Nykarleby provinsialläkardistrikt. En 50-års berättelse 1870—1920
av
Woldemar Backman



III.   Befolkningen.


Till vilken tid kunna vi förlägga den första bebyggelsen av den nejd denna redogörelse omfattar?

Vid den historiska tidens inträde var bygden odlad, och de tvenne nationaliteterna voro i stort sett fördelade på samma sätt som nu. Endast i de från Lappo koloniserade kommunerna Ylihärmä, Kauhava och Nurmo samt i skärgårdskommunen Maxmo är bosättningen relativt ung, sannolikt tagande sin början först från 1400- och 1500-talen.

Den första bebyggelsen måste därför i distriktets övriga kommuner ha inträffat betydligt före den historiska tidens början. Genom samarbete mellan arkeologin och filologin (ortnamnsforskningen) håller dock den täta slöja, vari den förhistoriska tiden varit insvept, på att något skingras. Med de resultat, som redan ernåtts, kunna vi skönja något av konturerna till hela vårt lands och även denna landsdels första bebyggelsehistoria, om också stora luckor finnas och stridiga meningar i en mängd viktiga detaljer göra sig gällande.

Genom talrika arkeologiska fynd i dessa trakter har man ansett sig kunna förlägga den första bebyggelsen till den yngre stenåldern, således till tiden kring år 3000 före Kristi födelse. Trakten kring Kyro älvs övre lopp skulle ha bildat ett av tidens tre kulturcentra, d. v. s. den trakt, som nu upptages av Ilmajoki och Kurikka socknar. Härifrån går, att döma av fyndens talrikhet (cirka 600), en viktig utlöpare till Lappo. Enstaka fynd äro också gjorda i Ylihärmä, Alahärmä och Nurmo; något flere (c. ett 40-tal) i Kauhava. Av distriktets nuvarande kustsocknar är det endast i Vörå, i denna kommuns mot Ylihärmä gränsande del, som ett tiotal stenålders föremål hava påträffats. Denna fattigdom på stenåldersfynd i de nuvarande kustsocknarna beror därpå, att den mark, som dessa nu omfatta, vid denna tid låg under vatten, därifrån den först vid tiden för Kristi födelse skulle ha höjts sig. Detta har på senare tid genom direkta avvägningar av markens nivå över havsytan längs hela kuststräckan Sideby—Gamlakarleby bekräftats. Genom beaktande av den regelbundna landhöjning, som i dessa trakter ägt rum, har den tid, då ifrågavarande bygder ännu sköljdes av Bottenhavets vågor, ganska exakt kunnat beräknas. Sålunda skulle kustlinien ännu 800 år före vår tidräknings början gått genom det nuvarande Vörås centrala delar. Maxmo kyrkoby var ännu så sent som cirka 1000 eft. Kr. f. obeboeligt (KARSTEN, T. E.).

Vid en tid, som ligger emellan åren 2500 och 2000 före Kr. f., skulle i västra Finland ända upp till Kyrotrakten jämte Lappo jämsides ha uppträtt ett nytt, kulturellt högre stående folk, som sannolikt införde åkerbruk och boskapsskötsel till vårt land, medan jakt och fiske varit urbefolkningens enda näringsgrenar. Vilka folkstammar tillhörde dessa olika folk? Arkeologerna synas anse, att de första bebyggarna voro finska folkstammar som från Östersjöprovinserna över karelska näset inträngt i landet. De senare invandrarna skulle ha varit av germansk ras, ehuru åsikterna synas delade beträffande deras utgångspunkt, Sverige eller länderna söder om Finska viken.

Från den tid, som omfattar de två följande arkeologiska perioderna bronsåldern (1700—550 före Kristus) samt den förromerska järnåldern (550 före Kristus—tiden kring Kristi födelse), äga vi mycket få fornfynd, särskilt från Sydösterbotten. I det stora hela bildar denna tid en stor lucka i vårt vetande. Arkeologerna synas anse, att det svenska (germanska) inflytandet i västra Finlands kulturbygder till en början var dominerande, för att dock småningom avtaga och vid tiden för Kristi födelse helt och hållet försvinna. Bättre underrättade äro vi dock om den tid, som omfattar de första århundradena av vår tidräkning (den äldre järnåldern) på grund av de talrika kulturminnen både i form av enskilda föremål och av fasta fornlämningar (gravkummel, gravfält m.m.) vi äga från denna tid. Då den skandinaviska karaktären av dessa så tydligt träder i dagen, har man ansett detta otvivelaktigt ådagalägga närvaron av en stark skandinavisk befolkning vid denna tid. Av distriktets kommuner har Vörå att uppvisa flere hundra gravrösen. 1) I Munsala, Jeppo och Nykarleby landskommun utgör antalet tills vidare anträffade rösen cirka 30. Samtidigt med dessa skandinaviska fornlämningar uppträda vid denna tid fornsakstyper, som visa ett ostbaltiskt inflytande, småningom givande upphov till en baltisk-skandinavisk (germansk) blandkultur. Från 700-talets början kan en tillbakagång i det svenska (germanska) inflytandet spåras med motsvarande utveckling av den finska kulturen. Denna nedgång av det svenska inflytandet utmärker i synnerhet vikingatiden (800—1050 eft. Kr.). Det finnes auktorer, som anse, att det svenska elementet vid denna tid t.o.m. upphört att existera, antingen genom förfinskning eller t.o.m. genom bortflyttning på grund av de påträngande tavasternas överlägsna numerär. Den svenska befolkning, som dock fanns i det österbottniska kustbältet vid den historiska tidens inträde, skulle uppkommit genom en ny kolonisation från Sverige under korstågens tid. Andra författare anse, huvudsakligen på grund av ortnamnsforskningen, att vi ha att göra med en oavbruten svensk (germansk) tradition sedan förra hälften av första årtusendet efter Kristus ända till vår tid samt »att bosättningen såväl i Vörå som i Kyrodalens gamla kulturcentrum i det hela kunde karakteriseras som en parallellt löpande finsk-germansk urbebyggelse» (KARSTEN, T. E.). Så skulle i Vörå vid denna tid den finska befolkningen utgjort majoriteten, vilket särskilt skulle framlysa ur de talrika finska benämningarna på byar och gårdar därstädes. Den på en högre kulturnivå stående svenska (germanska) minoriteten vann dock småningom överhand, medan de i (Kyroälvdal och) Lappo förefintliga rätt starka svenska minoriteterna assimilerades med den finska befolkningen. Tillägges ännu, att också den åsikten har förespråkare, att den första svenska invasionen gjordes under vikingatiden, framgår till fullo, att frågan om våra båda nationaliteters inbördes förhållanden under förhistorisk tid ännu är långt ifrån löst.

1) (Enligt mig i brev meddelade uppgifter av skalden, bankdirektör Jacob Tegengrén skulle antalet av nu i Vörå kartlagda rösen uppgå till c. 400, ehuru osäkert är om alla dessa utgöra verkliga gravar).



Befolkningens storlek.

Vid undersökning av befolkningens storlek finnas två källor att ösa ur: kyrkböckerna och mantalslängderna.

Av tabell II framgår den kyrkskrivna befolkningens storlek för varje tioårsperiod 1870—1920. Ehuru Jeppo redan 1867 avskildes från Nykarleby landskommun, föreligga dock uppgifter om dess befolkning först från och med år 1872 och decennietabeller från och med år 1880.


Tabell II. Den kyrkskrivna befolkningens storlek 1870—1920.

 

Kommun187018801890190019101920Ökningen
1820—1920
absolut
antal
i %
Nykarleby l.k.
4,5923,4723,6663,5303,7203,7681,79439,1
Jeppo—   2,2612,4132,4202,3642,618
Munsala3,8374,6354,8695,3215,5165,4501,61342,0
Oravais2,7433,6664,0164,0894,2544,4641,72162,7
Vörå7,5907,9608,4708,4318,6788,5901,00013,2
Maxmo1,5351,8882,0692,0472,0652,15361840,0

Summa20,29723,88225,50323,83826,59727,0436,74633,2
 
Ylihärmä2,23823,88225,50325,83836,59727,0436,74633,2
Alahärmä3,7034,7995,6975,8596,4916,9393,23687,4
Kauhava5,2906,5607,5728,1639,0189,8314,04176,4
Lappo7,3529,11510,98711,58112,96013,6686,31685,9
Nurmo2,2553,0053,8514,3654,7805,0062,751125,0

Summa20,83826,32831,57033,57836,99038,72517,88785,9
 
Hela distriktet41,13550,21057,07359,41663,58765,76824,63359,9
Vasa län (landsbygd)288,858341,110395,229431,652473,515500,564217,70676,9
Hela riket
(landsbygd)
1,637,1661,887,3812,144,9132,372,9492,653,3242,821,7611,184,59572,4


En viss tillkrångling av befolkningsstatistiken i Munsala verkar den år 1892 grundlagda baptistförsamlingen i Monå by. Antalet av denna församlings medlemmar har medräknats Munsala kommuns folknumerär, men det bör därvid observeras, att en del av denna församling är bosatt å andra orter, främst i Oravais men också i Vörå och Maxmo (se sid. 34).

Av ifrågavarande tabell synes, att under nämnda 50-års period den kyrkskrivna folkmängden i de svenska kommunerna ökats med 6,746 personer eller 33,2 %, i de finska kommunerna med 17,887 personer eller 85,9 %. Medan de kyrkskrivnas antal i de svenska och de finska kommunerna år 1870 var i det närmaste lika stort, var år 1920 den kyrkskrivna befolkningssiffran i de finska kommunerna 11,682 större. Av de enskilda svenska kommunerna har Oravais haft den största ökningen eller 67,2 %. Denna ökning är dock icke beroende på naturliga folkökningsfaktorer, utan är till största delen en följd därav, att år 1879 en del av Vörå, nämligen Oxkangar och Karvat by införlivades med Oravais. Vid jämförelse av folkmängden i Oravais år 1880 och 1920 framgår att ökningen under dessa 40 år endast varit 798 personer eller 21,8 %. Den minsta ökningen har ägt rum i Vörå eller endast 13,2 %. I de finska socknarna har den största tillväxten förekommit i Nurmo med 125 % , därnäst i Alahärmä med 87,4 %. Den lägsta har Ylihärmä haft, där den dock stiger till 68,9 %. Motsvarande procenttal i hela Vasa län och i riket i dess helhet äro 76,9 och 72,4.

Orsakerna till den stora skillnaden med avseende å folkökningen i de svenska och finska kommunerna skola längre fram behandlas.

