Konflikter kunde ofta uppstå mellan borgerskapet och den icke burskap ägande befolkningen rörande avgifter och andra pålagor. Vid taxeringen 1845 påfördes sålunda häradshövdingen Nils Magnus Barcker, postmästaren, friherre Johan Alexander Strömberg och apotekaren Johan Benzelstjerna avgifter till stadsläkarens, barnmorskans och orgelnistens löner. Häröver besvärade sig dessa. K.M:t gav dem rätt och ogillade och upphävde i utslag av den 8 april 1845 taxationen på den grund, att de nämnda personerna ej innehade burskap och borgarrätt eller idkade borgerlig näring och rörelse i staden.

Detta utslag fick vittgående följder. Sjömän, fiskare, en del hantverkare, arbetskarlar o.a., som ej idkade borgerliga näringar, anhöll i mars 1846 att bliva befriade från berörda taxation, både för den förflutna tiden och för framtiden. Sjömännen, som, från 1840 t.o.m. 1844 årligen blivit taxerade för allmänna behov och redan nödgats inbetala avgifterna för undvikande av utmätning, anhöll att få dem återbetalda. 38) Besväret förkastades emellertid av den nye landshövdingen den 24 april 1846. Men Nykarlebyborna gav sig inte utan besvärade sig på nytt i mars 1847. 39)

Sammanlagt 33 sjömän, en stor del genom sina hustrur, 2 arbetskarlar, 1 fiskare (Matts Boman), 1 lots och 3 hantverkare hade förenat sig om detta besvär med sjömannen Mårten Jansson som ombud. Han framhöll för magistraten, att H.K.M:t ”allernådigst frikänt Wälbemälde Herrar, hvilka härstädes hwarken innehafwa borgare rätt eller idka borgerlig näring och rörelse, ifrån dem taxerade bidrag till Stads-Läkare och Barnmorskelönerna”. Detta borde även gälla den lägre befolkningens avgifter till stadens allmänna behov.  40)

Magistraten och borgerskapets äldste hade här fått en kvistig fråga att lösa. Efter ett par veckors betänketid, avgav stadens äldste genom handl. Matts Sandström sitt bemötande. Däri påvisades först, att 17 av sjömännen ej själva uppträtt och fört sin talan, utan detta hade deras hemmavarande hustrur gjort utan att enligt lagen visa sin behörighet därtill. Stadens äldste ansåg sig följaktligen ej förpliktade till vidare svaromål å dessa under sina mäns målsmanskap stående kvinnors anförande, utan yrkade endast på att de skulle förkastas.

Matts Bomans, arbetskarlarna Matts Jakobssons och Johan Widmans samt muraren Daniel Frills talan avvisades därför att de fått inflytta till och bosätta sig i staden endast på det villkor, att de årligen skulle deltaga i betalningen av allmänna behovsavgiften efter fastställd grund och taxering, varför deras begäran redan på denna grund var i högsta måtto obefogad. Men dessutom hade de lika litet som 17 av de andra fiskarna och inhyseskarlen Simon Färm, f.d. garvaren Johan Savander, lotsen Anders Jakobsson och f.d. guldsmeden G. E. Engman sökt och vunnit någon ändring i den fastställda taxeringen. Därför ansåg de äldste med stöd av 26 § i Kongl. resolutionen på städernas besvär av den 16 okt. 1723, att deras talan, såsom både obefogad och sentida, borde förkastas. Dock ville de äldste, sedan det av klagandena åberopade H.K.M:ts nådiga utslag nu kommit till deras kännedom, framgent i förekommande fall ställa sig detta till underdånig efterrättelse.

Bemötandet var undertecknat M. Sandström, H. Sund, C. G. Ekholm, C. W. Sundström, Carl Wahlberg, H. H. Garbén, J. Forssell, J. H. Forsberg, J. Grönqvist och A. Forssell.

