter den tidens medicinska uppfattning. Men till och med diagnoserna från tidigare år, då varken fältskärer eller läkare funnos, utan prästen själv satte sin hallstämpel på sjukdomen, äro icke fullkomligt värdelösa. Den tidens präster hade av allt att döma en viss inblick i sjukdomsläran, därtill tvungna av förhållandena. Man kan därför, om ock med kritik, betjäna sig av denna statistik. En viss ledning har man vid bedömandet av dödsorsakerna i dödsåldern. En översikt av denna framställes i tabell 10.

Tabell 10. Dödsåldern.

Redan tidigare har framhållits den stora nedgången i dödligheten i en ålder 0—1 år. Av tabellen se vi, att också dödligheten i åldern 1—10 år minskats från 6,6 på 1,000 invånare till 2,3. Under perioden 1739—1800 är dödligheten i åldern 10—30 lägst, detta dock en följd av den stora dödlighet i åldern 0—10 år under denna tid. För tiden 1891—1920 är den dock betydligt lägre än för tiden 1801—1890, ehuru man på grund av den minskade spädbarnsdödligheten haft skäl att här vänta en stegring i åldern 10—30 år. Åldersgruppen 30—50 år utvisar en stegring, från 2,8 på 1,000 invånare för tiden 1739—1770 till 5,1 på tiden 1801—1830, Därefter ett kontinuerligt fallande till den sista perioden. Gruppen: 50—70 år förhåller sig ungefär lika hela tiden. Åldersperioden över 70 år visar icke heller några stora variationer. Åldringarnas antal visa dock en tendens att avtaga ända till perioden 1861—1890, då en stegring gör sig gällande för att sedan uppnå sin höjdpunkt för den sista perioden 1891—1920. Talet om att åldringarnas antal fordomdags varit vida större än nu håller åtminstone icke streck för Nykarleby. Överhuvud se vi, att åldern från födelsen till nådda 10 år fordomtida varit den mest ödesdigra. Lyckades man reda sig denna tid, hade man i allmänhet under perioden 1739—1800 nästan lika stora chanser som nu att uppnå hög ålder. Sämre voro chanserna däremot under tiden 1801—1890.

Bland dödsorsakerna spela, såsom redan tidigare framhållits, de epidemiska sjukdomarna en stor roll. Bland dessa träda kopporna främst i förgrunden. Utom att ofta sporadiska fall förekommit, äga större epidemier rum åren 1756 (21 dödsfall), 1762 (19), 1770 (7), 1785 (27), 1793 (9), 1797 (16) samt 1799 (8), tillsammans under åren 1749—1799 112 dödsfall i koppor. På 1800-talet förekom endast en större koppepidemi, nämligen år 1803 med 18 dödsfall. Egendomligt nog hade krigsåret 1808 endast 2 dödsfall i koppor och året 1809 intet enda. Om vi undantaga året 1803 förekommo under hela 1800-talet endast 12 dödsfall. Det sista dödsfallet inträffade år 1881.

En annan epidemisk sjukdom, som tidigare både uppträdde oftare och hade en betydligt farligare karaktär än nu för tiden var rödsoten. Stora epidemier förekommo visserligen icke i staden, utom åren 1808 och 1833; under det första året dogo 34, som redan omnämnts, under det senare 31 personer, främst barn. Inalles äro dock till 1893, då det sista dödsfallet finnes antecknat, 119 dödsfall i denna sjukdom observerade.

Mässlingen uppträdde år 1763 (10 dödsfall) samt sedan under decenniet 1801—1810 (13 dödsfall) och under 1821—1830 (10 dödsfall). Under övriga tider förekommo endast sporadiska dödsfall. Inalles var dödsfallens antal under 1751—1920: 75.

Under samma tid voro dödsfallen i scharlakansfeber 50, av vilka flertalet förekommit från och med året 1841.

Rötfeber eller nervfeber, senare kallad tyfus, är icke heller för orten obekant. Den största epidemien med 13 dödsfall förkom under nödåret 1868. Den därnäst största år 1772 med 8 dödsfall. För förklaringen av den stora epidemien 1868 är att observera, att såväl i staden som i omnejden sjukdomen redan under närmast föregående åren vunnit rotfäste, så var antalet dödsfall i tyfus år 1865: 2, år 1866: 5 och år 1867: 3. Inalles hade under tiden 1772—1904, 66 dödsfall i denna sjukdom inträffat.

