Varför skall man spara på gamla
papper? Bränn breven, ”obehövliga” handlingar, anteckningar
etc! — Den principen har tyvärr många anhängare.
Ja, det tycks för månget dödsbo vara särdeles angeläget
att förstöra en avliden persons ”papper”, däribland
brev, nedskrivna hågkomster, dagböcker, självbiografier,
fotografier, bjudningskort, tidningsurklipp av personligt och släktbetonat
innehåll m.m. Bedrövliga vittnesbörd om sådan skövling
föreligger lite varstädes. Offer för förstörelsen
är både privata papper och föreningars handlingar. Relativt
få familjer — även bland dem som befinner sig ovanför
det sociala lågstadiet — har något skriftligt av personlig
art i behåll från föregående släktled, något
som kunde kallas familje- eller släktarkiv och som skulle lända
till upplysning, nytta och glädje för de efterkommande, till
kunskap om de bortgångna och till aktning och heder för deras
insats i släkthistorien och i den bygd där de verkat. En samvetsfråga till föreningsstyrelser av alla slag: är er förenings papper, protokoll och annat, som sammanfattas under benämningen arkivalier och arkiv, allt detta skrivna och tryckta, som rör föreningen från dess första början till dag som är, är det förvarat och ordnat? Eller är det mesta, äldsta och bästa skingrat, förstört, obefintligt? Med tanke på hur sorgligt vanligt det är att föreningars arkivalier icke på tillbörligt sätt samlas, förvaras och ordnas, borde varje ansvarskännande föreningsstyrelse ta sig an denna viktiga angelägenhet och så begå, att föreningsarkivets existens och tillväxt tryggas. Föreningsrevisorernas uppdrag bör uttryckligen innefatta, att utom räkenskaperna årligen granska även arkivets tillstånd och uttala sig därom. Ansvaret för arkivets förvaring och vård kan åläggas föreningens sekreterare eller en särskild föreningsarkivarie. Det var med särskild tillfredsställelse undert. vid ett besök i Pörtom gjorde bekantskap med ungdomsföreningens arkiv, som bevarat och ordnat förvarades i en prydlig kista, enkom anskaffad för ändamålet. I detta sammanhang förtjänar den stränga inskriften ovanför dörren till Bragegården i Vasa att ihågkommas: ”Vi bära ansvar för vad vi gjort, men även för vad vi försummat och för vad vi bort.”
De gamla gårds- och godsarkiven har — så vitt de finns i behåll — mycket att berätta om bygdens liv under en tid, då man ännu levde i det gamla bondesamhället. Husbönderna i äldre tid tog noga vara på varje skrivet papper, litet eller stort, som angick gården och dess folk. Under ett par århundradens samlande växte gårdsarkivet så att en hel kista, ibland två, behövdes för dess förvaring. Tyvärr har månget bondehemmans sekelgamla papper pietetslöst bränts upp av sentida, skolgångna efterkommande. Förenings- och privatarkivens värde för den historiska forskningen växer oupphörligt. Historikern kan inte bygga sitt vetande enbart på det officiella materialet, som finns förvarat i statliga, kommunala och kyrkliga arkiv. Vill han veta hur det egentligen gått till, hur livet och strävandena gestaltade sig under ett visst tidsskede i en viss miljö, måste han utsträcka sina forskningar också till arkiven i privat ägo. Här skulle behövas en grundlig väckelse på detta område till att inse förenings- och privatarkivens betydelse för den personliga släktforskningen — ”de husliga härdarnas hävder” (V. Rydberg) — för hembygdskunskapen och för kulturhistorien. En bjudande regel borde bliva: rädda och skydda egna och andras privata och offentliga papper och handlingar, skriv ned hågkomster, egna och andras, gör flitigt anteckningar medan tid är!
Rom byggdes ej på en dag', ett privatarkiv
ej heller. Arbetet därpå blir lätt en fängslande
hobby, som räcker livet ut. Vilket värde sättes ej på
en vacker möbelpjäs, som tillhört släkten, men vad
kan mormors pinnsoffa eller farfars piphylla förtälja om liv
och öden jämfört med gamla brev? Och även dagens brev
och papper blir gamla; person- och släkthistorien fortsätter
dag för dag.
[Ur Korsvägen, 1920.] |