Magistraten förenade sig om de äldstes åsikt och förkastade ansökan. De klagandes talesman Mårten Jansson anmälde missnöje och vädjade till högre rätt.41) Den 25 okt. var han tillbaka med ett nytt andragande jämte guvernörens utslag, som konstaterade att magistraten begått flera felaktigheter, varför utslaget till alla delar blivit upphävt och målet återförvisat till magistraten. Guvernören framhöll bl.a. att de ifrågavarande sjömännen vistades på utrikes ort och att det var osäkert, när de kunde återvända till hemorten. De avgifter, från vilka de ansöke om befrielse, hade årligen erlagts av deras hustrur. Magistraten hade ej heller infordrat tillförlitlig utredning om, huruvida de övriga besvärandena vid sin inflyttning till staden förbundit sig att betala ifrågavarande avgifter. Guvernören kunde alltså ej upptaga besväret till prövning, innan magistraten utlåtit sig i huvudsaken och avgivit fullständigt yttrande och besvärandena däri sökt ändring.

Bakom denna vändning i saken stod borgmästaren i Jakobstad, assessor Gabriel Tengström. Han hade anlitats av de besvärssökande och för deras räkning 1846 avfattat följande inlaga till H.K.M:t. Den kastar ljus över tidens förvaltnings- och beskattningsförhållanden och över borgerskapets och magistratens egenmäktighet i beskattningsfrågorna.

De besvärssökande hänvisade till guvernörens utslag av den 24 april på deras klagan över att de ”dagligen blifvit indragne uti den NyCarleby Stads Borgerskap enskildt åliggande taxering till fyllande af Stads Cassans behof utöfver dit ingående ordinarie eller ständiga utskylder”. De ansökte nu om ändring och rättelse.

Det kunde lätt inses, framhöll Tengström, att guvernören betraktat den överklagade åtgärden såsom en ensam, för sig stående företeelse. Han hade därför förbisett, att den stod i samband med och utgjorde en fortsättning av ”de flere i NyCarleby och andra Länets städer af Borgerskapet för deras uteslutande handels och närings rättigheter, under hwarjehanda namn och förwrängningar (gjorda försök att) indraga städernas invånare af öfrige classer i Borgerskapets ofvannämnda, dessa privilegier motsvarande enskilda skyldighet”. Dessa försök hade dock tidigare, så ofta de överklagats, blivit ogillade och upphävda både av länsstyrelsen och Kejs. Maj :t.

Tengström ger därefter en överblick av lagstiftningen på området.

Enligt lag och författningar jämte särskilda överhetliga resolutioner, var städerna berättigade att av sina invånare uppbära en mängd bestämda och fortfarande, eller så kallade ordinarie skatter och utskylder, till bestridande av kommunala utgifter och kostnader, men med skyldighet för borgerskapet och de borgerlig näring idkande, att vid förökade behov utöver dessa ordinarie inkomster för året, enskilt fylla bristen, efter lämplig fördelning mellan medlemmarna av denna klass medelst taxering. Denna skulle verkställas av dem själva genom därtill utsedda ombud och taxeringsmän, vanligen kallade ”Stadens Äldste”. Till denna befattning hade övriga invånare varken valrätt eller valbarhet, då den ej ansågs röra deras rätt eller skyldigheter. Vid fördelningen av utskylderna hade dock dessa taxeringsmän, i flera av länets städer redan för längre tid tillbaka, utsträckt taxeringen till invånarna utom borgerskapet, detta för att minska den på var och en löpande andelen för sig själva och sina ”Medbröder” och ”Gemmittenter” (av lat. geminus = tvilling) I synnerhet sjöfolk samt försvars- och arbetskarlar hade drabbats ”för deras talrikhet, okunnighet om skyldigheter och rättigheter samt mångfaldige beroende af Borgerskapet”.

Härvid hade ”stundom den omtanke iakttagits, att man för de sålunda obehörigen taxerade påfunnit skiljd rubrik, såsom ’försvarsutgift’ eller dylikt”. Då detta missbruk till en början övades med viss försiktighet och måtta, fick det länge påstå opåtalat. Sedan framgången och det egna intressets stigande inflytande efterhand mer och mer uppdrivit berörda egenmäktighet, hade klagomål och besvär blivit anförda. Detta hade medfört bl.a., att Kejs.Maj:t genom utslag av den 25 jan. 1837 upphävt likadant förfarande av Vasa borgerskaps äldste och taxeringsmän samt att guvernören i länet efter flerfaldiga omgångar genom närslutna utslag av den 8 april 1845 tilldelat Nykarleby stads äldstes enahanda förfarande ett lika öde.