Halsfluss och strupsjuka förekommo såsom dödsorsaker först under 1700-talets sista decennium. Egentliga epidemier dock först under perioden 1851—1870 med inalles 45 dödsfall (därav 24 enbart åren 1860—1861). Sammanlagt hava under tiden 1791—1920 inträffat 76 dödsfall.

Kikhostan har också under åren 1771—1920 kostat 94 barn livet. Den synes dock tidigare ha varit mera elakartad än nu. Årtiondet 1771—1780 dogo 17 och följande decennium 11 barn i denna sjukdom. Sedan 1880 hava endast 5 dödsfall inträffat.

Frossan (malarian) förekommer tidigare icke så sällan i vårt land, ehuru främst uppträdande på ett fåtal »frossorter», till vilka Nykarleby dock icke hörde. Antalet dödsfall i frossa är angivet till 5 och detta under åren 1751—1754. 1)

1) Av febersjukdomar, för vilka nykarlebybor (sjömän) dukat under i främmande länder, må antecknas 5 fall i gula febern (Syd-Amerika) samt 4 fall i kolera, (2 i Kronstadt, 1 i Lybeck och 1 i Köpenhamn).

Bland andra akuta infektionssjukdomar må nämnas barnsängsfeber, som kostat 35 kvinnor livet. Av dessa dödsfall hänförde sig 14 till tiden 1751—1800, 6 till tiden 1801—1850, 14 till tiden 1851—1900, samt endast ett fall för tiden 1901—1920.

Dödsfallen i håll och stygn samt bröstfeber, vilka sjukdomar väl äro att betrakta som synonyma med lunginflammation, äro rätt talrika, uppgående till 255 för perioden 1751—1920. Vid fördelningen på olika tider blir antalet 67 för 1751—1800, 39 för 1801—1850 samt 106 för 1851—1900 samt 46 för endast de sista 20 åren. Det ser ut, av dessa siffror att döma, som om lunginflammationen vore en sjukdom stadd i tillväxt hos oss (se dock här nedan).

En grupp av febersjukdomar, som det är svårt att hänföra till nutidens nomenklatur, är hetsig (hitzig) feber. Densamma är antecknad som dödsorsak hos 163 personer för åren 1751—1880. Efter 1880 är den försvunnen under denna benämning. Den synes ha förekommit såväl hos barn som äldre. Man vore frestad att tänka på influensan, men om denna sjukdom vet man, att den nog också torde förekommit dessa tider, ehuru under olika namn. Influensaperioderna åtminstone annorstädes förekommo med långa mellantider, men fördelningen av fallen med hetsig feber är under de olika årtiondena i stort sett densamma, om ock störst under 1700-talet och första hälften av 1800-talet. Månne icke större delen av dessa ha varit lunginflammation, vilket skulle förklara den hastiga ökningen av denna sjukdom efter 1880, då benämningen hetsig feber som dödsorsak upphörde.

Av kroniska infektionssjukdomar träder i förgrunden lungsoten, vilken såsom dödsorsak finnes omnämnd ända från 1730. I prästerskapets nomenklatur för tiden 1749—1773 finnes dock tvenne grupper: lungblödning och tvinsot, vilka man ansett böra sammanslås med lungsotsfallen, då otvivelaktigt dessa i de flesta fall tillhöra den sistnämnda gruppen. I lungsot skulle ha dött icke mindre än 549 personer under tiden 1751—1920. Det ser ut, som om lungsotskurvan här, liksom i Sverge 1) skulle ha visat ett egenartat förlopp. Efter att först ha vunnit fotfäste under 1700-talets mitt, får den vid övergåendet till 1800-talet större utbredning och tilltager jämnt till 1830—40-talet för att åter avtaga. Till detta förhållande återkommer jag i ett annat sammanhang.

1) Jämför Gustaf Neander, Anstalten Hälsan i Norrbotten, Stockholm 1927.

Förteckning över dödsfallen i lungsot.

