„Jag såväl som de andra statens betjente besvära oss högeligen öfver de oräkneliga resor, som vi måste göra alla tider, och för min person ej mera årligen år bestådt än 10 dr smt. Jag vill bevisa, det jag sedan nyårsdag öfver 200 nymil stundom sjelf tredje och stundom sjelf annan hafver resa måst“.

„Gud den aldrahögsta inskjute herr kamreraren i hågen och gifve honom tid en gång sjelf att komma hit, så kunde han många goda ordningar stadga. Icke långt härefter måste ordinarie ting hållas, rådstuguväsendet hänger mig ock uppå etc.; ensam nästan är jag, kommer ock andtiden {skördetiden}, Gud vet hvart jag ändar“.

„Jag hafver alltid“, skrifver han åter d. 5 nov. samma år, „varit och ännu är i den förhoppning, att herr kamreraren ju äntligen för allehanda orsakers skull en gång ville besöka oss, om Gud lif och helsa förlänar, antingen tillkommande vinter eller sommar“. Och två år senare i en skrifvelse af d. 26 nov. 1658: „Gud bättre, trätor räcka här fuller till; jag fruktar, de slutas här aldrig, förr än herr kamreraren sjelf en gång för lägenhet att presidera“.

Blef det emellertid ej några resor af till Finland för kamreraren, så blef det så mycket oftare hauptmannens sak att göra öfverresor till Stockholm. De första åren förekommo de en gång om året, men år 1657 var han två gånger öfver, och följande år, sedan han redan en gång gjort denna öfverfärd, kallades han mot hösten likaledes på nytt af kamreraren. Förhållandet mellan kamreraren och hauptmannen hade dock efterhand undergått en förändring. Kamreraren hade lyssnat till och lemnat gehör åt sqvaller och baktal om hauptmannens åtgöranden och ej gifvit honom tillräckligt stöd vid de många invecklade förhållandena inom grefskapet, hvilket nog också inverkade på hauptmannens afböjande svar. Han skrifver härom d. 15 sept. 1658 följande:

Ehuruväl jag gerna herr kamrerarens befallningar, i allt mig nånsin möjligt är, efterkomma vill, faller mig alldeles odrägligt tvenne gånger om året på egen bekostnad den vägen att resa; tyckes svårt nog en gång; dessförutan vet jag ingenting där i höst kunna utträtta“.

Detta afböjande utlåtande upptog emellertid kamreraren illa. Han besvarade det med påpekande af hauptmannens goda löneförhållanden, på samma gång beskyllande honom för att icke bekymra sig om grefvens „rätt, välfärd och privilegier“. Hauptmannen blef honom dock icke svaret skyldig. Han skrifver d. 6 dec. 1658 till kamreraren och åberopar sig på sin instruktion, däri det heter, att han skulle, så mycket i hans makt stode, skada och förderf afvärja eller ock tillkännagifva, där sådant vore på färde, och detta förmenade han sig troligen hafva hållit. Där han med öfvervåld och orätt blefve „öfverilad“, hade han ingen annan att klaga för än sin nådige herre grefve eller i hans ställe den, som i hans frånvaro hade fått plenipotentiam, synnerligen då sådant sker honom af den, som å hans herres vägnar mest borde lag och rätt handhafva; att draga saken inför hofrätten, ansåge han icke vara sin sak utan befallning och fullmakt försäkran om godtgörelse för expenserna. „Men mitt embete här att förrätta med uppsigt med uppbördsmannen, räntors utdrifvande och räkningars klarerande etc. skall jag så mycket mig nånsin görligt vara kan, troligen efterkomma“.

Med afseende på de obehagliga uppträdena med borgmästaren skrifver han: „Beder ödmjukeligen han behagade slita denna tvisten med borgmästaren om tjäran; vi hade länge sedan varit förlikta, om den trätan icke hade uppkommit, därtill jag dock tvungen är“.

Som kamreraren hade åberopat hauptmannens goda lönevilkor, så ansåg sig denne i ett särskildt postscriptum böra något vidlyftigare därom orda. Hans anförande är icke utan sitt särskilda intresse, hvarföre det här något fullständigare återgifves. Han reserverar sig först mot kamrerarens utlåtande, att han skulle undandraga sig sin pligt, förklarande däremot, att det vore honom alldeles omöjligt att nu företaga sig denna resa.