Om ock denna redogörelse avser förhållandena under perioden 1870—1920, kan det dock vara av intresse att kasta en flyktig blick på folkmängdsförhållandena under tidigare år. Sålunda meddelas här nedan i tabell III en översikt av befolkningsnumerären för vart tionde år för tiden 1810—1860. Vid jämförelse mellan de svenska och de finska kommunerna framgår, att totalantalet personer i de svenska kommunerna var år 1810 betydligt (2202 personer) större än i de finska samt att övervikten ännu år 1860 råder på svenskt håll, om den ock nedgått till 706 personer. Denna relativa förskjutning är en följd av, att folkökningen i de svenska kommunerna varit svagare än i de finska, nämligen under hela 50-års perioden 106,3 % mot 151,8 % i de finska. Under denna period har dock folktillväxten varit starkare i distriktets svenska kommuner än i riket i dess helhet. Jämföra vi med varandra ökningen av den kyrkskrivna befolkningen under 50-års perioderna 1810—60 och 1870—1920 framgår, att en tydlig sänkning ägt rum under den senare perioden, men är denna i de svenska ansenligt större än i de finska socknarna samt i riket i dess helhet. Medan ökningen i de svenska kommunerna nedgått från 106,3 % till 33,2 % äro motsvarande tal i de finska kommuner 151,8 % och 85,9 % samt i hela riket 98,9 och 72,4.

 


Tabell III. Den kyrkskrivna folkmängden 1810—1860.
   

Kommun181018201830184018501860Tillväxt
1810—1890
absolut
antal
i %
Nykarleby l.k.
Jeppo
2,6773,3233,5684,0124,8095,2612,58496,5
Munsala2,22272,8373,3253,4274,2074,2482,02190,8
Oravais1,3101,8702,1122,3172,7252,8771,567127,1
Vörå307914,5965,4045,8776,9927,8974,106108,3
Maxmo6377459341,0311,3781,6271,035162,5

Summa (medelt.)10,64213,07115,34316,59420,17121,95511,313106,3
 
Ylihärmä9681,2471,4951,6102,0022,3391,431147,8
Alahärmä1,8872,3092,6402,7023,7064,2012,314122,6
Kauhava2,3463,2174,0943,9364,5665,3623,016128,6
Lappo2,4763,3054,0664,5115,7156,7594,283173,0
Nurmo7639611,2331,3831,8212,5281,765231,3

Summa (medelt.)8,44011,03913,52814,14217,81021,24912,809151,8
 
Hela riket822,4271,114,1881,295,5881,361,0271,531,4191,636,386813,94198,9


Siffrorna för den kyrkskrivna befolkningen äro dock, främst i Österbotten, i hög grad missvisande efter år 1880 på grund av emigrationen. Vid emigration uttages intet flyttningsbetyg, utan den emigrerande står fortfarande intagen i kyrkböckerna som församlingsmedlem ända till sin död, ifall han nämligen icke återvänder till hemlandet, och t.o.m. efter döden, ifall icke anmälan om dödsfallet nått pastorskansliet. Härigenom blir den kyrkskrivna befolkningsnumerären ofta betydligt större än den, som verkligen finnes på orten. För att eliminera denna omständighet har i prästerskapets tioårstabeller från och med 1910 införts den förändringen, att församlingen delas i en »närvarande» och en »frånvarande» del. Till den sistnämnda räknas alla, som icke under de sista fem åren vistats inom kommunen. Största delen av denna grupp bildas av emigranterna. En riktigare bild av folkökningen visar därför tabell IV. Då ingen emigration, åtminstone icke i någon nämnvärd grad, förekom år 1870, kan den kyrkskrivna folkmängden för detta år anses motsvara de verkliga förhållandena. Jämföra vi nu med varandra folknumerären detta år och den »närvarande» befolkningssiffran för 1920, komma vi beträffande folkförändringarna, såsom framgår av tabell IV, till helt andra resultat, än de vi erhöllo vid analys av den kyrkskrivna befolkningens storlek.


Tabell IV. Befolkningens verkliga tillväxt 1870—1920.

Kommun Folkmängden Ökning (+) eller
minskning (-)
1870 1920 (den
 „närvarande“)
Persontal i %
Nykarleby l.k.
} 4,592 3,700 } + 33 } +0,8
Jeppo 1,925
Munsala 3,837 3,727 -110 -2,8
Oravais 2,743 3,469 +726 +26,5
Vörå 7,590 6,504 -1,086 -14,3
Maxmo 1,535 1,624 889 +5,8

Summa 20,297 19,949 -348 -1,7
 
Ylihärmä 2,238 2,924 +686 +30,7
Alahärmä 3,703 5,455 +1,742 +47,3
Kauhava 5,290 7,798 +2,508 +47,4
Lappo 7,352 11,087 +3,735 +50,8
Nurmo 2,255 3,973 +1,718 +76,2

Summa 20,838 31,237 10,399 +49,9
 
Hela distriktet 41,135 51,186 +10,051 +24,4
Hela Vasa län (landsb.) 282,858 413,812 +130,954 +46,3
Hela riket (landsb.) 1,637,166 2,611,991 +978,825 +59,9

Av jämförelsen framgår, att under 50-årsperioden 1870—1920 folkmängden i de svenska kommunerna, tagna som helhet, nedgått med 348 personer eller 1,7 %, medan densamma under sagda tid i de finska kommuner, som tillhöra distriktet, ökats med 10,399 personer eller 49,9 %. Samtidigt var ökningen i Vasa läns landsbygd 46,3 % och i hela riket 59,5 %.

Det ser ut, som om Oravais vore den enda svenska kommun där en tydlig folkväxt ägt rum. Denna ökning är dock, såsom redan framhölls, då det var fråga om den kyrkskrivna befolkningen, missvisande, beroende på överförandet av en del av Vörå till Oravais år 1879. Jämföra vi t. ex. med varandra åren 1880 och 1920 få vi också här en minskning av 197 personer.

En verklig, ehuru minimal ökning har ägt rum i Nykarleby landskommun inkl. Jeppo samt i Maxmo. Av de finska kommunerna har den största ökningen förekommit i Nurmo med 76,2 %, den lägsta i Ylihärmä med 30,7 %.

Detta sakförhållande beträffande den svenska rasens stillastående eller rent av tillbakagång i numerären är för densammas fortbestånd bekymmersam. Ett folk, en ras, som visar utpräglade tecken till stillestånd i sin numerär, medan hos omgivningen framträder en stark tendens till ökning, går förr eller senare sin undergång till mötes som självständig ras. Endast genom att, så länge tiden ännu icke är försutten, få utvecklingen in på andra banor, kan en dylik katastrof avvärjas. Den allvarliga fråga, som därför måste ställas till svenskfolket i dessa bygder, är denna: Viljen I för Er och Edra efterkommande leva på och bruka den jord, som sedan urminnes tid tillhört Eder stam? Blir svaret jakande, tagen då frågan under allvarlig dryftning.

Här ovan nämndes redan, att källorna till vår kunskap om befolkningens storlek äro, utom kyrkböckerna, mantalslängderna. Med beaktande av den ovananförda osäkerheten i kyrkböckernas uppgifter, borde de resultat, som erhållits genom de sedan århundraden pågående mantalsskrivningarna, vara tillförlitligare. Man har visserligen ej heller ansett dessa fullt säkra, emedan de erhållna resultaten lätt bli för små på grund därav, att personer så lätt kunna bortlämnas ur längderna. Åtminstone i Nykarleby provinsialläkardistrikt äro mantalslängderna missvisande av en rakt motsatt orsak: de erhållna talen äro för stora. Detta på den grund att vid uppgörandet av längderna följes ett tillvägagångssätt, som motsvarar varken andan eller bokstaven i den den 10 april 1894 utfärdade förordningen för mantalsskrivningen. Detta belyses bäst genom det sakförhållandet att storleken av den mantalsskrivna befolkningen är större än hela den kyrkskrivna befolkningen, ehuru den, uppgjord efter riktiga principer, borde sammanfalla med antalet av den »närvarande» delen av de kyrkskrivna. Tabell V visar detta för år 1920.

 


Tabell V. En jämförelse mellan den kyrkskrivna och den mantalsskrivna befolkningen år 1920.

KommunDen kyrkskrivna befolkningen 31/12 1920Den mantals-
skrivna be-
folkningen
1/1 1921
Flere (+) el.
färre (-) kyrkskrivna
än mantals-skrivna
Hela den
kyrkskrivna
befolkningen
Den „närva-
rande“ be-
folkningen
Nykarleby l.k.
3,7682,7003,608+160
Jeppo2,6181,9252,667-  49
Munsala5,4503,7275,189+ 261
Oravais4,4643,4694,736- 272
Vörå8,5906,5059,066- 476
Maxmo2,1531,6241,847+306

Summa27,04319,95027,113- 70
 
Ylihärmä3,7812,9243,895- 114
Alahärmä6,9395,4546,837+202
Kauhava9,3317,7989,368- 37
Lappo13,66811,08714,603- 935
Nurmo5,0063,9734,243+763

Summa38,72531,23638,946- 221



Det finnes därför icke någon anledning att föredraga mantalslängderna framför kyrkböckerna i befolkningsstatistiskt hänseende, åtminstone icke i Nykarleby provinsialläkardistrikt.



Nationalitetsförhållandena.

Nationalitetsförhållandena under den förhistoriska tiden hava tidigare i korthet berörts, sådana dessa framställts av den arkeologiska och filologiska forskningen.

I detta sammanhang skall framhållas några data, utvisande förhållandena under senare tider. Något så när exakta uppgifter hava vi icke före år 1880, då den officiella språkstatistiken tager sin början. Denna baserar sig på prästerskapets s.k. decennietabeller. I dessa angivas språkförhållandena för åren 1880, 1890 och 1900 för hela den kyrkskrivna befolkningen, för åren 1910 och 1920 för den »närvarande» delen av befolkningen. Denna omständighet bör observeras vid jämförelse mellan nationalitet förhållandena under olika årtionden. För att eliminera så vitt möjligt den skiljaktiga utgångspunkten finnes i nedanstående tabell VI angivna icke blott språkminoriteternas absoluta storlek, utan ock det procenttal, till vilket de finsktalande stiga i de svenska och de svensktalande i de finska kommunerna.

 


Tabell VI. Språkminoriteterna 1880—1920.