Bland dödsorsakerna har kräftan sin givna plats. Under seklet 1751—1850 finnas endast 6 dödsfall i kräfta antecknade. Under 50-års perioden 1851—1900 har antalet stigit till 32, men under 1900-talets två första decennier till icke mindre än 41. Är detta att tolka som ett säkert tecken på kräftans stora uppmarsch? Det ser ut, som om kräftan överallt skulle vara stadd i ökning, men en så stark stegring i frekvensen, som skulle framgå av ovanstående siffror har man dock skäl att betvivla. Den starka ökningen måste till största delen bero på ökad förmåga att igenkänna sjukdomen.

Återstår att beröra en skarpt från andra avskild, men visserligen mångskiftande sjukdomsform såsom dödsorsak, nämligen den som förekommit genom olyckshändelser (häri inberäknade alla genom våldsamma orsaker framkallade dödsfall, således rena olyckshändelser, mord, självmord och dödsstraff).

Totalantalet av till denna kategori hörande dödsfall stiger för hela perioden 1751—1920 till 161, fördelade på 30-årsperioder (den sista omfattande endast 20 år) sålunda:

Av dessa orsaker till våldsam död är en i våra ögon tämligen unik, det genom lag ådömda dödsstraffet (hängning), som år 1767 drabbade postmästaren i staden Per Unger till följd av stöld av postförsändelser. [Galgbacken av Lars Pensar.]

Självmordens antal är 12, ungefär jämnt fördelade under hela observationsperioden.

Stupade i krig förekom ej ett enda antecknat fall för tiden före 1918, då tre stupade i frihetskriget.

Brännskada har varit orsaken till döden i 5 fall, samt vådaskott i 10 fall. Såsom ihjälkrossade äro antecknade 14, flertalet på utländsk botten (Amerika). De flesta olyckshändelser (112) ha dock inträffat genom drunkning. En mindre del har inträffat hemma i älven eller i hamnen, större delen dock annorstädes i världen bland sjömännen, vilket också förklarar olycksfallskurvans höjdpunkt på 1840—1870-talet. Bland drunkningsställen må anföras, där detta i kyrkböckerna varit antecknat: Umeå, Stockholm, Riga, Nordsjön, Engelska kanalen, Atlanten, Marseille, S:t Ybes, vid Godahoppsudden, Röda havet, Stilla oceanen m. fl.

En sorglig olycka inträffade hösten 1814, då efter en svår storm vraket av en rådman Schale i Nykarleby tillhörig brigg påträffades vid södra udden av Öland. Döda ombord voro ägaren, konstapel Carl Jakob Aspegren samt tre sjömän.

[6.] Den naturliga folkökningen.

Under 180-årsperioden 1741—1920 hade i Nykarleby framfötts 4,810 levande barn. Under samma period dogo 4,377 personer. Överskott av födda var sålunda under sagda tid 433, vilket tal betecknas som den naturliga folkökningen i motsats till den förändring i en orts folknumerär, som äger rum genom omflyttningsrörelsen.

Med undantag av årtiondena 1751—1780 samt 1841—1850 har den naturliga folkökningen varit ringa. Under sex årtionden har den t. o. m. varit negativ, d. v. s. antalet döda har varit större än antalet födda (1801—1810, 1831—1840, 1861—1870, 1881—1890, 1891—1900, 1911—1920). Detta var under de tre förstnämnda årtiondena en följd av den stora dödlighet, som då var rådande, närmast på grund av rödsotsepidemierna 1808 och 1833 samt tyfusepidemien 1868 (jämte föregående år). Under de tre senare decennierna var orsaken till den negativa folkökningen ett abnormt lågt födelsetal.

Huru ogynnsam den naturliga folkökningen i själva verket varit under de senaste 70 åren och huru den över huvud försämrats, framgår av nedanstående tabell:

Omflyttningsrörelsen har icke heller, såsom man kan sluta sig till av tabell 1, utövat något större inflytande på befolkningsnumerären. Skillnaden mellan de under året inflyttade och utflyttade har ej varit stort: ena året ett mindre tillskott till befolkningsmängden, andra året åter en minskning. Det största överskottet förekom årtiondet 1871—1880 med 210 personer, men följande årtionde förelåg åter en minskning med 205 personer. I prästerskapets 5 (10) årstabeller föreligga uppgifter blott från och med år 1811.