I slutet av maj erhöll Collander underrättelse att Sieveking & Son befraktat norska briggarna Familien, kapten G. Olsen, och Emanuel, kapten Peter Olsen, för avhämtning av last i Nykarleby. Collander lovade uppfylla Sievekings önskningar härvidlag. Skeppet NyCarleby var nu så färdigt att det kunde lastas. Kaptenen hette C.E. Idman. Tullförvaltare Falck intygade den 2 juni att de 2 ½ tum tjocka och 7 tum breda battensplankorna var sågade av ytor och ej av unga träd.

Furubjälkarna var fortfarande osålda. Endast 60 st. var under utskeppning till Lybeck. Av partiet skulle 700 à 900 st. levereras inom juli i Jakobstad av hrr J. och A. Thodén med vilka handel härom slutits vintern 1853. Ca 1 050 st. raka bjälkar hade Collander liggande i Nykarleby. Priset var 26 sh. sterling per Load av 50 eng. kubikfot, fritt ombord i köparens fartyg.

Den 26 juni anlände briggen Emanuel lyckligt till Nykarleby, och den 30 juni briggen Familien. Den 8 juli var skeppet NyCarleby även segelklart. Det var lastat med 164 Petersburg Stand plankor och bräder. För brädernas mindre helrena beskaffenhet medgavs en eftergift i priset om 4-39 kbfot och för de handsågade plankornas undermål 4-61 kbfot. För de vattensågade plankorna togs full frakt, emedan de vid mätningen befunnits hålla ett rundligare mått, och rederiet väntat att skeppet skulle få inta 170 stand, i stället för 164, som last.

Hela räkningen exkl. frakten slutade på 614 pd 16 sh. sterling. Briggen Emanuel var färdiglastad den 10 juli, briggen Familien den 16 juli med 71 109/165 S:t Petersburg stand. De båda kaptenerna Olsen beskrivs av Collander som »utmärkt activa, hyggliga och driftiga ordnings män». Sieveking uttryckte även i brev 23 juli och 30 aug. sin tillfredsställelse med de levererade trävarornas kvalitet. Med hänvisning härtill erbjöd Collander i dec. 1853 ett större parti trävaror till firman Stephen Lewin, Boston i England. Även firman Good, Flodman & Comp, som efter ett års paus på nytt efterfrågade trävaror, erbjöds i jan. 1854 ett parti plankor, battens och bräder samt bjälkar att levereras vid första öppet vatten, om man kom överens om priset, som firman uppmanades själv offerera.

Sieveking hade således uttalat sin belåtenhet med tre av Collanders skeppningar till honom sommaren 1853. För lasten med skeppet NyCarleby kom emellertid ingen försäljningsredovisning, varför Collander i jan 1854 inbegärde fullständig sådan och kontokurant för det föregående året. Detta för att affärerna dem emellan skulle kunna fortsätta, såsom Sieveking uttryckt förhoppning om i brev den 13 jan.

Collanders misstankar om att allt inte stod rätt till hade emellertid vaknat. Historien om den otrogna gårdsfogdens kloka beteende hade ibland dykt upp för honom under hans långa väntan på redovisningen, och likaså historien i 2 Samuels boks 12 kap. Redovisningen skulle visa, vilken likhet dessa kunde få till Sievekings handlande. Collander hade dock i början av deras brevväxling förväntat sig att de kunde bli affärsvänner, som kunde luta samman sina huvuden och draga gemensam nytta av varandras mödor och hugsvalelser, »såsom liknelsevis två ärliga tjufvar på fåfänglighetens marknad, hvilka med de sina måste lefva af yrket, icke af att bedra hvarandra». Han var fullt medveten om att den fientliga sinnesstämningen i England mot »vår Regering och vårt Land» kunde inverka menligt på affärerna (till J.P. Wall, Stockholm 24.3.1854). Den 27 mars utfärdades som bekant Englands och Frankrikes officiella krigsförklaring mot Ryssland.