Kommun18801890190019101920
abso-
lut
tal
i %abso-
lut
tal
i %abso-
lut
tal
i %abso-
lut
tal
i %abso-
lut
tal
i %
Finsktalande i
svenska kommuner
Nykarleby l.k.
501,4732,0912,61334,71084,0
Jeppo964,21666,71927,921910,220610,7
Munsala160,3290,6541,0290,8391,0
Oravais1604,41994,92947,237810,949114,1
Vörå5456,86437,67518,975910,976611,8
Maxmo10,130,170,3150,930,2

Summa (medeltal)8683,71,1134,41,3895,41,5337,31,6138,1
 
Svensktalande i
finska kommuner
Ylihärmä1204,2712,1271,3270,9100,3
Alahärmä1172,4921,60,80,0190,5
Kauhava490,9500,760,260,1350,4
Lappo720,8260,2170,1170,290,1
Nurmo50,280,210,210,0280,2

Summa (medeltal)3631,42470,81260,4510,2810,3



Före år 1880 finnas dock några spridda uppgifter om språkförhållandena inom några av distriktets kommuner. Sådana uppgifter, som endast grunda sig på fullkomligt approximativa beräkningar lämnas åsido. Här må endast antecknas, att under stora ofreden, särskilt efter det olyckliga slaget vid Napo, mången svensk hemmansägare i Vörå och Munsala flydde över med hela sin familj till Sverge. Efter det hemmanen en tid stått öde, övertogos de utan vidare av från grannkommunerna invandrande finnar. En del av de förra ägarna återvände sedan och togo sin ägendom i besittning, andra återkommo aldrig, och de finska inkräktarna stannade kvar. På 1730-talet synas de finsktalandes antal i Nykarleby landskommun hava varit ungefär lika stort som de svensktalandes enligt tjänstemännens beräkningar; finnarna själva påstodo sig t.o.m. vara i majoritet, medan svenskarna uppskattade sitt antal till tvåtredjedelar av hela invånartalet. Enligt BÖCKER'S statistiska samlingar i Statsarkivet (Citerat enligt Ralf Saxén) skulle på 1830-talet i Nykarleby och Munsala funnits 4,000 finsk- och svensktalande, 2,000 svensktalande samt 2,000 finsktalande personer. Så finnes en relativt fullständig statistik för år 1845. Denna hopbragtes genom biskoparnas försorg på grund av anmodan av ministerstatssekreteraren greve ARMFELT. Primärtabellerna till dessa äro framletade ur domkapitlens gömmor och sammanställda av prof. G. NIKANDER. Enligt denna statistik funnos nämnda år i Vörå 152 finsktalande, i Oravais 277, i Munsala 34 samt i Nykarleby landskommun 712.

Komma vi så till den officiella språkstatistiken. Tabell VI visar oss en sakta, men jämn stegring av det finska elementet i de svenska kommunerna. Sålunda har de finsktalandes antal därstädes, som år 1880 utgjorde 868 personer eller 3,7 % av hela befolkningen, vuxit år 1920 till 1613 personer eller 8,1 %.

Av de enskilda kommunerna hava Maxmo och Munsala under hela perioden bibehållit sin rent svenska karaktär. Relativt ringa (från 1,4—4 % av hela befolkningen) har också ökningen av det finska elementet varit i Nykarleby landskommun. Största ökningen har däremot ägt rum i Oravais, i det den finska befolkningen, som år 1880 utgjorde endast 4,4 % , år 1920 vuxit till 14,1 %. Därnäst i ordningen kommer Jeppo (från 4,2 till 10,7 %) samt Vörå med en ökning av det finska elementet från 6,8 till 11,8 %.

De svenska minoriteterna i de finska socknarna hava under hela 40-års perioden varit obetydliga; de hava dessutom år för år minskats, i det procenttalet, som år 1880 var 1,4, år 1920 nedgått till 0,3.

 



Den inre flyttningsrörelsen.

På en kommuns folkmängd inverka följande faktorer: den inre flyttningsrörelsen (in- och utflyttning), födelsetalet, dödligheten samt emigrationen. Betydelsen av envar av dessa omständigheter på befolkningsnumerären i Nykarleby provinsialläkardistrikt skall här närmare belysas.

 


Tabell VII. Flyttningar.


I tabell VII finnes resultatet av den inre flyttningsrörelsen sammanställd för tiden 1881—1920. Denna statistik omfattar sådana personer, som uttagit betyg för flyttning från en församling till en annan. Hit räknas följaktligen icke de personer, som flyttat bort ur landet till något annat europeiskt land eller också emigrerat till utomeuropeiska länder.

Av tabellen framgår att under ifrågavarande 40-års period till de svenska socknarna inflyttat 13,382 personer, medan under samma tid utflyttat 15,341 personer, således en omflyttningsförlust av 1,959 personer eller 50 per år.

På varje 10,000-tal av befolkningen blir detta en årlig förminskning av 21 personer. Av de enskilda svenska kommunerna är det endast Munsala, som har ett överskott av inflyttade.

Denna vinst är dock endast skenbar. I statistiken är observerad såväl den lutherska som baptistförsamlingen. Då denna grundades i Monå by år 1892 »inflyttade» i densamma ett antal medlemmar som samtidigt »utflyttade» från den lutherska församlingen. Alla i Monå baptistförsamling upptagna medlemmar bo icke i Munsala kommun, utan jämväl i grannsocknarna. Sålunda voro av de år 1910 i Monå församling inskrivna 291 bosatta i Munsala, 199 i Oravais, 70 i Vörå och 10 i Maxmo samt av församlingens medlemmar år 1923 voro hemma i Munsala 409, i Oravais 235, i Vörå 84 och i Maxmo 9. Den absolut taget största förlusten av omflyttningsrörelsen har Vörå att uppvisa nämligen 851 personer, den största i förhållande till sin folkmängd företer Maxmo (459 personer). Relativt ringa förlust (93 personer) förekommer i Nykarleby landskommun.

I de finska kommunerna svara mot 16,027 inflyttade 19,627 utflyttade, således här en omflyttningsförlust av 3,590 eller 90 personer per år. På varje 10,000 tal av de finska kommunernas befolkning kommer en årlig minskning av 28 personer. Denna förlust drabbar samtliga kommuner.

För hela rikets landsbygd föreligger under hela 40-års perioden en omflyttningsförlust av 232,372 personer eller 5,809 per år. Denna förlust beror på inflyttningen till städerna. På varje 10,000-tal av befolkningen i hela rikets landskommuner kommer sålunda en årlig omflyttningsförlust av 21 personer, således samma siffra, som i distriktets svenska kommuner.

Belysande för den inre flyttningsrörelsen är frågan om befolkningens födelseort vid en given tidpunkt. I tabell VIII, finnes en dylik sammanställning av förhållandena, sådana de voro 31/12 1910 enligt den officiella statistiken. Såsom av tabellen framgår, är befolkningen med avseende å sin födelseort delad i fyra kategorier 1) födda inom samma kommun, där de äro bosatta, 2) födda i annan kommun i samma län, 3) födda i annat län i landet, 4) födda utom Finland. Tabellen visar, att i de svenska kommunerna är 82,6 % av hela befolkningen född inom den kommun, där den bodde, i de finska kommunerna 83,1 %. Födda i annan kommun inom samma län, oftast grannkommunen, äro procenttalen 12,9 och 13,0. Dessa siffror visa en ganska stor stabilitet hos befolkningen.


Tabell VIII. Befolkningen (den kyrkskrivna) fördelad efter födelseort 31/12 1910.

Ett visst intresse kan en närmare undersökning av de utom landets gränser födda erbjuda. Denna grupps antal, både absoluta och relativa, är större i de svenska än i de finska kommunerna, utgörande 3,3 resp. 2,1 % av hela befolkningen. De kommuner, som ha det största antalet födda utom riket äro Alahärmä (4,6 %), Vörå (4,1 %) och Oravais (3,4 %), Minsta antal hava åter Lappo (1,2 %) och Nurmo (1,4 %) samt av de svenska kommunerna Jeppo (2,2 %). Den officiella statistiken har delat de ifrågavarande länderna i tre grupper: Ryssland, Sverige och »andra länder». I stället för den sista rubriken torde utan större felslut kunna sättas Amerika. Omstående tablå visar, huru de olika länderna äro representerade.

Av de utomlands födda kommer följaktligen flertalet på, »andra länder», d.v.s. Amerika, eller i de svenska kommuner 58,6 %, i de finska 92,5 %. En relativt stor del av de utomlands födda faller också på Sverige i de svenska kommunerna eller i 33,8 % av alla, medan antalet i de finska kommunerna är ringa eller endast 5,6 %. I Ryssland äro i de svenska kommunerna födda 7,6 %, varav det största antalet varit från Munsala, i de finska 1,9 %.

Födda i
Ryssland Sverige Andra
länder

Nykarleby
landskommun

13 15 56
Jeppo 3 7 42
Munsala 45 36 107
Oravais 5 47 64
Vörå 156 202
Maxmo 30 33

Summa
66 291 504
 
Ylihärmä 1 83
Alahärmä 6 32 262
Kauhava 5 5 151
Lappo 4 5 148
Nurmo 67

Summa
15 43 711




Emigrationen.

Vår kunskap om emigrationens storlek härstammar ur två källor. Den ena är den officiella emigrationsstatistiken, som anger antalet personer, som årligen i varje kommun uttagit pass i avsikt att söka arbetsförtjänst i de transoceana länderna. Denna statistik tager sin början först år 1893, ehuru en emigration av tämligen stor omfång pågått sedan början av 1880-talet. Häri ligger en av denna statistiks brister, när man av den vill sluta sig till emigrationens storlek. Personer, som rest utan pass, vilka särskilt i Österbotten under ofärdsåren voro talrika, beröras icke av statistiken. Likaså lämnar denna oss i okunnighet om antalet av de emigranter som återvänt.

Trots dessa brister hava siffrorna i tabell IX en viss betydelse. De visar oss, att emigrationen var störst under årtiondet 1901—1910, efter vilken tid den starkt gått nedåt. Av speciellt intresse är tabellens sista kolumn, av vilken framgår det inbördes förhållandet av emigrationen i distriktets olika kommuner.

Enligt detta beräkningssätt äger bland de svenska kommunerna den största emigrationen rum i Munsala och Jeppo, därefter följa Vörå, Oravais, Nykarleby landskommun och Maxmo. I de finska kommunerna möter oss den största emigrationen i Alahärmä och Kauhava.

