[Föregående kapitel: Turdinska gården under kriget.]

Kejsar Alexander I:s mångomtalade besök i Nykarleby ägde rum den 3 sept. 1819 från kl. 8—9 på aftonen till följande morgon.5) Kejsaren, som gjorde sin Eriksgata genom Finland, höll då han denna mörka höstafton anlände till Nykarleby på att hamna på Kuddnäs. Den höge gästen till ära hade stadens gulmålade norra tullport illuminerats med en brinnande tjärtunna. Förridarna för tåget tog dock miste och svängde in till Kuddnäs, vars till landsvägen ledande allé var illuminerad med dubbla rader brinnande tjärtunnor. Misstaget upptäcktes dock snabbt, det kejserliga tåget passerade tullporten och kejsaren tog in hos rådman Turdin vid torget. Man upplät åt honom salen och de tvenne inre rummen mot gatan. Då kejsaren som bekant ej ville ligga på dunbolster, rekvirerades för hans räkning orökt halm till madrassen. Sådan halm var ej så lätt att anskaffa. Men dr. Topelius, Turdins måg, som prövat på nya metoder i sitt jordbruk, hade en skorstensria på en åker norr om Kuddnäs. Dit sände man i hast efter den orökta halmen och kunde sålunda tillfredsställa den höge gästens anspråkslösa önskan. —

Till minne av sitt besök skänkte kejsaren fru Turdin ett stort guldsmycke med 3 à 4 rader rosenstenar eller briljanter i kanten. Smycket blev sedan av friherrinnan Rosenkampffs döttrar minskat och satt såsom ”fäste” på ett mångdubbelt halsband av vaxpärlor. Detta fick dottern Aline, medan Augusta för sin del av briljanterna köpte en flygel. De löstagna briljanterna räckte även till ett par örhängen. 6)

Kejsarens värd belönades i sinom tid med kommerserådstiteln. 7) Rådman Turdin blev kommerseråd troligen i början av året 1826, om ej redan 1825. Z. Topelius senior omnämner utnämningen i brev till brodern Gustaf den 18 febr. och 14 april 1826.8) Kejsaren dog (eller försvann) som bekant den 1 dec. 1825 i Taganrog.

Kejsarbesöket väckte givetvis ett kolossalt uppseende i bygden och talrika är de episoder och intermezzon, som uppbevarats i minnet. En sådan tradition handlar om ”Den förlorade Skönheten”, Sann-Brit Sundqvist, som kejsaren hade kysst, en för sina år, som det påstås, ovanligt vacker arbetarhustru från staden. Hon hade ett ansikte som en porslinsdocka, berättas det, och var röd och vit i hyn ännu på gamla dagar. Hon gick alltid snyggt klädd och gjorde tjänst som kopperska, d.v.s. sög blod ur folk med sina kopphorn som bot mot diverse ont. Gärna sög hon dessutom i sig starkare varor, då det bestods ..., detta dock utan märkliga spår i ansiktets fina hy. Det var som om kejsarsmekningen skulle förlänat henne en evig ungdom. Episoden skulle ha inträffat vid Juthas, där Kejsaren dröjde en stund för hästombyte. Där skall Alexander, som hade ett så gott öga för kvinnlig fägring, ha uppspårat denna unga skönhet i folkhopen, låtit hämta henne till sig, tagit upp henne i vagnen, kysst henne och givit henne guldmynt. Mera vet man ej om saken, säger Z. Schalin. 9)