Nu skulle man trott, att denna fråga, vad sistnämnda stad angick, skulle varit slutligt bestämd och ej vidare under något sken åter kunnat väckas. Men redan vid den första därefter skedda taxeringen hade stadens äldste med magistratens bifall och bekräftelse ”djerfts gäcka och eludera detta Herr Gouverneurens laga kraft vunna Utslag, i ty att den brist af 559 Rubel Silfver, hvarmed innevarande års calculerade Stads Casse utgifter beräknats öfverstiga för 1845 debiterade, men först detta år i Cassan inflytande ordinarie eller stående utskylder, utan all försyn blifvit fördelad på stadens samtelige invånare af alla classer, — utom stadens egna tjänstemän, — nemligen på Borgerskapets medlemmar under den gamla och wanliga rubriken ”allmän behofsafgift”, men på de öfrige, dagligen taxerade, under en nypåfunnen och olika ljudande, men i sjelfva verket liktydig eller ock betydelselös benämning af ”Läkare-Barnmorske- och Organist lön.” Medlen ingick m.a.o. bland stadskassans övriga tillgångar utan att användas till visst ändamål efter benämningen.

Denna oerhörda egenmäktighet och lagstridighet under skydd av nytt namn på gammal sak, skriver Tengström, hade den nye guvernören över länet i uppenbar strid mot sin företrädares i ämbetet senast åberopade åtgärd, oväntat gillat och godkänt! Övertygade om att denna framgång och det egna intressets mäktiga inflytande hos borgerskapet och dess ombud taxeringsmännen, skulle möjliggöra att även nu år från år välva allt drygare och drygare del av taxeringsbeloppet från dem själva och på de vid taxeringsförrättningen icke representerade stadsinvånarna, protesterade nu dessa mot detta skriande missbruk och anropade H. Kejs. Maj:t om Nådigste hägn och undsättning.

Att stadsmyndigheterna ej velat stadga och påbjuda en ny ordinarie och stående skatt eller utskyld, och ej heller bilda en från den övriga stadskassan skild avlöningsfond med särskild räkning över inkomster och utgifter, utan blott påfunnit en ny rubrik och förevändning att till andra än sig och sina medbröder utsträcka fördelningen av stadskassans behov för året utöver de tidigare nämnda tillgångarna, syntes enligt Tengström av alla omständigheter. Avgiften under det nyuppfunna namnet hade ej blivit påförd borgerskapets medlemmar. De hade taxerats under den gamla benämningen ”allmän behofsafgift”. Den nya avgiftens belopp hade ej blivit bestämd en gång för alla för samtliga invånare av alla klasser, utan lämnats beroende av årlig ny taxering. Denna åter berodde på stadskassans behov utöver de ordinarie inkomsterna. Dessa borde vara beräknade före skeende taxering. Förrättningsprotokollet utvisade emellertid, att detta behov för året (1846) eller 559 rbl sr blivit i ett sammanhang på en gång uttaxerat både av borgerskapet och andra invånare, men med olika rubrik och benämning.

En ny ordinarie utskyld kunde fastställas endast av höga överheten eller H. Kejs. Maj:t. Skulle fråga om en sådan bli väckt i laga ordning, skulle den utan tvivel avgöras först efter alla vederbörandes hörande på vanligt sätt. Möjligen kunde ett undantag göras i det fall, att frivillig förening kunde träffas mellan en stads invånare, varvid den bleve gällande endast genom fastställelse av K.Maj:ts befallningshavande. Nu däremot hade blott en vanlig årstaxering blivit antydd. Denna hade ”såsom allenast rörande Borgerskapet enskildt icke låtit oss ens ana att wår rätt kunde wara deraf beroende”.

Den överklagade åtgärden var sålunda, från vilken synpunkt den än betraktades, och oberoende av om den åsyftat en ny ordinarie stadsutskylds införande eller det borgerskapet enskilt åliggande taxeringsbeloppets fördelning även på andra samhällsklasser, ”en uppenbar olaglighet, vidtagen egenmäktigt och af fulleligen incompetente personer”. Då stadens äldste och magistraten insett, att åtgärden ej vilade på laga grunder, hade de sökt ”bemantla” den med ”en förment billighets considerationer”. Härvid hade de förbisett, att de icke ägde behörighet att såsom nu skett ”mästra och jemka gällande lagstiftning och stadgade förhållanden”.

