[OBS!]

[Gick som följetong december 2006—januari 2007.]

I. Folkmängden

Då Nykarleby socken år 1607 bildades av delar av Pedersöre och Vörå socknar, hade densamma ett betydligt större omfång än den nu har. Från densamma hava nämligen under tidernas lopp avskiljts stora delar. Nykarleby stad tilldelades vid sin grundläggning (1617) hela dåvarande kyrkoby, som vid denna tid också innefattade den senare bildade Forsby. I början av 1680-talet återbördades dock 4/5 av den avträdda jorden till socknen. Vidare hava avskiljts Munsala och Jeppo som självständiga socknar, medan den till Nykarleby hörande delen av Alahärmä (Vuoskoski och Heikkilä byar) förenades med den under Lappo hörande delen av Alahärmä.

När det här liksom i följande artiklar blir fråga om befolkningsstatistiska förhållanden i Nykarleby socken, bör klargöras, för undvikande av misstag, vad som innefattas i begreppet Nykarleby socken. Saken är nämligen icke fullt så enkel, som man först kunde tycka. Gränserna för en kyrkoförsamling på landet och en socken sammanfalla i regeln med varandra, men icke alltid. För närvarande äro visserligen gränserna för Nykarleby landsförsamling och Nykarleby sockan gemensamma, men de ha icke alltid varit så.

Man bör därför under tidigare perioder strängt skilja mellan Nykarleby såsom, kyrklig och såsom administrativ enhet.

Då den kyrkliga statistiken år 1749 tager sin början var redan Munsala och Alahärmä avskiljda som kapellförsamlingar och hade sin särskilda statistik. Här nedan avses endast Nykarleby moderförsamling, vars statistik dock är gemensam med Nykarleby stadsförsamling för tiden 1749—1773. Här kan tilläggas att Munsala blev självständigt pastorat år 1857 och Alahärmä (i förening med Lappo-delen) år 1859.

I administrativt hänseende har Nykarleby socken vid olika tidpunkter ett något avvikande utseende, närmast i så måtto att delningarna sker på andra tider i kyrkligt än i administrativt hänseende.

Sålunda utgjorde Alahärmä-byarna Heikkilä och Vuoskoski ända till år 1830 en intim del av Överjeppo by (nuvarande Jeppo), bildande då egna byar, ända till 1859, då Alahärmä blev självständig icke blott i kyrkligt utan ock i administrativt hänseende.

Munsala hörde i administrativt hänseende ända in på 1870-talet till Nykarleby socken. Av Överjeppo by bildades 1867 Jeppo kapellförsamling, som 1906 blev eget pastorat, samt i administrativt hänseende egen socken i början av 1870-talet.

Kovjoki och Karby (Söder-Karleby, Strömmen) byar ha sin skilda historia. Kovjoki — och troligen också Karby — överfördes 5 år efter Nykarleby sockens uppkomst från Pedersöre, men först endast i kyrkligt hänseende. På 1600- och 1700-talen tillhörde dessa byar dock tidvis också i administrativt hänseende Nykarleby socken. Under 1800-talet tillhörde Kovjoki Pedersöre socken ända till 1875, då en fullständig anslutning till Nykarleby ägde rum, medan åter Karby hela 1800-talet låg inom »Pedersöre rågång» samt år 1875 också i kyrkligt hänseende överfördes till Pedersöre församling.

Efter dessa historiska data, vilka jag ansett nödvändiga, kommer jag till mitt egentliga ämne: folkmängden och dess förändringar. Efter 1749 ligga förhållandena tämligen klara. Vår förnämsta källa i detta avseende är kyrkoarkivet och föreligga utförliga uppgifter om folkmängden till en början för vart tredje år, från 1775 för vart 5:te år samt efter 1880 för vart tionde år. Därvid har jag uteslutande hållit mig till Nykarleby moderförsamling såsom mest överensstämmande med våra dagars förhållande.

Som tidigare framhållits äro uppgifterna för Nykarleby stads och landsförsamling sammanförda för tiden 1749—1773. Uppgifter för vardera församlingen finnas dock för tiden 1749—51. Med dessa som utgångspunkt kunna befolkningssiffrorna för 1760 och 1770 lätt beräknas.

Folkmängden i Nykarleby landsförsamling (moderförsamlingen) 1750—1930.