Vid jämförelse mellan de svenska och finska kommunerna, tagna som helhet, finna vi skillnaden vara ringa, 119 mot 120 årligt antal emigranter på varje 10,000 av befolkningen. Således skulle enligt denna beräkningsgrund emigrationen vara ungefär densamma i de svenska och de finska kommunerna. Detta torde dock näppeligen vara fallet, såsom vi strax skola se. Något större är emigrationen i distriktets kommuner än i Vasa län i dess helhet samt mer än tre gånger större än i hela riket.


Tabell IX. Emigrationsstatistik.

 


Den andra källan för vår kunskap om emigrationens storlek är prästerskapets uppgift om de »frånvarandes» antal i församlingen. Som frånvarande anses, såsom redan tidigare framhållits, envar, som under de sista 5 åren icke vistats i församlingen. Jämfört med föregående statistik måste denna anses som ett sannare uttryck för den nuvarande emigrationens storlek, om också denna har sina brister. Dess tillförlitlighet är i hög grad avhängig av den kännedom, församlingens kyrkoherde har om sin församling.

Taga vi tabell X i närmare skärskådande, framgår det att av de svenska kommunernas folkmängd 26,5 %, av de finska 19,3 % äro »frånvarande». Motsvarande tal för hela Vasa län är 17,3 % samt för riket i dess helhet 7,4 %. Dessa siffror skulle således tyda på, att emigrationen från de svenska kommunerna i distriktet varit ansenligt (omkring 37 proc.) större än från de finska. Varpå beror då de skiljaktigheter, till vilka man kommit genom denna och den tidigare metoden, som stödde sig på den officiella emigrationsstatistiken? En orsak kan ligga däri, att ett betydligt större antal emigranter rest utan pass ifrån de svenska än de finska kommunerna. Med beaktande av att flertalet av de svenska kommunerna ligga vid kusten, förefaller också ett dylikt antagande sannolikt. En annan orsak kunde vara den, att emigranterna från de finska kommunerna icke stanna så länge borta eller att de oftare företaga hemresor över Atlanten. Huru det förhåller sig i detta avseende, kan dock med tillgängligt material ej med säkerhet avgöras.


Tabell X. Den frånvarande befolkningen år 1920.

Av de enskilda svenska kommunerna har Munsala det största antalet »frånvarande», därnäst komma Nykarleby landskommun, Jeppo, Maxmo, Oravais och sist i serien Vörå.

I de finska kommunerna ha vi det största antalet »frånvarande» i Ylihärmä, därnäst följa Alahärmä, Nurmo, Lappo och Kauhava.

Särskiljas de båda könen, framgår det, att det manliga elementet betydligt överväger det kvinnliga, ty av männen äro i svenska kommunerna nästan 1/3 (31,1 %) och av kvinnorna 1/5 (20,5 %) »frånvarande». Motsvarande procenttal för de finska kommunerna äro 22,2 och 16,5.

Av speciellt intresse är det att undersöka de »frånvarandes» civilstånd. En dylik undersökning visar, att inom nedanstående kategorier procentsatsen »frånvarande» utgör inom de

  svenska
komm.
finska
komm.
ogifta män 32,8 22,8
ogifta kvinnor 20,6 17,2
gifta män 22,1 20,7
gifta kvinnor 16,7 14,1
änklingar 26,3 27,5
änkor 10,4

7,8

Det är således främst beträffande de ogifta männen skillnaden mellan de svenska och finska kommunerna gör sig gällande. Jag har senare, då det gäller frågan om giftermålsfrekvensen, osökt anledning att återkomma till dessa siffror.


———


Våren 1921 anordnade Socialstyrelsens statistiska avdelning en enquéte rörande emigrationen. För ändamålet uppgjordes ett frågeformulär, upptagande icke mindre än 41 frågor, fördelade i 7 serier. Dessa tillsändes kommunalfullmäktige i 163 kommuner, i vilka förekommit en betydligare emigration. Svar ingingo från 145 kommuner eller från 89 procent. En allmän översikt av enquétens resultat ingår i Social Tidskrift n:o 12 för 1921. Genom tillmötesgående från sagda avdelning har det varit mig möjligt att genomgå svaren från de enskilda kommunerna. I det följande skall i korthet beröras svaren från de kommuner, som bilda Nykarleby provinsialläkardistrikt. Från samtliga av dessa ha svar ingått utom från Vörå.

Det är självfallet, att svaren icke kunna utgöra någon fullständig utredning till den i många avseenden invecklade och omdiskuterade emigrationsfrågan. Därtill äro desamma alltför summariska. Många frågor t. ex. rörande emigrationens orsaker kunna naturligtvis tillfredsställande utredas endast genom undersökningar bland emigranterna själva. Likaså äro svaren beträffande de ekonomiska vinningarna högst obestämda och ofullständiga. Likväl lämnar enquéten vissa resultat av intresse. I svaren avspeglar sig nämligen den allmänna uppfattningen i resp. kommuner angående emigrationsproblemet.


1. E m i g r a t i o n e n s  r i k t n i n g  o c h  o m f a t t n i n g.  Då emigrationens omfattning redan här ovan berörts, skall jag här främst uppehålla mig vid tidpunkten för emigrationens början i de skilda kommunerna samt beträffande de länder, dit emigrantströmmen huvudsakligen haft sitt utlopp. Därvid är att komma ihåg, att uppgifterna gälla endast till våren 1921. Som bekant har ju under senaste år till följd av svårighet att komma in i Förenta Staterna, den huvudsakliga emigrantströmmen gått till Kanada samt till Australien och Nya Zeeland.

Från Oravais förmäles, att emigrationen tog sin början redan för århundraden tillbaka. Från Nykarleby landskommun emigrerade som den första Anders Pistol år 1860, sedan följde en och annan, men först på 1870-talet vidtog en livligare emigration. I Munsala voro bland de första, som emigrerade, Johan Skrivars, Erik Mariedahl, Erik Vith och Anders Gästgifvars. Detta var omkring år 1875. Samma tid var det också i Jeppo som emigrationen tog sin början med bönderna Erik Skogs och Johan Sjögrens resa till Nordamerika. Maxmo kom något senare, då omkring år 1880 bland de första, som sökte sin lycka bortom havet, voro häradsdomaren Erik Ekman och bonden Anders Nyman från Kärklax by.

I de finska kommunerna vidtog emigrationen tidigast i Kauhava (1870), sedan följde Alahärmä (1875), Ylihärmä (1881), Nurmo (1881) samt Lappo på 1880-talet.

De flesta ha rest till Förenta Staterna. Sålunda har av 847 emigrerade från Nykarleby landskommun endast två sökt sig till Afrika, därav en till Madagaskar, 6 till Australien samt 6 till Nya Zeeland. I Jeppo: några få till Australien, resten till Förenta Staterna. Av Munsala kommuns emigranter hava 75 rest till Förenta Staterna, 3 till Sydafrika, 20 till Australien, samt 2 till andra länder. Bland dem, som särskilt haft lycka med sig, nämnes Edvard Back i Nya Sydwales, hemma från Munsala. Från Oravais hava 9 emigrerat till Sydafrika, 4 till Australien, resten till Förenta staterna. Från Maxmo hava alla emigranter haft Förenta Staterna som mål. [Några företagsamma åkte ända till Hawaii.]

Från de finska kommunerna uppgivas alla emigranter ifrån Kauhava och Lappo begivit sig till Förenta Staterna och så gott som alla från Ylihärmä; från Alahärmä hava däremot 3 rest till Sydafrika och likaså 3 till Sydamerika. Från Nurmo har för 90 vägen lett till Nordamerika.

Angående emigration till europeiska länder må nämnas, att sådan i ringa grad förekommit från Jeppo, Munsala och Maxmo till Sverge.


2. O r s a k e r n a  t i l l  e m i g r a t i o n e n.  Huvudorsaken uppgives i samtliga kommuner hava varit av ekonomisk art; man har velat förtjäna mera pengar, än detta varit möjligt hemma. Av ren fattigdom har mången drivits till emigration (Maxmo). I andra fall har det gällt att befria hemmanet från en tryckande skuldbörda. Då gården icke kunnat föda alla barnen, sedan dessa blivit fullvuxna, har mången gång de yngre sönerna utvandrat, ofta med den tanken att skaffa pengar för att sedan efter hemkomsten kunna köpa eget hemman. I en del fall hava de politiska förhållanden, särskilt under den bobrikoffska regimen, bidragit till stegring av emigrationen (Nykarleby, Jeppo, Munsala, Maxmo, Alahärmä). I allmänhet uppgivas emigranternas brev till hemorten, särskilt under goda arbetstider, verkat uppmuntrande och eggande på ortens hemmavarande.


3. E m i g r a t i o n e n s  i n f l y t a n d e  p å  f a m i l j e l i v e t.  Flertalet av emigranterna hava varit ogifta. De giftas antal är dock tämligen stort. Då familjefadern emigrerar, stannar i de flesta fall familjen, åtminstone att börja med, kvar i hemlandet. Den reser, dock i många fall senare. Särskilt i Ylihärmä hava kvarstannat endast 10 av emigranternas familjer.

Såväl i de svenska som finska kommunerna uppgivas emigranterna, på få undantag när, ekonomiskt draga försorg om sina i hemlandet kvarblivna familjer; i ett relativt stort antal fall sker detta dock icke i Ylihärmä, som sålunda bildar undantag från den allmänna regeln.

Har emigrationen åstadkommit en upplösning av äktenskap? På denna fråga svaras ett kategoriskt nej i Nykarleby landskommun och i Munsala. I de övriga svenska, samt i de finska kommunerna uppges däremot att så varit fallet, men ytterst sällan. Likaså omnämnes, att äktenskapsbrott bland de i hemlandet kvarblivna s.k. Amerikaänkorna förekommit i samtliga kommuner, men endast i enstaka fall.

Uppgifterna om emigrationens inverkan på de bortavarandes sedliga vandel äro varierande. Munsala och Oravais bestrida att någon dålig verkan skulle gjort sig gällande, medan från Nykarleby och Jeppo förmäles, att enligt hörsägen de moraliska begreppen hos en del av de manliga emigranterna avtrubbats.


4. E m i g r a t i o n e n s  b e t y d e l s e  f r å n  s a m h ä l l e l i g  o c h  e k o n o m i s k  s y n p u n k t.  Till följd av utomlands ingångna äktenskap kunna rättsliga förvecklingar uppkomma, beroende därpå, att äktenskapen icke legaliserats i hemlandet. Från de svenska kommunerna förmäles dock icke om dylika, men däremot från de finska, om ock sådana fall varit sällsynta.