I juli 1854 fick Collander äntligen försäljningsräkning och kontokurant för 1853 från Sieveking & Son. Den till dem avlastade mängden trävaror omfattade 290 S:t Petersburg Stand plank m.m. Det var som Collander misstänkt: han hade blivit lurad. I ett brev till Lewin skriver han upprörd att redovisningen och firmans handlingssätt innebar »allt hvad en bedräglig menniska någonsin förmår ådagalägga». Ehuru han sett och erfarit åtskilligt i denna bransch, måste han dock med bitter klagan erkänna att berörda handelshus överträffat allt vad han kunnat förmoda genom »detta bedrägliga och i flerfaldiga åtgärder föröfvade tjufveri». Han lovade framlägga klara bevis till bestyrkande av sina uppgifter om Sievekings beteende, »föga bättre än Engelska Wapnens öfriga krigsbragder och list här i Norden af vårt land, en skamfläck på allt förstånd om medborgerligt handlingssätt och förtroende i sitt slag» (till Lewin 21.7.1854).

Kriget och Collanders alltmer förvärrade sjukdom (lungsot) omintetgjorde emellertid alla vidare åtgärder. Även för andra affärskontakter, t.ex. Olof Forssell & Söner i Umeå, redogjorde Collander för Sievekingaffären. Med Lewin stod han även i fortsatt brevförbindelse.

Engelsmännens landstigning och brandskattning av Uleåborg skildrar Collander i det tidigare nämnda brevet till Lewin som ett svar på ett brev från denne av den 20 juni. Collanders förtrytelse går ej att missta sig på. Uleåborg var försvarslöst och engelsmännen mötte inget motstånd. Lewins lager av plankor och battens hade bränts av dem och Lewin vände sig till Collander för att få uppgifter härom. Collander kunde endast bekräfta och beklaga förlusten. Uppgifterna fick han från sin affärsvän, handlanden J.W. Snellman. Dennes svar och en tryckt berättelse om engelsmännens härjningar under sommaren översändes till Lewin. Någon ersättning för sin stora förlust kunde denne ej påräkna. Collander lovade dock utbjuda sina trävaror till honom, om han fick se kriget slutat utan att vara ruinerad. »Men det är ju så stora magter, som hafva sammanstött, och med en qvinna i spetsen», skriver Collander. »Historien om våra första föräldrars fördrifvande utur Paradiset har lifligen förekommit mig, och huru djefvulen då, under all oskuld, bedref sitt spel, till skam och olycka för hela menniskoslägtet». Enligt den Heliga Skrifts vittnesbörd levde man nu i den yttersta tiden, menade Collander. Tecknen som förebådade världens ände, var ej olika de närvarande och den saliggörande tron var nästan försvunnen från jordens bebyggare (till Lewin, Boston, England 21.7, 10.12 1854).

Med denna betraktelse avslutas Collanders brevväxling med sina engelska affärskontakter. Förlusten av bjälklasten med fregattskeppet NyCarleby som även beslagtogs, bildar en dyster avslutning på denna del av affärerna. Även om en obetydlig, formell betalning presterades, visar affären, vilka risker de österbottniska affärsmännen och redarna tog i sina exportaffärer, där de dåliga kommunikationerna och det svaga kreditsystemet samt i detta fall den alltid närvarande krigsrisken utgjorde försvårande element.

Natans strafftal till David
Och Herren sände Natan till David. När han kom in till honom, sade han till honom: ”Två män bodde i samma stad. Den ene var rik och den andre fattig. Den rike hade får och fäkreatur i stor myckenhet. Men den fattige hade inte mer än ett enda litet lamm, som han hade köpt. Han uppfödde det, och det växte upp hos honom och hans söner, tillsammans med dem: det åt av hans brödstycke och drack ur hans bägare och låg i hans famn och var för honom såsom en dotter. Så kom en vägfarande till den rike mannen. Då nändes han inte taga av sina får och fäkreatur för att tillreda åt den resande som hade kommit till honom, utan han tog den fattige mannens lamm och tillredde det åt mannen som hade kommit till honom.”

Då upptändes Davids vrede mycket mot den mannen, och han sade till Natan: ”Så sant Herren lever: dödens barn är den man som har gjort detta. Och lammet skall han ersätta fyradubbelt, därför att han gjorde sådant, och eftersom han var så obarmhärtig.” Men Natan sade till David: ”Du är den mannen.”

Då sade David till Natan: ”Jag har syndat mot Herren.” Natan sade till David: ”Så har också Herren förlåtit dig din synd. Du skall inte dö. Men eftersom du genom denna gärning har kommit Herrens fiender att förakta honom, skall också den som har blivit född åt dig döden dö.”


2 Samuels boks 12 kap.