Under tiden 1750—1870 har således folkmängden tillvuxit från 2,348 till 5,164 personer eller med cirka 120 procent. Tillväxten ha icke varit likformig. Perioder av nedgång har förekommit (1780, 1810, 1870), främst, beroende på stark dödlighet i epidemiska sjukdomar (koppor, rödsot, tyfus) och genom nödår. År 1880 inträdde, såsom synes av tabellen den största nedgången, dock nu beroende av andra orsaker: avskiljandet av Jeppo och Karby. Under de sistförflutna åren har ingen förändring av folknumerären ägt rum. Om vi avse den verkligt i socknen närvarande har t. o. m. en rätt stark nedgång förekommit genom emigrationen. Sålunda har av den år 1930 kyrkskrivna befolkningen icke mindre än 28,7 procent emigrerat, i de flesta fall till U. S. A. eller Kanada.

Före år 1749 är det svårare att få reda på befolkningsnumerären. Detta får man främst genom mantalslängderna, som finnas från och med 1641, samt också därförinnan genom av myndigheterna vidtagna räkningar. I dessa längder (ända till 1805) finnas endast upptagna de skattskyldigas antal. Sålunda äro barn under 12 år, överåriga och »skröpliga» personer icke medräknade. Man har beräknat, att de i dessa längder upptagna personerna skulle utgöra 40 procent av hela befolkningen och att man sålunda genom att multiplicera de mantalsskrivnas antal med 2,5 skulle få en uppfattning om befolkningens verkliga storlek. Att det dock här är fråga endast av approximativa siffror är självfallet.

Den älsta uppgiften över befolkningen i Nykarleby socken härrör från år 1611. Då »höltz Ransachning och skriffning på böndernas hjonelag och hussfålk» och var antalet

eller in summa 409 personer, vilket enligt ovanstående beräkning skulle motsvara ett persontal av 1023.

För 1635 finnes »en viss och oförfalskad Längd uppå alt det folck uti Ny Carleby Sn finnes och are uthöver sine 12 åhr». Detta antal steg till 444 personer (därav i Kyrkobyn, som egentligen hörde till staden vid denna tid, 50 personer), vilket skulle motsvara en total folkmängd av 1110 personer. Härom dock nedan.

De mantalsskrivnas antal voro

Enligt ovan anförda beräkningsgrund skulle detta motsvara en verklig folkmängd av 1108, 758, 1153, 1148, 1568,1508, 1678, 1035, 1378 och 1610 personer. Men i dessa siffror ingå då också Munsala (och delar av Alahärmä?). Då vid denna tid av befolkningen kom på Nykarleby cirka 60 proc., på Munsala c:a 40 proc., kan därav lätt beräknas, hur stor folkmängden vid dessa tider varit i den nuvarande Nykarleby socken (inkl. Jeppo).

Det kan dock ifrågasättas om förhållandet mellan den mantalsskrivna befolkningen och den verkliga folkmängden, såsom ovan uppgivits, skulle vara som 2 till 5. Detta framgår nämligen av nedanstående jämförelse.

År 1750 var de mantalsskrivnas antal i hela Nykarleby socken 972, men i den del som motsvarade moderförsamlingen endast 578 (Överjeppo 190, Ytterjeppo 130, Soklot 81, Kyrkoby 85, Kovjoki och Strömmen 92), vilket tal multiplicerat med 2,5 skulle ge 1445, vilket således skulle vara ett uttryck för den verkliga folkmängden. Enligt kyrkböckerna var innevånarantalet i moderförsamlingen sagda år 2348. Det ser således ut, som om man detta år och troligen också under tidigare år måste multiplicera de mantalsskrivnas antal med 4 och icke med 2,5 för att komma till något så när riktigt resultat.

Men senare förändras förhållandena. Så är t. ex. för år 1774 de mantalsskrivnas antal i hela Nykarleby socken 2105 personer (således mer än dubbelt större än 24 år tidigare (eller på den Nykarleby moderförsamling motsvarande delen 1272 personer; här fordras endast en multiplikation med 2,5 för att komma till den kyrkskrivna befolkningens antal. Äro här några nya principer införda för mantalsberäkningar? Jag känner icke till saken, men det ser så ut. I alla händelser råder osäkerhet rörande folkmängden före 1749, men de anförda siffrorna angiva dock vissa hållpunkter

[Inf. 2006-12-31.]