Frågan, huruvida emigrationen framkallat brist på arbetskrafter i hemkommunen, har besvarats jakande i Jeppo, Oravais och Maxmo, nekande däremot i Nykarleby landskommun och i Munsala. I de finska kommunerna har frågan besvarats nekande, utom i Ylihärmä.

De penningemedel, som av emigranterna bortförts från landet, hava uppgivits stiga till blott mindre belopp, motsvarande kostnaderna för resan och nödiga landstigningspengar. I många fall återsändas dessa dock senare. Ett undantag synes vara Alahärmä, därifrån uppgiften lyder, att man i regel medtager så mycket pengar man blott kan få löst.

Beträffande hemmanens skötsel uppgives, att den lider, då husbonden är borta. Från Oravais och Lappo förmäles likväl, att hemmanens hävd där varit densamma, som under husbondens hemmavaro.

Emigranternas penningeförsändelser till hemlandet avse i främsta rummet underhållet av familjen. Dessutom deponeras ansenliga belopp i banker. Av emigranterna från Nykarleby landskommun uppgivas 60 göra detta. Likaså deponeras i de övriga kommunerna ansenliga summor. För inköp av fastighet användas pengarna ofta i Nykarleby, Jeppo och Maxmo samt i de finska kommunerna Lappo, Nurmo och Ylihärmä, däremot endast i enstaka fall i Munsala, Oravais, Alahärmä och Kauhava.

För understöd av allmännyttiga företag hava pengarna mycket sällan använts, endast i undantagsfall såsom bidrag för skol- och ungdomshus (Munsala).

På frågan, huru mycket pengar hemsänts efter världskriget (till våren 1921) hava svaren varit ganska svävande. Nykarleby landskommun uppskattar summan till 600 à 700 tusen mark, Jeppo till något 100,000-tal, från Munsala säges, att summan är omöjlig att bestämma, dock torde ansenligt pengar hemsänts; från Oravais förmäles, att summan är något större än förut genom den höga kursen; från Maxmo anföres, att det är okänt, huru mycket som anlänt. Av de finska kommunerna taxerar Alahärmä de hemsända pengarna till 150,000 mark, Nurmo till 500,000 mark. Från Kauhava förmäles, att några ansenligare summor icke anlänt, likaså från Lappo, men skulle dock till sistnämnda kommun genom hemvändande emigranter medförts några hundratusental mark.

Om emigrationens inverkan på bygdens ekonomiska liv i allmänhet och på jordbrukets framåtskridande hava fördelaktiga svar inkommit från samtliga svenska kommuner. Från de finska kommunerna äro svaren mera reserverade. Så anses i Alahärmä, att emigrationen framkallat en tillbakagång av jordbruket, medan från Lappo, Kauhava och Ylihärmä anföres, att någon förbättring av jordbruket icke åstadkommits, endast från Nurmo uttalas en motsatt uppfattning.


5. D e  å t e r v ä n d a n d e  e m i g r a n t e r n a.  Av emigranterna återvända enligt uppskattning: i Nykarleby 30—40 % i Munsala 2/3, i Oravais 1/100, i Maxmo ung. 1/2 medan från Jeppo uppges, att emigranternas antal de senare åren varit ungefär lika stort som de hemkomnas, medan tidigare de förras antal var betydligt större.

Från de finska kommunerna uppgives de hemkomnas antal vara i Alahärmä 25 %, i Ylihärmä 50 %, i Nurmo över 50 % samt i Lappo 40 %.

Orsaken till hemkomsten har i de flesta fall varit hemlängtan, stundom dock beroende på tillfälligt dåliga tider i Amerika. Mången har ju rest dit bort endast för att förtjäna en viss summa pengar; då ändamålet med resan uppnåtts, har man återvänt.

Vad de återvändandes hälsotillstånd beträffar, har detta i många fall varit sämre än vid avresan. Från nästan varje kommun omnämnas enstaka fall av sinnessjuka, som hemsänts. Också enstaka fall av blinda och lemlästade hava förekommit. De som arbetat i gruvor, främst i Sydafrika, hava till stor del återvänt bärande på en dödlig sjukdom, den s.k. minsjukan (pneumonokoniosis), för vilken de en längre eller kortare tid efter hemkomsten dukat under.

På frågan, om de hemkomna emigranterna i utlandet förvärvat sig någon högre yrkesskicklighet, kunskap och erfarenhet, som de sedan efter hemkomsten kunnat tillgodogöra sig, har svaret varit nekande från Munsala, Oravais och de finska kommunerna, däremot jakande från Nykarleby landskommun och Maxmo. Från Jeppo förmäles, att några visserligen äro skickligare och arbetsammare, andra sakna dock verklig arbetslust.

Antalet av de återvändande emigranter, som efter hemkomsten lagt sig till egen jord, är i allmänhet stort. I Nykarleby landskommun uppskattas deras antal till 60 à 70 % av alla återkomna, i Munsala till 2/3, medan från Jeppo och Maxmo uppgivits, att flertalet gjort så. Från Oravais svaras: i flere fall. Från de finska kommunerna förmäles också, att större delen av emigranterna lagt sig till med jord efter hemkomsten.

Uppfattningen om de återkomna emigranternas inverkan på det kommunala livet har varit olika. På det andliga området förmäles från Maxmo intet om ett dylikt inflytande, däremot anmärkes från Nykarleby landskommun, att de hemkomna emigranterna äro vakna och intresserade för ideella strävanden samt arbeta för reformer i vänsterriktning, i många fall med en anstrykning av socialism. Enahanda uttalanden förekomma också från Munsala, Jeppo och Oravais. Från en del kommuner framhålles likgiltigheten för religiösa strävanden. De finska kommunerna äro mera reserverade i sina utlåtanden; från Nurmo framhålles dock, att emigranterna verka förmånligt i ifrågavarande avseende.

Beträffande emigranternas inverkan på höjandet av yrkesskicklighetens och arbetsdriftens allmänna nivå, hava Nykarleby och Maxmo uttalat sig i positiv riktning. Någon dylik verkan förnekas däremot av övriga svenska samt av alla finska kommuner.

Efter hemkomsten synes emigranterna väl trivas i Maxmo, men däremot anmärkes från de övriga svenska kommunerna, att en stor del (i Jeppo flertalet) icke trives i hemlandet. Till den senare uppfattningen har man också kommit i de finska kommunerna.

Antalet av de emigranter, som efter hemkomsten icke kunna förlika sig med förhållandena i hemlandet, utan vända tillbaka, uppskattas i Nykarleby landskommun till 20 %, i Jeppo till 50 %, i Maxmo och Munsala till 25 %. Också från de finska kommunerna är antalet av de återvändande emigranterna stort, i Nurmo 1/3, i Kauhava 70—80 %, i de övriga kommunerna omkring 50 %.

Frågan om åtgärder, genom vilka emigrationen kunde minskas, har av kommunerna dels lämnats obesvarad, dels avfärdats med uttalande av några allmänt hållna önskemål, såsom angående lantmannaprodukternas värdestegring, hemmanens delning mellan flere söner, torrläggning av sanka marker, en rättvisare skattereglering, kolonisationsverksamhet med avseende å odlingsbara marker. Speciellt i Munsala har framhållits betydelsen av nyskifte, ty splittrat som hemmanens jord nu är därstädes, ofta fördelad på flere tiotal skiften, långt belägna från varandra, kan jordbruket aldrig bli lönande.




Nativitet.

Med nativitet förstås som bekant antalet levande födda, beräknat på en folkmängd av 1000 personer.

Av omstående tabell XI framgår tydligt följande två omständigheter:

Såväl i de svenska som i de finska kommunerna samt också i hela riket visar födelsesiffran för varje årtionde en tydlig tendens till nedåtgående. Jämföras med varandra födelsetalen för åren 1871—80 samt 1911—20, finna vi för det senare årtiondet ett värde, som i de svenska kommunerna utgör endast 46,4 % av födelsetalet under det förra årtiondet. Motsvarande procenttal är i de finska kommunerna 50,7 samt i hela riket 70,3. Både i distriktets svenska och finska kommuner har nedgången således varit betydligt större än i hela rikets landsbygd. Nedgången har varit något, ehuru obetydligt, större i de svenska än i de finska kommunerna. Störst har minskningen av födelsetalet varit i Munsala, så att detsamma nu är endast omkring 38 % av vad det var under årtiondet 1871—80.

Om för varje årtionde födelsetalen i de svenska och de finska kommunerna jämföras med varandra, framgår att desamma städse äro lägre i de svenska kommunerna, i medeltal 23 %.

Taga vi speciellt förhållandena under det sista årtiondet närmare i betraktande, se vi, att det främst är Munsala, som utmärker sig genom sitt ringa födelsetal; något högre har Vörå, samt därpå följa med stigande födelsetal Nykarleby, Maxmo, Oravais och högst i serien kommer Jeppo. Skillnaden mellan det lägsta och högsta födelsetalet är icke mindre än 56 %. I de finska kommunerna håller sig däremot födelsetalet tämligen lika i det att den högsta födelsesiffran (Alahärmä) endast är 12 % större än den lägsta (Nurmo).

 


Tabell XI. Antal levande födda.


Av flere författare har tidigare framhållits den relativt låga nativiteten på svenskt håll. Sålunda fann doktor GEORG SCHAUMAN vid en jämförande undersökning mellan å ena sidan den svenska österbottniska landsbygden och de finska österbottniska kommunerna, som höra till Vasa län, för åren 1881, 1891 och 1901 för de svenska kommunerna en medelnativitet av 37,5, 27,4 och 25,0, medan för de finska kommunerna motsvarande tal voro 43,6, 36,5 och 31,2. Författaren till denna redogörelse har tidigare för samma område gjort jämförande befolkningsstatistiska undersökningar för decenniet 1911—20 och därvid bl.a. funnit, att mot de svenska kommunernas nativitetssiffra av 26,7 svarade i de finska kommunerna en nativitet av 31,6. Professor ERNST LINDELÖF meddelar också i sitt utförliga statistiska arbete om Finlands svenska landskommuner siffror, som visa den lägre nativiteten såväl i Svenska Nyland, Åboland, men särskilt i Svenska Österbotten och Åland i jämförelse med kringliggande finska landsdelar.

Den närmare orsaken till den relativt låga nativiteten skall framledes närmare behandlas.



Dödlighet.