Tengström tillade, att borgerskapets av det egna intresset vägledda billighetskänsla eljest hade befunnits synnerligen konservativ, då det gällde gamla, exklusiva handels- och näringsrättigheter. Däremot hade den visat sig särdeles reformälskande, när det gällde den motsvarande förbindelsen att enskilt vidkännas de kommunalkostnader, som översteg stadskassans ordinarie räntor. Detta gällde även, när borgerskapet utom sagda privilegier åtnjöt total frihet från utskylder till kronan mot samma kommunala skyldighet.

Tengström fann det även obegripligt, varför stadens äldste bland dessa kommunala omkostnader företrädesvis valt tre särskilda rubriker till förevändning för taxeringens olagliga utsträckning. Alla övriga kom ju i lika grad samtliga invånare till godo och fördel, såsom avlöningen till de tjänstemän, högre och lägre, vilka skulle vaka över ordning och lugn i staden jämte säkerhet till person och egendom samt avgöra rättstvister m.m., utgifter för byggnader och andra inrättningar till allas nytta och bekvämlighet, skydd för eld och brand o.s.v. ”Men”, avslutar Tengström sin skrivelse, ”en annan gång torde väl Stadens Äldste vid uttaxeringen af de 5 à 600 Rubel, som årligen utöfver de ordinarie skatterna härtill fordras, taxera stadens invånare utom deras egen class, för Borgmästare- och Stads-Tjenarelön, en annan gång åter till fängelse-, brunns- och spruthusbyggnads afgift, och dylikt …”

Magistraten beslöt inför denna tillrättavisning att på nytt inhämta stadens äldstes yttrande. Under tiden skulle de påbörjade utmätningarna hos sökandena anstå. 42) Vid nästa möte den 8 nov. yttrade borgerskapets äldste, att sedan de genom H.K.M:ts tidigare nämnda utslag i ett angränsande mål kommit till insikt om rätta förståendet av de författningar, varpå de grundat sin tidigare taxering, ville de nu befria sökandena från betalning av nämnda avgift såväl för sistlidna år som för framtiden. Däremot ville de ej bifalla till återbetalning av vad sökandena redan godvilligt inbetalt till stadskassan.

Sökandena förklarade sig nöjda med borgerskapets eftergift och frångick sitt yrkande vad återbetalningsskyldigheten angick.

Magistraten, som ej ännu erhållit nödiga handlingar i målet från guvernörsämbetet, vågade ej denna gång ingå i slutlig prövning av ärendet. Då målet den 22 nov. återupptogs, konstaterade magistraten i sitt utslag, att de besvärande redan träffat överenskommelse med de äldste. Denna godkändes nu av magistraten, med undantag av att kärandeparten, lika litet framgent som hitintills, ansågs kunna undgå skyldighet att enligt den av konung Carl XI för staden fastställa staten av den 8 juli 1698 deltaga i betalningen av församlingens orgelnistavlöning, varför yrkandet härom förkastades. Borgerskapet skulle även i framtiden, om det så fann för gott, få väcka fråga om att sådana stadens invånare, som ej var borgare, skulle deltaga i avlöningen av stadens läkare och barnmorska. Den på sökandenas egendom till gäldande av nämnda avgift lagda kvarstaden skulle upphävas och den påbegynta utmätningen förfalla. 43)

Mårten Jansson delgavs magistratens beslut den 29 nov.

Härmed hade en för stadens juridiska myndigheter, främst borgmästare Haeggströrn, men även rådmännen Berger, Hammarin, Lybeck, Collander och Dyhr blamant sak avvecklats. Stadens bredare folklager hade på ett beundransvärt sätt under ledning av den begåvade och målmedvetne sjömannen Mårten Jansson och med sakkunnigt biträde av grannstaden Jakobstads borgmästare Gabriel Tengström lyckats hävda sin rätt. Godtycke och nonchalans hade för en gångs skull stävjats och stadens myndigheter fått sig en hälsosam läxa för framtiden. Den skulle repeteras än en gång i samband med seminariebyggandet 1875, som vi skall se i det följande.

Senare förklarade borgerskapets äldste, att borgerskapet ensamt hädanefter ej ville vidkännas avlöningen av orgelnisten i staden, såsom skett, enär hela stadsförsamlingen var skyldig att deltaga däri. Magistraten biföll till att allmän kyrkostämma skulle sammankallas för att avgöra i saken. 44) Denna beslöt att hela församlingen skulle avlöna klockaren.