II. Vigda och födda.

Nedanstående tabell visar oss antalet vigda par under tiden 1730—1980. I den tredje kolumnen finnes angivet antalet årligen vigda, hänförd till varje 1000-tal av befolkningen. Detta gör man för att erhålla siffror, som tillåta direkta jämförelser mellan olika tidsperioder och också med andra kommuner. På grund av osäkerheten om folkmängdens storlek för åren 1730 och 1740 har denna omräkning varit ogörlig för de två första årtionden.

Vigda par 1730—1930.

Som vi se, ha under tidernas lopp icke så små variationer ägt rum beträffande giftermålsfrekvensen. Giftermålet, närmast på landsbygden, är ju eller åtminstone har tidigare varit det, en i många avseenden ekonomisk fråga. Under depressionstider vare sig de berott på krig eller »dåliga år» överhuvud äger en nedgång rum, för att åter ökas under goda skördeår. Under 1700-talet hade årtionde för årtionde i regeln en ansenlig stegring ägt rum. Maximum nås under årtiondet 1841—50 med ett årligt medeltal av vigda par av 9,7. Därefter äger ett tämligen jämt fall rum till våra dagar, då giftermålsfrekvensen är mer än hälften lägre. Under de sista 50 åren har emigrationen på ett verksamt sätt bidragit härtill.

Nedanstående tabell angiver åter antalet under sagda tid levande födda barn.

Levande födda 1730—1930.

Också födelsetalet visar under 1700-talet en stegring ända till årtiondet 1801—10, då maximum år uppnått med en årlig födelsesiffra av 60,5 på varje 1,000-tal av befolkningen, varefter en nästan regelbunden nedgång vidtager. Sålunda år födelsesiffran för 1921—30 endast 15,9, eller 4 ggr lägre än då den var som högst.

Av ett visst intresse kan vara en undersökning av flerfostriga börder (tvillingar, trillingar). Nedanstående förteckning visar antalet av sådana börder. Här kan anmärkas, att endast två av dessa varit trillingbörder, alla de andra tvillingbörder. Tidsperioderna hava gjorts större.

Flerfostriga börder 1730—1930.

De flerfostriga börderna ha således förekommit i 1,4 proc. eller med andra ord: på 71 enfostriga börder kommer 1 flerfostrig. Detta motsvarar ungefär medeltalet för Finland. Vi se också att några större förändringar under de gångna 200 åren icke ägt rum.

Ur social och moralisk synpunkt intresserar oss storleken av de utom äktenskap födda barnens antal. Detta förhållande belyses genom följande tabell.

Utom äktenskap födda 1730—1930.

Antalet utom äktenskap födda barn var på 1700-talet lägst; dubbelt högre voro siffrorna för tiden 1801—1850, varefter dock en tydlig nedgång ägt rum.

Till sist en tabell, som visar oss antalet dödfödda.

Dödfödda 1730—1930

Således kommer på 100 födelser i runt tal 2 dödfödda, och har detta förhållande i stort sett hållit sig oförändrat under de senaste 200 åren.

[Inf. 2007-01-04.]

III. Dödlighet och dödsålder.

Dödligheten. När man talar om dödligheten i ett land eller på en ort, menar man därmed antalet årligen döda på varje 1000-tal av befolkningen.

Av nedanstående tabell framgå dödlighetsförhållandena i Nykarleby socken under de sista 200 åren. Kasta vi en blick på den sista kolumnen, se vi sålunda, huru dödlighetssiffran jämt tilltager på 1700-talet för att uppnå sin höjdpunkt 1801—10 med 61,3 därefter inträder en ganska regelbunden nedgång till nuvarande tid (1921—30; 14,1), vilket betyder att nu dö endast en fjärdedel av det antal, som dogo i början av 1800-talet. — Varpå detta beror skola vi senare se.

Döda i Nykarleby landskommun 1730—1930.

* Jeppo och Karby avskilda

Dödsåldern. Då det, såsom av det ovan framhållna framgått, att dödligheten under de gångna 200 åren starkt nedgått, bör därför undersökas, huruvida denna nedgång omfattar alla åldersperioder eller någon eller några enstaka av dessa.

Spädbarnsdödlighet i Nykarleby landskommun 1741—1930.

Till först ha vi allt skäl att undersöka spädbarnsdödligheten, varmed förstås dödligheten i en ålder under 1 år. Man plägar därvid hänföra dödligheten icke blott till totala antalet döda, utan också till antalet under året födda.