I motstående tabell XII angivas dödssiffrorna, hänförda till en befolkningsenhet av 1000 personer, för varje årtionde sedan 1871. Av denna framgår att dödligheten i allmänhet visat en tydlig tendens till minskning, årtionde för årtionde, i samtliga kommuner, om ock någon gång som undantag ett följande årtionde har att uppvisa en större dödlighet än ett föregående. I de svenska kommunerna har under dessa år dödligheten minskats från 23,1 till 17,3 på varje 1000 tal av befolkningen, vilket utgör 25,1 %; i distriktets finska kommuner förekommer en minskning från 24,9 till 18,1 eller 27,3 %, medan dödligheten i hela riket nedgått med endast 17,2 %. En jämförelse mellan de svenska och finska kommunerna visar, att dödstalet i de förra kommunerna för varje 10-års period vara något längre (i medeltal 10,2 %) än i de finska kommunerna.

Taga vi nu speciellt det sista årtiondet i betraktande, finna vi dödligheten lägst i Nurmo samt bland de svenska kommunerna i Munsala. Den högsta dödligheten i hela distriktet förekommer i Alahärmä och Ylihärmä, därnäst kommer Jeppo, Kauhava, Vörå, Lappo, Oravais, Maxmo och Nykarleby landskommun, där den icke är mycket högre än i Munsala.

 


Tabell XII. Antalet döda.



En speciell anledning hava vi att undersöka

S p ä d b a r n s d ö d l i g h e t e n.  En stor spädbarnsdödlighet kan vara en av de viktigaste orsakerna till hög dödlighet över huvud i en kommun. Spädbarnsdödligheten är också en exponent för en kommuns kulturnivå. Tabell XIII belyser spädbarnsdödligheten under tiden 1881—1920.

Under de 40 år statistiken omfattar har en tämligen likformig nedgång i spädbarnsdödligheten ägt rum. Jämföras med varandra förhållandena i detta avseende i periodens början och slut, framgår att spädbarnsdödligheten i de svenska kommunerna gått ned från 167 döda på varje 1000-tal levande födda barn till 92, således 45 %. I de finska kommunerna äro motsvarande tal 208 och 135, således en nedgång med 35,1 %. I hela riket var nedgången 20 %. Orsaken till denna nedgång i spädbarnsdödligheten beror naturligtvis på en bättre barnavård, som är i sin tur en följd av ökad kunskap hos mödrarna i sättet att sköta sina barn samt av ökat antal anställda och anlitade utbildade barnmorskor.

Spädbarnsdödligheten i de svenska kommunerna är rätt ansenligt lägre än i de finska, nämligen för

1881—1890
25,2
lägre
1891—1900
23,8
»
1901—1910
24,7
»
1911—1020
31,9
»

Vi se sålunda att de inbördes förhållandena årtionde efter årtionde förbättrats till de svenska kommunernas förmån.

En jämförelse med förhållandena i detta avseende i hela riket visar, att barndödligheten i distriktets finska kommuner varit betydligt större än medelvärdet för hela riket. I de svenska kommunerna var också under de två första årtiondena spädbarnsdödligheten större än vad medelvärdet för hela riket utvisar. Därefter äger en omsvängning rum, så att spädbarnsdödligheten särskilt under periodens sista årtionde är betydligt lägre i distriktets svenska kommuner än i riket i dess helhet.


Tabell XIII. Spädbarnsdödligheten.

Kommun Döda i en ålder under 1 år på 1,000
levande födda barn
1881—1890 1891—1900 1901—1910 1911—1920
Nykarleby l.k.
142 142 98 70
Jeppo 167 152 126 92
Munsala 157 124 73 68
Oravais 181 162 129 130
Vörå 172 177 145 99
Maxmo 159 175 118 92

Medeltal 166 157 119 92
 
Ylihärmä 254 219 128 133
Alahärmä 245 225 174 139
Kauhava 241 230 169 148
Lappo 203 198 163 139
Nurmo 180 147 119 96

Medeltal 222 206 158 135
 
Hela Vasa län 166 154 123 107
Hela riket
(landsb.)
150 138 120 111

De svenska kommunerna kunna således med rätta känna en viss tillfredsställelse med den hittillsvarande utvecklingen. Dock finnes ingen anledning att anse att allt är bra som det nu är, ty spädbarnsdödligheten både kan och bör bringas ännu betydligt lägre. Att detta är möjligt framgår av förhållandena i Sverge och ännu mer i Norge, där den av alla länder är lägst, uppgående endast till 55 à 60 årligen döda på 1000 levande födda.

Av de enskilda svenska kommunerna har under årtiondet 1911—1920 Munsala den lägsta barndödligheten eller 68, därnäst följer Nykarleby landskommun med 70, medan åter Oravais har den största eller 133 och därnäst kommer Vörå med 99. Av de enskilda finska kommunerna påträffas under sagda årtionden högsta barndödligheten i Kauhava (148), därnäst följa Alahärmä och Lappo, i vilka kommuner den är 139, sedan kommer Ylihärmä med 133 och lägst står Nurmo med 96.

Ännu mer än de svenska hava de finska kommunerna således skäl att arbeta för nedbringandet av spädbarnsdödligheten. En åtminstone bidragande orsak därtill, att spädbarnsdödligheten är större i de finska kommunerna, är den, att antalet utom äktenskapet födda barn är betydligt högre i dessa, och bland dem är, enligt vad erfarenheten visar, dödligheten ungefär dubbelt större än bland barn födda inom äktenskapet.

 


Den naturliga folkökningen.

Siffrorna för den nativitet och dödlighet, som här ovan meddelats, äro upplysande, men de lämna var för sig endast en ensidig bild av fluktuationerna inom befolkningen, ity att den ogynnsamma verkan av ett lågt födelsetal kan kompenseras av en låg dödlighet, medan åter verkan av en hög födelsesiffra kan upphävas av en hög dödlighet. Dessutom är den officiella statistikens siffror i viss mån missvisande. Då såväl födelse som dödlighetssiffrorna hänföra sig till den kyrkskrivna befolkningen, måste de, allt eftersom emigrationen stiger och således den »frånvarande» delen av befolkningen tilltager, bli något för låga, då anmälningar om både födda och döda bland församlingens bortavarande medlemmar givetvis äro tämligen ofullständiga. Resultatet av den år efter år pågående kampen mellan liv och död ser man först då från födelsesiffran avdrages dödstalet. Detta tal utvisar födelseöverskottet eller den naturliga folkökningen. I detta är det antydda felet i den officiella statistiken så gott som helt och hållet eliminerat. Då nämligen detta fel inverkar i samma riktning såväl beträffande de födda som de döda, upphäves det till stor del, då det gäller skillnaden mellan dessa båda tal, d.v.s. den naturliga folkökningen.

Tidigare har framgått, att dödligheten gått nedåt årtionde för årtionde, men också födelsetalet har gjort på samma sätt och detta i ännu snabbare tempo. Följden härav är naturligtvis den, att det årliga födelseöverskottet blivit allt mindre och mindre. Detta gäller såväl de svenska, som finska kommunerna, lika väl Vasa län i sin helhet som hela rikets landsbygd. Tabell XIV belyser dessa förhållanden.

 


Tabell XIV. Den naturliga folkökningen (födelseöverskottet).


Till följd av sina relativt låga födelsetal komma de svenska kommunerna ohjälpligt efter de finska, oaktat dödligheten i de förra varit lägre än i de senare kommunerna.

Nedanstående siffror tala mer än ord om, hur ogynnsamma förhållandena äro i detta avseende för de svenska kommunerna. I denna tablå är för varje årtionde den naturliga folkökningen utmärkt med 100 för de svenska kommunerna.


Den relativa naturliga folkökningen.

Svenska
komm.
Finska
komm.
Vasa
län
Hela
riket
1871—1880 100 133 111 84
1881—1890 100 166 142 124
1891—1900 100 250 297 339
1901—1910 100 262 282 346
1911—1920 100 350 390 410

För det sista årtiondet är således den naturliga folkökningen 3,5 ggr. större i de finska än i de svenska kommunerna; den är nästan 4 ggr större i Vasa län och mer än 4 ggr större i hela riket än i distriktets svenska kommuner.

Av tabellen framgår, att under det sista årtiondet den naturliga folkökningen i de svenska kommunerna varit negativ d.v.s. antalet döda större än de födda i Munsala, medan i Vörå födelseöverskottet varit alldeles ringa (0,1 på 1000 innevånare årligen). Det största överskottet har ägt rum i Jeppo och Oravais. I de finska kommunerna förekommer den största ökningen i Nurmo (9,6), den lägsta i Ylihärmä (3,6).



Giftermålsfrekvens.

Av det föregående har framgått, att födelsetalet i de svenska kommunerna är betydligt lägre än i de finska. Varpå beror detta? På födelsetalet inverkar naturligtvis främst, vad man kallar den äktenskapliga fruktsamheten. Men flere omständigheter, som intet har att skaffa med denna, utöva också inflytande på födelsetalet. Hit höra giftermålsfrekvens, antalet barn födda utom äktenskap samt antalet dödfödda.

Dessa frågor skola här i tur och ordning beröras. Först genom en dylik undersökning kunna vi utreda orsakerna till det relativt låga födelsetalet på svenskt håll.

Giftermålsfrekvensen, som till först skall behandlas, uttryckes genom antalet årligen vigda par (naturligtvis civiläktenskapen inberäknade), inom en befolkning av 1000 personer.

Av tabell XV inhämta vi, att en årtionde för årtionde skeende nedgång i giftermålsfrekvensen ägt rum. I de svenska kommunerna har från periodens första till dess sista årtionde förekommit en nedgång från 8,4 till 4,1 eller 51,2 %, i de finska kommunerna från 9,4 till 5,0 eller 46,8 %, medan nedgången i hela rikets landsbygd varit från 8,3 till 5,0 eller 33,7 %.

Över huvud finna vi, att giftermålstalet i de svenska kommunerna varit för varje årtionde lägre än i de finska kommunerna. Detta framträder särskilt för årtiondena 1881—90 samt 1911—20.

Av de enskilda svenska kommunerna är det endast Oravais och därnäst Vörå, där giftermålsfrekvensen varit relativt hög.

Att den låga giftermålsfrekvensen är en av orsakerna till den betydligt lägre födelsesiffran i de svenska kommunerna, är självklart.


Tabell XV. Giftermålsfrekvensen.



Utom äktenskap levande födda barn.

Tabell XVI angiver såväl det absoluta antalet utom äktenskap födda barn som den procent dessa utgöra av samtliga levande födda. Anlägger man på frågan uteslutande en moralisk synpunkt, hade i beräkningen bort medtagas också de dödföddas antal. Avsikten med ifrågavarande undersökning är dock huvudsakligen en annan. Jag har nämligen velat utreda, huru stor roll de utom äktenskap föddas antal spelar i olika kommuners födelsesiffra, särskilt i de svenska kommunernas å den ena och de finska å den andra sidan.