„Sedan förmenar herr kamreraren“, fortsätter han, „mig hafva ett sådant underhåll, att jag därmed väl skulle komma till rätta etc. Hvad anbelangar underhållet, så vill, ej heller må jag annat göra än utaf ödmjukt, underdånigt hjerta betacka Hans Exc. för det mig nådigst förundt är; jag är ock uti den otvifvelaktiga tillförsigt, att där Gud nådigst täckes förläna min högnådige herre och grefve lif och helsa, varder det framdeles visserligen förbättradt. Om jag vore en ensörjande person, så kunde jag mig rikligen därmed ernära, men nu hafver Gud beskärt mig hustru och barn; småbarn förorsaka med sig (som herr kamreraren och hvar redlig man väl vet) större hushåll, så att ej heller för min person kan komma till ringare än af 12 hjon. När jag nu dividerar min stat, så belöper sig ungefär på hvart hjon om dagen 2 öre smt 1) både till mat och kläder. Men härutaf måste jag subtrahera de oräkneliga andra utgifter, som dagligen påkomma. Nu vet väl herr kamreraren, det jag hafver inga andra inkomster än bara min lön, ty mig är icke heller lofgifvit någon annan handtering att drifva än äfven mitt embete och tjenst; hjelp Herre Gud! huru mycket skulle nu blifva öfver att spendera utaf, om jag icke hade haft något sjelf tillförene! Visserligen hade jag länge sedan varit om intet. Jag kan ej heller vara så arm, enär en ärlig man kommer till mig, att jag icke ibland måste prestera då ett stop öl, då ett stop vin etc., eftersom han är koren till, och detta icke allena för min egen heder, utan mer för min nådige herres höga äras skull, som ock eljes är utropad och befunnen en liberal herre; jag vet visst, att han vill icke, det jag mer än andra höga herrars betjente skulle kracka mig fram, dock skall jag med Guds hjelp icke befinnas någon daglig suput eller slösare. Jag nödgas beropa mig uppå sal. riksamiralens hauptman vid Korsholm, och vet jag, det han hafver en del in uppå tredje gången större provision än jag, men enär vi skole resa ut att expediera omkring våra nådiga herrars län, då måste jag väl hafva tre resor större besvär än som han; jag vet ock icke honom i åtta års tid hafva mer än tre gånger varit öfver till Stockholm. Jag beder ödmjukligen, att detta icke blifver räknadt mig till otacksamhet, utan jag fastmer uti största underdånig tacksamhet nyttjar det mig är nådigst förundt med stadig förhoppning, att där jag kunde vara min nådige herre och grefve till någon behaglig tjenst, blifver det mig visserligen med tiden väl belönt; allenast jag, som bäst känner hvar skon mest tränger, nödgas mig således härmed att excusera och förklara“.

1) Samma belopp som var anslaget till fångkost i Österbotten vid denna tid, hvilket belopp, när spanmålspriset stod högt, ökades till 3 öre och på 1700-talet under samma förhållanden till 4 öre.

På våren 1659 uttalar kamreraren upprepade gånger sin önskan att snart få träffa hauptmannen i Stockholm med så stor post som möjligt af indrifna räntor, ja han uttalar sig i en skrifvelse af d. 13 maj så, att man skulle kunna tro, att ett verkligt vänskapsband rådde emellan dem då han säger: „jag förväntar eder med längtan“, om man ej måste antaga, att detta uttryck lika mycket hänför sig till den motsedda penningeuppbörden som till hauptmannens person. Emellertid blef det ej mera något sammanträffande dem emellan, då hauptmannen plötsligen bortrycktes af döden under sjelfva öfverresan till Stockholm.

Hos hauptmannen återfinna vi de karaktersdrag af trohet och nit, som under de stora Carlarnes tid voro betecknande för den svenska tjenstemannakåren. Grefvens rätt och bästa gälde för honom framför allt, ja såsom högsta lag, men man kan ej heller frånkänna honom att på samma hafva varit en human förman för allmogen, efter dåtida förhållanden och åskådningssätt. I detta hänseende synes han visserligen stå framom de tjenstemän, som inom grefskapet skulle specielt representera kronans sak. Sällan påträffar man i denna tids handlingar någon, som så oförbehållsamt lägger i dagen sina vexlande stämningar; hans språk bär alltigenom omedelbarhetens prägel, och framstår han därigenom i sin brefvexling såsom en verkligt sympatisk personlighet, för hvilken det därföre blef så et smärtsammare att röna så mycken ovänskap och, dock förklarligt, då han, utan att ega den högre administrativa förmåga, som förstår att sammanjemka eller beherska stridiga intressen, blott hade som mål sin herres intresse och hans befallningars verkställande, utan hänsyn till andra, äfven berättigade kraf. Han handlade dock för egen del oegennyttigt och har däri ett försteg framför dem, som blott afsågo sina egna fördelar.

Det är såsom om en storm- och jäsningsperiod i grefskapets historia med hauptmannens bortgång ur tiden ginge till ända. Det förefaller ock, såsom om denne i själva verket hade spelat ut sin rol, då döden kom och gjorde slut på en verksamhet, så full af oro och missräkningar. Under hans efterträdare i hauptmanstjensten, Johan Pedersson Forssman, förut hauptman i Kajaneborgs grefskap, ordnades de sväfvande frågorna, och likasom till en besegling på förlikning och glömska af de föregående årens slitningar äktade denne enkan efter kaplanen, senare regementspastor, Knut Carlman, svärdotter till den oroliga kyrkoherdeenkan, som under hauptman Wernes första tjensteår varit så verksam att bereda obehag.

{S L U T}