Vi se sålunda, vilken stark nedgång spädbarnsdödligheten likformigt undergått under de gångna 200 åren, i det denna åldersgrupp numera bildar endast 7 proc. av alla döda mot 65,6 proc. i periodens början eller på annat sätt uttryckt: nu duka endast 6,3 proc. av de födda under, förrän de fyllt ett år, mot 62,0 proc., då dödligheten var högst. Vad detta betyder i sparande av människoliv kan lätt uträknas. Denna minskning av barnadödligheten är säkerligen en av de största kulturvinningarna på hälsovårdens område, dels betingad genom nedbringande av de epidemiska sjukdomarna, men väl främst genom bättre insikter i barnavården.

Komma vi så till åldersperioden 1—10 år, som jag för korthets och större överskådlighets skull, liksom övriga åldersperioder, delat endast i fyra tidsperioder: 1700-talet, 1801—50, 1851—1900 och 1901—30.

Döda i åldersperioden 1—10 år.

Av ovanstående tabell framgår tydligt att dödligheten i åldern 1—10 år visat en jämn stegring under de tre första tidsperioderna för att åter starkt falla på 1900-talet. Orsaken till denna stegring ligger nära tillhands. Medan dödligheten i spädbarnsåldern jämnt avtagit, har följaktligen antalet barn, som överskridit ett års gränsen i motsvarande grad tilltagit, men farorna för desamma ha ännu, främst genom de epidemiska sjukdomarna, varit så pass stora, att de dukat under förrän de uppnått 10-års gränsen.

På grund av de stora förändringarna i dödlighetsförhållandena under olika tidsperioder i åldersgrupperna 0—1 och 1—10 år —, isynnerhet den första —, tror jag, att det blir överskådligare att avskilja dessa och behandla åldersperioderna över 10 år för sig och fråga oss: huru ha för dem, som överskridit 10 års åldern, livstidslängden förhållit sig? Granska vi nedanstående två tabeller finna vi svar på denna fråga. Och detta svar är nog så oväntat. Vi se sålunda, att antalet av dem som överskridit 90 år är störst under 1700-talet (4,5 proc.), samt betydligt lägre (0,4—0,5 proc.) under senare perioder. Antalet av dem som dött vid 80—90 års

[Inf. 2007-01-11.]

IV. Dödsorsaker.

En undersökning av dödsorsakerna på en ort torde alltid erbjuda ett visst intresse. Av en sådan undersökning framgår den relativa betydelse de olika sjukdomarna haft som dödsorsak samt, om undersökningsperioden varit tillräckligt lång, de olika tidsperiodernas betydelse i detta avseende.

Vår dödsorsaksstatistik tar sin början redan vid medlet av 1700-talet. Densamma vilar dock fortfarande, vad landsbygden beträffar, på samma grund som för 185 år sedan. Av prästerskapet annoteras i de »dödas bok» den dödsorsak, som uppges av den, som anmäler dödsfallet.

I vår tid har dock i flertalet fall den döde under livstiden fått sin sjukdom fastställd av läkare. Men läkare har icke funnits på orten under hela den tid dödsorsaksstatistiken fortgått, utan endast sedan år 1811. Därförinnan funnos tidvis fältskärer på orten på 1780- och 1790-talen. Men före denna tid föll det på prästen att ensam ställa diagnosen. Men 1700-talets präster lågo helt säkert inne med icke så små insikter i medicinska ämnen; enkom för dem hade också utarbetats medicinska läroböcker. Det är dock självfallet att de meddelade uppgifterna måste tagas med en viss kritik, så mycket mer, som den medicinska uppfattningen i mångt och mycket på 1700-talet och långt in på följande århundrade var en annan än vår tids. Fullkomligt värdelösa äro i alla händelser dessa uppgifter icke, i en hel del fall kunna vi tryggt säga, att den annoterade dödsorsaken då var lika säker som nu, nämligen beträffande epidemiska sjukdomar, barnsängsfeber, olyckshändelser, mord, självmord m. m. Till denna kategori kunna vi också räkna lungsoten. I andra fall kunna vi sammanföra olika dödsorsaker under en gemensam grupp. Såsom t. ex. de vanliga dödsorsakerna: andtäppa, bröstvärk, vattsot, hjärt- och hjärnslag, vilka förenas med hjärt- och njuråkommorna till en gemensam stor grupp: hjärt-, kärl- och njursjukdomar. Från en analys av spädbarnssjukdomarna är det dock klokast att avstå, utom vad beträffar de epidemiska sjukdomarna. Visserligen ha vi sådana tydliga sjukdomsbeteckningar som diarré och uppkastningar, men vi möta också diagnoser som älta, hjärtsprång, magflen, tråsk, likmask m. m. Om vi också i en del fall kunna ana, vad som ligger bakom dessa benämningar, synes det mig bäst såsom redan framhållits, att lämna denna grupp ur räkningen.