Tabellen i fråga visar oss följande:

Det absoluta antalet barn, födda utom äktenskap, har i de svenska kommunerna under 40-årsperioden 1881—1920 förminskats för varje decennium, från 266 under 10-årsperioden 1881—90 till 159 under åren 1911—20.

Tabell XVI. Antalet utom äktenskap levande födda barn.

Om vi beräkna antalet årligen utom äktenskapet födda barn på varje 1000-tal av folkmängden har nedgången varit från 1,0 till 0,6 eller 43,3 %.

Också i distriktets finska kommuner har en dylik nedgång kunnat konstateras, om ock ej så stor som i de svenska kommunerna. Motsvarande tal äro här 2,0 och 1,3. Således en minskning av 34,5 %.

Uttrycka vi åter antalet av de utom äktenskapet födda barnen i procent av alla levande födda, se vi, att en relativ stegring i de svenska kommunerna ägt rum från 3,3 till 4,2 % under periodens två första decennier, medan därefter en tydlig nedgång förekommit. I de finska kommunerna påträffa vi däremot en jämn stegring från 4,4 till 5,3 %.

Medan således i de svenska kommunerna förekommer både en absolut och en relativ tillbakagång av de utom äktenskap föddas antal, är i de finska kommunerna förhållandet sådant, att om också en absolut nedgång i dessas antal är att anteckna, äger en relativ ökning rum i förhållande till alla födda barn.

Jämföra vi åter med varandra i vilken grad de utom äktenskapet födda bidrager till hela födelsesiffran i de svenska och de finska kommunerna, framgår av tabellen, att antalet »oäkta» barn i medeltal för hela 40-årsperioden är för varje 1000-tal av befolkningen i de svenska kommunerna 0,9 i de finska 1.6. Det totala antalet födde på varje 1000 var, såsom tidigare framhållits, i de svenska kommunerna 29,1, i de finska 37,7. Skillnaden 8,6 är således till de svenska kommunernas nackdel. Skillnaden mellan de »oäkta» barnens födelsetal är 0,7. I de svenska kommunernas lägre födelsetal spelar således antalet av »oäkta» barn en viss roll, utgörande ungefär 8 % av ovannämnda skillnad i hela födelsesiffran.

Av intresse kan det vara att något närmare skärskåda förhållandena i de olika kommunerna. Det relativt högsta antalet »oäkta» barn icke blott bland de svenska kommunerna, utan bland alla distriktets kommuner har förekommit i Maxmo (6,4 %). Relativt högt på skalan står också Oravais (med 4,5 % ), därnäst kommer Vörå med 3,6 %. Lägst stå Munsala, Nykarleby och Jeppo. Bland de finska kommunerna kommer Kauhava högst med 6 %, lägst står Nurmo med 3 %.



Dödfödda.

Av tabell XVII framgår, att antalet dödfödda i de svenska kommunerna visat tendens till stegring, medan förhållandena i de finska kommunerna liksom i riket i dess helhet förete en tydlig tendens till nedgång.

Vid jämförelse mellan de svenska och finska kommunerna finna vi ett större antal dödfödda under årtiondet 1881—90 i de finska kommunerna, men under de senare tre årtiondena äro förhållandena motsatta: vi ha nu ett tydligt större antal dödfödda i de svenska kommunerna. Men i alla händelser är dock de dödföddas antal mindre i de svenska kommunerna än i riket i dess helhet, dock med undantag av årtiondet 1901—10.

Särdeles ogynnsamt förhåller sig Maxmo i detta avseende; relativ hög siffra dödfödda uppvisar också Oravais, medan det lägsta antalet dödfödda under de två sista årtiondena förekommer i Jeppo. Den praktiska betydelsen av de dödföddas antal är visserligen icke stor. Om vi t.ex. antaga, att de dödfödda för årtiondet 1911—20 i de svenska kommunerna varit lika lågt som i de finska, hade födelsesiffran i de förra kommunerna höjts från 19,3 till 19,5. Skillnaden i de dödföddas antal har således endast obetydligt, men dock något, påverkat den relativt låga siffran för levande födda på svenskt håll.


Tabell XVII. Dödfödda.

Kommun Dödfödda av 1,000 födda
1881—1890 1891—1900 1901—1910 1911—1920
Nykarleby l.k.
18 25 28 22
Jeppo 19 24 10 5
Munsala 18 10 27 15
Oravais 17 22 31 32
Vörå 22 22 21 18
Maxmo 32 40 35 47

Medeltal 20,9 22,9 25,3 28,1
 
Ylihärmä 27 35 19 29
Alahärmä 24 22 18 12
Kauhava 29 15 15 22
Lappo 21 15 16 14
Nurmo 22 25 21 18

Medeltal 24,4 19,9 16,8 17,7
 
Hela riket 27,8 26,7 24,7 25,4

Om också frågan om de dödföddas antal sålunda icke har någon större praktisk betydelse, är den dock av ett visst teoretiskt intresse. Då vi veta, att de dödföddas antal bland barn, som födas utom äktenskap, är ansenligt större än bland dem, som födas inom äktenskap, hade man väntat finna antalet dödfödda vara större inom de finska, än inom de svenska kommunerna. Varpå det beror, att ett motsatt förhållande ägt rum, är svårt att avgöra. Barnmorskeförhållandena äro icke sämre ordnade i de svenska än i de finska kommunerna. Tvärtom är procenttalet barnföderskor, som anlitat examinerad barnmorska, större i de svenska än i de finska kommunerna. En större förekomst av veneriska åkommor på svenskt håll kan icke heller vara orsaken till den högre siffran av dödfödda, ty förekomsten av syfilis är mindre vanlig i de svenska kommunerna. Skulle måhända orsaken vara av konstitutionell art: trånga bäcken eller värksvaghet hos de svenska kvinnorna i Österbotten? Tillsvidare står frågan öppen.



Flerfostriga börder.

Då en ökad nativitet möjligen i någon mån kunde bero på relativt stort antal flerfostriga börder, har jag ansett det vara skäl att också underkasta denna fråga en detaljerad undersökning. Uppgifter från olika länder visa, att antalet flerfostriga börder växlar rätt ansenligt hos olika folkslag. Någon större skillnad i detta avseende bland distriktets två nationaliteter var dock redan från början icke att vänta, ty statistiken visar att frekvensen av flerfostriga börder är nästan precis densamma såväl i Sverige som Finland.

Tabell XVIII, som utgör en sammanställning av barnbörderna under 30-årsperioden 1891—1920 visar också, att någon större skillnad icke heller äger rum mellan å ena sidan de svenska kommunerna, tagna som enhet, och de finska. Mot 14,8 flerfostriga börder på varje 1000-tal av förlossningar i de svenska kommunerna svarar nämligen 13,3 i de finska. Talen äro för små för att tillåta exakta slutledningar. Då frekvensen av flerfostriga börder i varje fall under sagda tid är lägre i de finska än i de svenska kommunerna, kan följaktligen i ingen händelse till den högre nativitetssiffran i de förra ha bidragit en högre frekvens av flerfostriga börder.


Tabell XVIII. Flerfostriga börder.

Kommun Barnföderskor som fött mellan åren 1891—1920: Flerbörder på 1,000 förloss-
ningar
ett barn tvillingar trillingar fyrlingar
Nykarleby l.k.
2,313 39 1 17,3
Jeppo 1,906 31 16,2
Munsala 2,902 45 15,5
Oravais 3,031 45 1 15,2
Vörå 5,366 75 3 14,6
Maxmo 1,513 15   9,9

Summa 17,031 250 5 14,8
 
Ylihärmä 3,087 47 15,2
Alahärmä 5,772 78 13,5
Kauhava 7,522 108 4 14,9
Lappo 10,794 128 11,9
Nurmo 3,857 54 14,0

Summa 31,032 415 4 13,3
 
Hela Vasa län  13,97
Hela riket  14,70

 


Den äktenskapliga fruktsamheten.

Med den äktenskapliga fruktsamheten förstås det antal barnföderskor som årligen kommer på de gifta kvinnorna i åldersgruppen 15—45 år. Tabell XIX åskådliggör förhållandena i detta avseende i distriktets kommuner för tiden 1880—1920.


Tabell XIX. Den äktenskapliga fruktsamheten.

Kommun Årligt antal barnföderskor på 1,000 gifta kvinnor
1881—1890 1891—1900 1901—1910 1911—1920
Nykarleby l.k.
311 258 265 285
Jeppo 327 289 291 273
Munsala 291 244 222 232
Oravais 318 267 274 276
Vörå 306 237 229 235
Maxmo 333 263 221 235

Medeltal 312 256 263 253
 
Ylihärmä 364 302 316 293
Alahärmä 383 309 297 297
Kauhava 355 300 312 249
Lappo 382 306 332 292
Nurmo 378 324 289 263

Medeltal 370 307 309 278
 
Hela Vasa län (landsb.) 327 291 277
Hela riket (landsb.) 290 293

Vid granskning av ifrågavarande tabell falla tvenne omständigheter genast i ögonen: den äktenskapliga fruktsamheten har i regel under nämnda 40 års period avtagit och densamma är årtionde för årtionde lägre i de svenska än i de finska kommunerna.

För de svenska kommunerna i gemen har minskningen varit från 312 till 253 eller 18,9 %, i de finska åter från 370 till 278 eller 24,9 %. Av de enskilda svenska kommunerna har nedgången varit starkast i Maxmo (29,4 %) och i Vörå (23,2 %), minst i Nykarleby landskommun (8,4 %) samt Oravais (13,2 %). I de finska kommunerna har den största nedgången ägt rum i Nurmo (30,1 %) och Kauhava (29,1 %), den lägsta i Ylihärmä (18,9 %).

Jämföras med varandra de svenska och finska kommunerna för skilda årtiondena, är fruktsamheten i de svenska kommunerna för årtiondet 1881—1890: 15,6 % lägre än för de finska kommunerna, samt för 1891—1900: 16,6 %, för 1901—1910: 14,9 % samt för 1911—1920: 9 %. Det ser således ut som om den tidigare förefintliga överskottet av äktenskaplig fruktsamhet i de finska kommunerna i jämförelse med de svenska skulle hålla på att utjämna sig.