Här nedan följa några tabeller för en del dödsorsaker. Dessa äro grupperade i fyra tidsperioder; 1700-talet, 1801—1850, 1851—1900 och 1901—30. För varje dödsorsak finnes i första kolumnen angivet totalantalet dödsfall under varje av ifrågavarande fyra tidsperioder och i andra kolumnen anges det årliga medeltalet dödsfall, hänförd till en folkmängd av 1000 personer.

Jag gör början med de epidemiska sjukdomarna. Tab. 1 visar oss således antalet döda i koppor, tarmtyfus och rödsot samt tabell 2 i skarlakansfeber och mässling, vilka båda sjukdomar äro sammanförda på grund därav att man på 1700-talet icke förstod att skilja dem från varandra; strypsjuka och halsröta, vilka också äro sammanförda, emedan de äro framkallade av samma sjukdomsorsak, difteribacillen, och kikhosta. Strypsjukan nämnes första gång som dödsorsak år 1774. Halsrötan förekommer visserligen först på 1870-talet som sjukdomsbenämning (och ännu senare difteri), men de tidvis rätt talrikt förekommande dödsfallen i halsfluss sedan 1774 måste väl med största sannolikhet uppfattas som halsröta (svalgdifteri), så mycket mer som diagnosen halsfluss försvinner som dödsorsak ur statistiken), då halsrötan uppträder på arenan.

Tabell 1.

Tabell 2.

Kasta vi en blick på tabellerna 1 och 2 se vi att nämnda sex epidemiska sjukdomar framkallat under de 180 år undersökningen omfattar cirka 3600 dödsfall eller nästan 20 proc. av alla dödsfall. Dessa sjukdomar ha icke varit likformigt fördelade under olika år, utan uppträtt vissa år med större anhopningar (epidemier), mellan vilka inga eller endast enstaka fall förekommit. I regeln synas de olika sjukdomarna uppträtt under olika tider, sällan samtidigt. Det största antalet dödstal i koppor förekom år 1803 med 100 fall i tarmtyfus år 1868 med 199 fall. I skarlakansfeber och mässling nå vi icke så höga värden. I regeln ha icke heller strypsjukan och halsrötan spelat någon alltför hög roll som dödsorsak, om vi blott undantaga senare hälften av 1800-talet, då främst på 1860-talet en större anhopning kunde konstateras (226 dödsfall under detta årtionde). Det största antal dödsfall i kikhosta, som förekommit under ett år, var 56 under år 1785.

Det som särskilt måste intressera vår tid är den starka nedgången i flertalet av de nämnda sjukdomarna, åtminstone såsom dödsorsak. Detta främst beträffande koppor, tarmtyfus och rödsot, vilka sjukdomar numera spela en mycket ringa roll såsom dödsbringare. Detta är icke beroende därpå, att vi skulle lärt oss att sköta dessa sjukdomar så mycket bättre än förr, utan de förekomma helt enkelt ej så ofta, som tidigare. Vad kopporna beträffar, ha vi för deras minskning att tacka vaccinationen. Vad åter tyfus och rödsot anbelangar, ha bättre insikter i smittvägarna samt förbättrad såväl allmän som enskild hälsovård bidragit härtill. Skarlakansfeber, mässling, strypsjuka, halsröta och kikhosta uppträda, som vi veta, också i våra dagar stundom i rätt stora epidemier, men de synas i regel ha antagit en mildare karaktär, varigenom dödsprocenten i hög grad avtagit. Difteriserum har också under innevarande århundrade starkt bidragit till difteridödlighetens nedgång.