Hålla vi oss endast till förhållandena inom det sista årtiondet finna vi inom de svenska kommunerna den största äktenskapliga fruktsamheten i Nykarleby landskommun, den lägsta i Munsala; skillnaden är 17,6 %. Inom de finska kommunerna förekommer den högsta fruktsamheten i Alahärmä (dock i det närmaste lika i Ylihärmä och Lappo), den lägsta i Kauhava; skillnaden är 16,2 %.



Den kvinnliga äktenskapsåldern (vid första giftet).

I det föregående har framhållits att den äktenskapliga fruktsamheten är lägre på svenskt än finskt håll. Varpå beror detta? Föreligger här en rasegendomlighet eller spela yttre inflytanden en avgörande roll?

Av talrika undersökningar, också från eget land, framgår tydligt, att den äktenskapliga fruktsamheten är starkt beroende av kvinnans ålder. Den starkaste fruktsamheten äger sålunda rum före det 25:te året, medan densamma högeligen avtager efter 30:de året. Då det gäller frågan om den äktenskapliga fruktsamheten hos skilda befolkningsgrupper, bör därför städse den kvinnliga äktenskaps åldern beaktas. På den grund finnes i tabell XX anförda uppgifter om den kvinnliga äktenskapsåldern (vid första giftet) i distriktets kommuner och detta för tvenne årtionden, 1881—90 och 1911—20.


Tabell XX. Den kvinnliga äktenskapsåldern (vid första giftet).

Jämföra vi med varandra de svenska och finska kommunerna, framgår av tabellen, att de finska kvinnorna oftare gifta sig vid lägre ålder. Medan sålunda av 1000 kvinnor i de svenska kommunerna vid ingående av äktenskap 116 resp. 83 haft en ålder, understigande 20 år, hade detta däremot i de finska kommunerna varit fallet hos 223 resp. 172, medan giftermål i en ålder under 25 år förekommit hos 540 resp. 550 av 1,000 kvinnor i de svenska samt hos 678 resp. 661 i de finska kommunerna. Av 1000 kvinnor hava 187 resp. 180 i de svenska samt 119 resp. 129 i de finska kommunerna haft en ålder överstigande 30 år.

Härav ha vi rätt att sluta till, att en viktig — kanhända den viktigaste — orsaken till den lägre fruktsamheten på svenskt håll beror på en högre giftermålsålder hos dess kvinnor.



Översikt av orsakerna till befolkningens nedgång i de svenska kommunerna under perioden 1870—1920.

Av skildringen i början av detta kapitel framgick, att befolkningen i de svenska kommunerna i distriktet under ifrågavarande 50-års period minskats med 345 personer, medan under samma tid folkmängden i de finska kommunerna ökats med 10,399 personer eller i det närmaste med 50 %. En närmare undersökning av de omständigheter, som givit upphov till detta bedrövliga förhållande, har också företagits. En översikt av dessa på befolkningsnumerären inverkande faktorer, behandlade i ett sammanhang och till sin inbördes betydelse jämförda med varandra, synes mig här vara på sin plats.

Så framgick det, att genom flyttningsrörelsen i de svenska kommunerna uppstått en förlust, som för hela 50-årsperioden steg till 1,959 personer. Så beklaglig än denna förlust är för de svenska kommunerna, så har den dock icke bidragit till förskjutningen av de båda språkgruppernas inbördes förhållande, ty förlusten genom flyttningsrörelsen har i de finska kommunerna varit än större.

Däremot påverkas denna förskjutning i hög grad genom olikheter i den naturliga folkökningen. I medeltal för hela 50-årsperioden erhålles i de svenska kommunerna en årlig ökning av 8 personer på varje 1000-tal av befolkningen, medan motsvarande tal i de finska kommunerna varit 14. Denna skillnad beror, som vi sett, på ett lägre födelsetal i de svenska kommunerna.

Betydelsen av den ovan anförda skiljaktigheten framträder tydligare, om vi räkna ut, huru stor folkmängden i detta nu varit i de svenska kommunerna, om dessas födelsetal stått på samma höjd, som i de finska kommunerna. Folkmängden hade då år 1920 varit cirka 6,000 personer talrikare, än vad den i verkligheten varit, eller med andra ord: i stället för en nedgång i folknumerären hade en stark folkökning ägt rum.

Den andra viktiga orsaken till folknumerärens tillbakagång i de svenska kommunerna är emigrationen. År 1920 voro »frånvarande» från de svenska kommunerna (d.v.s. emigranter) 7,538 personer eller 26,5 % av hela den kyrkskrivna befolkningen. Oaktat de finska kommunernas nuvarande folkmängd är nästan hälften större än de svenska kommunernas, är dock antalet emigranter från dessa något lägre, eller 7,489 personer d.v.s. endast 19,3 % av den kyrkskrivna befolkningen. Skulle emigrationen på svenskt håll icke varit större än på finskt, vore antalet hemmavarande ungefär 2,300 mera än nu.

Orsakerna till vår svenska befolknings stillestånd eller rent av tillbakagång, äro sålunda främst att söka i en relativt låg födelsesiffra och i en för stark emigration.

Varpå beror då den relativt låga nativiteten? Vi hava sett, att därtill bidragit främst följande omständigheter. Giftermålsfrekvensen har på svenskt håll varit lägre än på finskt. Antalet av de utom äktenskapet födda var i de svenska kommunerna betydligt lägre än i de finska. Den äktenskapliga fruktsamheten var på svenskt håll lägre än på finskt. Slutligen ha vi funnit de dödföddas antal vara något högre i de svenska än i de finska kommunerna. Att den lägre äktenskapliga fruktsamheten även är en följd främst av den högre giftermålsåldern hos de svenska kommunerna har tidigare framhållits. Orsaken kan således på ett naturligt sätt förklaras, utan att man behöver gripa till antagandet om föreliggande rasolikhet i detta avseende. Nyligen har prof. O. R. KILPI visat, att huvudorsaken till den svenska nationalitetens lägre nativitet skulle ligga däri, att den svenska befolkningen äger en proportionellt talrikare bildad överklass, hos vilka nativiteten hos alla folk är lägre. Huvudorsaken kan dock icke ligga i denna omständighet, ty med densamma kan åtminstone icke förklaras den här påvisade olikheten.

Direkt på födelsesiffran kunna vi ej inverka, indirekt dock genom att få emigrationen att avtaga. Däremot kan den låga födelsesiffran motverkas genom strävanden, som avse ett nedbringande av dödligheten, främst spädbarnsdödligheten.

Våra blickar böra främst fästas vid emigrationen och dess nedbringande. Emigrationen är en företeelse på både gott och ont. Mycket gott har den säkert medfört också för de svenska kommunerna i distriktet, främst genom tillförsel av kapital. Tack vare dessa har en stor mängd emigranter vid hemkomsten varit i stånd att köpa sig jord, hemman eller parcell, eller ock befria sitt hemman från en tryckande och förlamande skuldbörda samt förbättra sitt jordbruk. Man har också i många fall skaffat sig ökade kunskaper på olika områden, fått sina vyer och intressesfärer vidgade. Det onda framträder, när emigrationen överstiger tillbörliga gränser. Att en dylik är överskriden, måste med rätta antagas, när den åstadkommer en stagnation eller tillbakagång i befolkningsnumerären. Vi böra också taga i betraktande, att en stark emigration även framkallar en utartning av folkstammen, då det i regel äro de kraftigaste, friskaste och mest företagsamma av båda könen, som emigrera, medan de svagare stanna hemma och fortplanta släktet.

Att därför få emigrationen att avtaga är en livsfråga för distriktets svenska kommuner. Det gäller antingen att få ett större antal än hittills av emigranterna att återvända och en gång hemkomna se till, att de trivas i sitt eget land, eller också få antalet av dem, som årligen emigrera, att gå nedåt, helst bådadera.



Källor.

Finlands officiella statistik VI Befolkningsstatistik l, 2, 4, 7, 9—19, 21—23, 25—34, 36—38, 40—43, 56, 59, 60. XXVIII. Emigrationsstatistik, 1—7. Emigrationen under åren 1900—1922. Statistisk årsbok för Finland, olika årgångar.
AILIO, JULIUS, Stenåldersfynd (Atlas över Finland 1910).
BACKMAN, WOLD. Ett bidrag till kännedom om nationalitetens inverkan på befolkningens i Syd-Österbotten demografiska karaktär osv. Arkiv för Svenska Österbotten Bd. I, h. 3—4.
Densamme. Två- eller flerfostriga börder ur rasbiologisk synpunkt. Finska Läkaresällskapets Handl. Bd. XL VI: Sid. 898.
GYLLING, E. Statistiska bidrag till Svenska folkstammens historia i Finland, 1911.
HACKMAN, ALFRED, Bronsåldersfynd. Jämåldersfynd. (Atlas över Finland 1910).
Densamme. Fornfynden, Det Svenska Finland. Del II. H:fors 1922.
HORNBORG, E. Svensk nationalitet i Finland. Verdandis småskrifter 1914.
HULTMAN, O. F. Finlands svenskarnas härkomst. Finsk Tidskr. 1921.
KARSTEN, T. E. Svensk bygd i Österbotten, H:fors. Del I. 1921, Del II 1923.
Densamme, Ortnamnens vittnesbörd. Det Svenska Finland. Del II.
KILPI, O. E., Befolkningen i statistisk belysning i Finland, Land, Folk, Rike. Del II. H:fors 1924.
LINDELÖF, ERNST, Finlands svenska landskommuner, H:fors 1923.
NIKANDER G., Svenskt i Finland H:fors 1914.
SAXÉN, RALF, Språkförhållandena, Atlas över Finland.
SCHAUMAN, GEORG, Nativitet och nationalitet. Nya Argus N:o 6, 1917.
SETÄLÄ, E. N., När kommo svenskarna till Finland? Ateneum 1900 (översatt från Valvoja).
SUNDBÄRG, GUSTAF, Bevölkerungsstatistik Schwedens 1750—90, Stockholm 1907.
TEGENGREN, JACOB, Minnen från hedentid och lämningar av hedenkult i Vörå. Arkiv f. Sv. Österb. Bd. I, h. 1—2.
Densamme, Ur Vörå bygdens forn-hävder. Budkaveln 1925.



Woldemar Backman (1927) Nykarleby provinsialläkardistrikt. En 50-års berättelse 1870—1920 (1924), sid 21—67.


Nästa kapitel: IV. Sjukvårdspersonal och sjukvårdsinrättningar.


Stig Haglund digitaliserade text och FL tabeller.
(Inf. 2004-11-09.)