Av sällsyntare epidemiska sjukdomar må här nämnas 7 fall av pest som inträffade mellan åren 1749—1766, samt 9 fall av kolera (åren 1857—58). Dessa senare förekommo dock icke på hemtrakten, utan bland arbetare, som voro på arbetsförtjänst i Helsingfors. Likaså inträffade bland sjömän i slutet av 1800-talet 5 dödsfall i gula febern (i Sydamerika) Bland en senare tids epidemiska sjukdomar må nämnas 19 dödsfall i influensa.

Utom dessa, som man är van att räkna till de epidemiska sjukdomarna, ha vi också ett stort ental dödsfall i andra feberåkommor. Bland dessa möta oss främst lunginflammation, tidigare kallad bröstinflammation och ännu tidigare »håll och stygn». Dessutom påträffa vi på 1700- och långt inpå 1800-talet en feber, som går under benämningen »hetsig feber» (hetsig = akut). Vad denna motsvarar enligt nutida terminologi har jag icke kunnat utfundera. Det är säkerligen en sammelbeteckning för sådana hetsiga febrar man icke kunnat närmare precisera (influensa?)

Tabell 3.

Det ser ut, som om lunginflammationen varit starkast förekommande som dödsorsak under senare hälften av 1800-talet, medan under innevarande århundrade en tydlig tillbakagång ägt rum. Ännu tydligare skulle denna tillbakagång framträda om, såsom sannolik är, under diagnosen »hetsig feber» också dölja sig många fall av lunginflammation.

Bland feberåkommor må ock nämnas en, som för en nuvarande generation är tämligen obekant, nämligen frossan (malaria), som dock tidigare, närmast under 1800-talets förra hälft, medförde icke så få dödsfall. Som döda i denna sjukdom äro annoterade 182, därav under 1800-talet 114.

Bland feberåkommorna må icke förglömmas barnsängsfebern. I barnsängsåkommor, av vilka barnsängsfebern är den förnämsta, har såsom av tabellen 4 framgår under de förgångna 380 år ett antal av 143 avlidit. När vi vilja bedöma antalet av dessa dödsorsaker under olika tider, böra vi naturligtvis bedöma dem i förhållande till antalet förlossningar, såsom också gjorts i sista kolumnen. Vi se sålunda, att medan på 1700-talet en kvinna på 138 förlossningar avled, är motsvarande förhållande nu 1 på 300.

Tabell 4.

Lungsotens förekomst i Nykarleby landskommun har tidigare på ett mera detaljerat sätt skildrats i denna tidnings spalter. Här må endast ett kort sammandrag för de nämnda fyra tidsperioderna meddelas (tab. 5).

Tabell 5.

Vi se sålunda att inalles under 180 år 1966 personer avlidit i lungsot. Under 1700-talet var dess frekvens relativt ringa, visande stark ökning under 1800-talet, då den hade ungefär samma medelvärde för såväl förra som senare hälften. Skulle vi däremot ha följt lungsoten i dess uppträdande, årtionde för årtionde, hade vi funnit en jämn stegring till årtiondet 1831—40, då en årlig medeldödlighet i lungsot på icke mindre än 6,6 på varje 1000 invånare kunde konstateras. Från sistnämnda tidpunkt började en jämn tillbakagång, som fortsatt ända till våra dagar.

Olyckshändelser. Antalet av dessa såsom dödsbringande framgår av nedanstående tabell 6.

Tabell 6.

Det största antalet olyckshändelser ha skett genom drunkning, därnäst följer genom »krossning», av vilka flertalet skett i Amerikas gruvor eller skogar.

Bland ovanligare dödsorsaker må anföras ett fall genom av domstol ådömt dödsstraff, vilket träffade en kvinna, bonddottern Carin Thomasd. Mietala, den 9 aug. 1787 för barnamord. Alldagliga dödsorsaker äro icke heller svält, varigenom 25 ledo döden under nödåret 1868 samt 14 som stupat i krig. Ingen synes direkt ha avlidit av Nykarleby hemmahörande soldater 1808—09 års krig, utan av de ovannämnda fjorton stupade 12 i vårt frihetskrig, en på Frankrikes mark under världskriget med den amerikanska hären samt en under boerkriget. Tilläggas kan ännu att under hela observationstiden 22 avlidit genom mord och 18 genom självmord.

För att icke förlänga denna redogörelse överhövan stannar jag här och tillägger endast några summariska uppgifter för hela 180 års perioden, varvid dock är att observera att dessa omfatta dödsfall vid en ålder överstigande 10 år.

Tabell 7.

[Inf. 2007-01-18.]